I en krönika berättar Aftonbladets Fredrik Virtanen om hur han erbjöds pengar för att skriva om en talangjakt i TV3. En kollega på Aftonbladet, Markus Larsson samt DN:s Fredrik Strage på DN fick samma erbjudande.
Fredrik Virtanen ringde upp redaktören för programmet som inte alls förstod varför det skulle vara otänkbart att få betalt av TV3 för att skriva om TV3.
Detta väcker ett antal frågor:
1. Hur många fler har fått erbjudandet?
2. Tackade de också nej? Eller sitter ett antal krönikörer på dubbla stolar?
3. Och inte minst, hur vanligt är det? Kan det vara så att redaktören på TV3 bara hade otur och råkade mejla ”fel” krönikörer?
Sedan går det att ha en viss förståelse för redaktören på TV3 också. Tycker jag. Hur ska en utomstående veta att det inte finns några pengar inblandade i den digra bevakningen av TV4:s Idol till exempel? Eller att koppleriserien ”Bonde söker fru”, också den på TV4, som får åtskilliga helsidor i kvällstidningarna inte betalt för det i någon form?
Förekomsten av ordet intäktskällor har stigit de senaste åren på dagstidningarna. Speciellt i kombination med ordet nya. Inte sällan med en underton av desperation.
Aftonbladet jobbar hårt på att få in pengar från flera håll. Bland annat säljer tidningen, i samarbete med andra, bland annat kläder och musik, på sajten. Det är inte svårt att tänka sig att det, för en utomstående betraktare, kan påverka även det redaktionella innehållet.
Samtidigt satsar ett allt vassare pr-maskineri hårt på att få in sina budskap på redaktionell plats. Något som alla går på, mer eller mindre. Även undertecknad.
Att trovärdighet är ett av de viktigaste fundamenten i journalistiken är det nog ingen som ifrågasätter. Men frågan är hur vi värnar och vårdar denna trovärdighet.
Samtidigt så fortsätter samtalen om hur journalistrollen har och ska förändras.
Ajour är ett exempel på detta. Där blandas högt och lågt och det ska bli spännande att se vad som händer där.
I en ny bok från Sim(o) tar man upp tråden från i våras och den debatt som följde på Anders Mildners essä om journalistrollens upplösning och behovet av nya ideal. I boken, som kan laddas ner gratis här (har jag gått på ett pr-trick nu igen?), ger fem skribenter sin syn på utvecklingen.
En av dessa är Fredrik Strömberg, creative director för Bonnier Tidskrifter Digitala Medier:
”Vi trodde det var problematiskt när innehållet snuttifierades – men det är inget mot de problem vi får när medieaffären snuttifieras. Och när vi dessutom blir bättre och bättre på att optimera dagens verksamhet utifrån vad som fungerade igår så sitter vi fast i ekorrhjulet. Fortsätter det här länge till så kommer vi till slut att publicera en och samma artikel gång på gång på gång på gång – den kommer ha rubriken ”Vad vet du om bildspel?” och bestå av ett bildspel med bilder på andra bildspel. Och den kommer att genereras av ett skript.”
Sydsvenskan har lyckats! Att en läsare som inte bryr sig ett dyft i melodifestivalen detaljstuderar uppslaget inför kvällens semifinal är beviset. Guiden till kvällens semifinal där nytolkade trafikskyltar får till och med griniga gamla gubbar som undertecknad att dra på smilbanden.
Jamie Lynne Grumet är 26 år och bor i Los Angeles. Hon blev ammad tills hon fyllde sex. Något som hon tänker göra till en familjetradition. Sin egen son, snart fyra, ger hon fortfarande bröstet.
Alla Ystads Allehandas läsare snappar säkert direkt. Och även de utsocknes som kan sin Bombi Bitt.
Intervjun med Sanna
