Den text jag skrev i söndags om hur medierna hanterade Håkan Juholt har gett upphov till flera kommentarer och reaktioner. Både på vår sajt och i de sociala medierna Twitter och Facebook. Kul.

Dessutom har radio hört av sig. Två gånger. Dels Radio Kalmar som ville ha med mig i direktsändning – vilket blev en flopp. Efter min första kommentar bröts kontakten och jag kunde bara lyssna på vad de sa. Mycket frustrerande. Sedan hörde Åke Pettersson på Publicerat av sig och ville ha mig dit. 

Nu är inspelningen klar och jag kan konstatera att ordspråket ”skomakare, bliv vid din läst” har fog för sig. Jag ska nog ha ett tangentbord framför mig…

Jag hade ganska klart för mig vad jag ville ha sagt. Men när vinjetten till programmet hördes i hörlurarna var det som om all syresättning till hjärnan upphörde och i ställde svällde tungan till dubbla storleken.

Vad jag ville få fram var att:

• Det var givetvis rätt att granska Håkan Juholt, som ledare för Sveriges näst största parti och trolig statsminister vid ett maktskifte. Allt annat än en ingåenden granskning av honom och hans politik är grova tjänstefel.

• Men att det bör vara en någorlunda balanserad bevakning. Att så inte var fallet kom fram i Cisions undersökning som visade att statsministern inte var i närheten av den (negativa) publicitet som Juholt fått.

• Det spelar ingen roll om vi i branschen menar att det är ett drev eller inte. Uppfattar läsarna det som ett sådant undergräver det förtroendet för medierna. Och då just förtroende och trovärdighet är de faktorer som är fundamenten för verksamheten, inte tryckpressar eller publiceringsverktyg, är det minst sagt kontraproduktivt om våra läsare ser oss som en flock gläfsande hundar.

• Medierna förmedlar kanske en bild av att det är mer hetsjakt än vad det är. Sannolikt var det inte mer än ett 20-tal reportrar som jagade kommentarer utanför Sveavägen förra helgen. Samt kanske motsvarande antal fotografer. Även om de följer efter VU-ledamöterna några meter för att få kommentarer av dem så släpper de dem rätt snabbt. Men vissa bilder förmedlade känslan av att Sveavägen var blockerad av ett gigantiskt journalistuppbåd. Dessutom, vill inte dessa politiker ha den här uppmärksamheten verkar det gå hur bra som helst att välja andra utgångar. Håkan Juholt lyckades i alla fall…

• Oavsett om man väljer att kalla det drevet mot, eller jakten på, Juholt så fick det sitt bränsle inifrån partiet. Utan sms från sittande möten och andra läckor skulle medierna inte haft mycket att gå på. Och då skulle energin sannolikt kanaliserats på annat. 

• Det är en annan typ av journalistik som gett bäst resultat i det här fallet. Det var Östran som fick den stora avgångsintervjun med Håkan Juholt. Det var Västerbottens Folkblad som först kunde berätta att hans efterträdare skulle bli Stefan Löfven och det var Allehanda som kunde bekräfta nyheten med den säkraste av källor – hans mamma.

• Nu är Juholts tid som partiledare historia. Och det ska bli spännande att se vad gräddan av Sveriges politiska reportrar väljer att fokusera på nu. Kan det till exempel bli Filippa Reinfeldts oförmåga att hantera medier som ett antal publicister beskrivit på DN:s Stockholmsdebatt. Eller att hennes man inte har full koll på Sveriges ekonomi. Eller vad som händer om Kristdemokraterna inte klarar sig kvar i riksdagen, eller…

Nu blev det mest ett osammanhängande bludder är jag rädd för. Vilket med all pinsam tydlighet kommer att höras när programmet sänds i morgon 15.35. Kom bara inte och säg att du inte blev varnad... 

Självklart att det viktigt att bevaka Socialdemokraternas största kris under historisk tid! Självklart måste vi granska vad partiledaren säger! Självklart måste vi rapportera om att partiets opinionssiffror sjunker! Självklart måste vi skriva om att partiledarens förtroende är ifrågasatt!

Det var den gängse åsikten bland de journalister jag pratade med i Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen i Stockholm där de väntade på att VU-mötet skulle ta vara över. Vilket jag och säkert alla andra med pressleg instämmer i.

Självklart är det inte vi som avsätter eller tillsätter partiledare! 

Det menade också journalistkollektivet på Sveavägen. Men där är jag av något divergerande åsikt.

Visst. Det är sant att det formellt är andra instanser, partistämmor, valberedningar och verkställande utskott till exempel, som håller i yxan. Men en massiv bevakning där relativt små felsteg leder till uppslag efter uppslag med ifrågasättande artiklar och analyser påverkar de opinionssiffror som är en stor del av det beslutsunderlag partistämmorna, valberedningarna och verkställande utskott lutar sig mot. Att inte erkänna det att är att blunda för en viktig del av sanningen.

Ibland hamnar journalistiken i självsvängning.  Det måste vi våga erkänna. En i sig korrekt bevakning kan tappa sina proportioner och förmedla intryck av större kris/kaos än det faktiska läget berättigar. Vilket gör att trovärdigheten för medierna eroderas.  

Uttalanden kan också tolkas och behandlas mer eller mindre välvilligt.

Att alla politiker inte bevakas och behandlas på samma sätt är tydligt. Ta till exempel Fredrik Reinfeldts groda i en intervju med SVT:s Mats Knutsson. Där hävdad han att Sverige under 2010 och 2011 var det enda land i Europa som hade en ekonomi i balans och överskott. Ett dubbelfel som Svenska Dagbladets faktakoll effektivt bevisade.

I Expressen blev det till en liten notis på samma uppslag som dominerades av någon av Håkan Juholts senaste klavertramp.  Hade det varit Juholt som sjabblat till det (där också) hade rubriken sannolikt haft andra grader. Och det varit en betydligt längre text. Och säkert kompletterats med en lång lista av andra fadäser av s-ledaren.

Visst. Jag vet att moderatledaren inte är ifrågasatt på samma sätt som hans socialdemokratiska motsvarighet. Men Reinfeldt är statsminister så…

---

Jag har lekt med tanken att använda mig av nya arbetsmetoder. Nämligen att behandla tidningschefer på samma sätt som stora delar av allmänheten kanske upplever att en del journalister behandlar vissa politiker.

Troligen har det inte funnits en vecka i Medievärldens historia när det inte kommit ett samtal från en hög mediechef där han eller hon vill rätta till något han eller hon har sagt.  Det kan handla om allt från att justera nyanser till rena faktamissar från deras sida. 

Tänk om jag skulle vägra att ändra i texten med hänvisning till att de faktiskt måste stå för vad de sagt. 

Tänk om jag skulle sluta försöka förstå vad de menar och förmedla det. Och i stället ägna mig åt att jaga tabbar och misstag. 

Tänk om jag skulle använda den tjocka penseln med den svartaste färgen när jag beskriver dessa misstag.

Tänk om jag skulle kontakta styrelsen för tidningen och fråga om de har förtroende för en chef som inte har bättre koll på detaljerna. 

Tänk om jag skulle fråga läsarna vad de har för syn på en tidning som har en chef som…

Tänk om det skulle ”drabba” en och samma mediechef hela tiden samtidigt som övriga synbarligen slipper stå till svars för liknande misstag.

Hur länge skulle det dröja innan kära kollegorna/konkurrenterna på Journalisten, Dagens Media, Resumé och Medierna börjar fundera i banor som ”kanske den där Marklund snubblat över något för en gångs skull. Kanske bäst vi gör något också. Men vi måste hitta på något eget på honom, hmm…” 

Hur länge skulle det dröja innan mediechefen kände sig mobbad?

Skulle det rent av kunna gå så långt att styrelsen kommer fram till att ”så här kan vi inte ha det längre. Vi måste få arbetsro. Han, eller hon, får gå.”

Det kan blåsa hårt och bli stora vågor i en ankdamm också. 

---

I den heliga genomskinlighetens namn:

Jag började min journalistiska bana på Oskarshamns-Tidningen. Samtidigt som Håkan Juholt jobbade för konkurrenten. Så vi har säkert pratat med varandra ett antal gånger. Men det var ett 20-tal år sedan. 

I nutid har jag sett honom några gånger i ”min” söderförort som bara ligger en t-banestation från den söderförort där han är kulbo.

Men han verkar inte känna igen mig längre.

Först blir det snö. Sedan blir det tö. Och ett oväder av ”Emil-klass” kan, med betoning på kan, vara på väg att växa fram utanför norska kusten. SMHI har dock inte tagit ställning till om man ska gå ut med en varning. 

Hela landet kan nu bli vitt lovar Aftonbladet. Hela fem centimeters snöfall kan det bli på sina håll i natt. Tidningen konstaterar också att det blir en frostig avslutning på veckan med minusgrader på sina ställen.

Helt normalt januariväder om någon frågar mig. Men tillräckligt för att benämnas EXTREMVÄDRET på Aftonbladets etta.

Tänker osökt på omvärldskommentatorn Jan Berglins helgstripp i Svenska Dagbladet. Hans konklusion är att vi tappat perspektivet på vad som är väder och oväder beroende på att ”hela Sverige går i lågskor. Det är bara småbarn som är ordentligt klädda.”

Ibland får jag känslan av att man på vissa redaktioner anser att allt annat än sandalväder är onormalt. Oavsett om det är juni eller januari.

Sanna Rayman kände, enligt hennes blogg, att det var bråttom när Benny Andersson signalerat att tänkt återförena Abba för att försöka rädda en omstridd plats i Stockholm. 

”Skulle man muta in området kampvisor för Slussens bevarande var det nu eller aldrig.” 

Under artistnamnet Sanna ”Plong” Rayman och tillsammans med the Inslag Santesson Orchestra har hon gjort en cover på Mikael Wiehes ”En hjärtas fågel”. Den heter i deras version ”Sång till en sluss” och är – så vitt känt – helt befriad från ironiska inslag…

Så här låter den:

Nästan samtidigt var det för övrigt Mikael Wiehes tur att hyllas i TV4:s Så mycket bättre. Där valde Eva Dahlgren att framför samma låt. Så här blev hennes version: