Medienavigatörerna

Efter lunch igår var vi på en föreläsning med Art Direktorn Mikke som arbetar här på Pondus. Föreläsningen handlade om skissteknik och även hur man går ifrån en skiss till färdig produkt. Vi (Olivia och Evelina) som läser grafisk kommunikation i skolan tyckte att det var bra att få höra hur det är i det verkliga arbetslivet. Att sitta i skolan och göra olika låtsasuppdrag som läraren har kommit på är något helt annat än att faktiskt vara på en reklam- och kommunikationsbyrå.

Han berättade om många saker som vi kunde känna igen oss i, som till exempel hur ett vitt A4-papper kan skapa sådan prestationsångest när man ska skissa att man helt låser sig. Det bästa tipset han hade då var att göra något annat, vad som helst bara man inte tänker på uppdraget.  Att det låser sig bland tankarna händer inte bara för de som arbetar med grafisk form, utan det kan ju hända i vilken situation som helst. Det kan vara engelska läxan om Shakespeare, vad man ska laga till middag eller kanske ett blogginlägg.

Det var en rolig föreläsning som vi är glada att vi fick följa med på. Vi hoppas att det blir fler i framtiden.

Vi har nu fått ytterligare ett mail av Lennart Holmlund där han förklarat lite (o)tydligare. Vi förstår inte exakt vad han menar, men efter noggrann utredning som på en militärbas förstår vi på ett ungefär. Vi uppskattar så klart den tid han har lagt ner på våra frågor men dock var det lite svåra att förstå. Tack Lelle!

#000000; font-size: small;"> 

#000000; font-size: small;">Jag svarade dig via telefon och när jag stängde den när jag kom fram till centralen åkte mailet iväg. Du såg ju vad jag skrev, men det finns också material som är arbetsmaterial som inte ska läggas in i posten, t.ex. om jag skriver till tjänstemännen och frågar om en sak. Jag brukkar inte heller föra över all förbannade reklam som man får, men allt som rör kommunen skickar jag till de som sköter detta och sedan vet inte jag vad de lägger in i posten, det måste du fråga dem om, om de lägger dit allt.

#000000;">Det känns inte alls på något speciellt sätt  utan jag vet ju som sagt vad som är allmänna handlingar en som sagt det ska ju röra min roll i kommunen. Det värsta är nog ändå för 7 eller 8 år sedan då de skickade hundra tals mail från jägarna då jag i rennäringsdelagtionen hade föreslagit att jaktkorten skulle höjas för ripjakten vilket också blev beslut. Det var intressant läsning för sameradion.

#000000;">Det är jag som avgör vad som ska skickas till de som sköter posten, vi har ju också regler om att det är jag och ingen annan som är ansvarig för min data och det skulle aldrig falla mig in att någon annan skulle kunna läsa min post och logga in på min dator. Någon skulle ju kunna djäklas och gå in på en porrsajt som ett exempel eller skriva brev till vem som helst i mitt namn för det kan man ju göra om man har tillgång till min brevlåda.

#000000;"> 

#000000;">När det gäller det mail du hänvisade till tycker jag det var konstigt att inte media och beskrev vad Björkman sagt till mig. Ja det behöver jag inte nämna om du nu läst meddelandet

Alla har vi hört den gamla klyschan; En bild säger mer än 1000 ord, men den tål att upprepas. I dagens DN kunde vi hitta det här uppslaget och vi tycker att tidningarna borde göra så här oftare. Texterna behöver inte vara jätte långa. Den här på tre meningar räcker gott och väl till för just det här reportaget. Eftersom man redan vet bakgrundshistorian så känns det onödigt att brassa på med en massa text. Låt bilden tala för sig!

Vi har försökt testa offentlighetsprincipen på flera olika sätt, vi har bland annat begärt ut Lennart Holmlunds mail mellan honom och Anders E Björkman. Dessa handlingar fick vi ut på en gång utan problem. Vi ville sedan ta kontakt med självaste Lennart Holmlund och höra med honom vad han anser om att vem som helst kan läsa hans mail. Vi ringde honom i två dagar utan svar. Den tredje dagen fick vi reda på att han ringt upp kontoret så vi beslöt oss för att ta ett litet besök upp på stadshuset och hälsa på honom.

Informationen på Stadshuset bemötte oss vänligt och talade tydligt om för oss vart vi skulle gå och vilka människor vi skulle vända oss till. En trappa upp mötte vi ett par damer som frågade vem vi sökte. Vi förklarade att vi sökte Lennart Holmlunds sekreterare eller självaste Lennart för att ställa några frågor. Ingen av dem var närvarande och kunde svara på våra frågor. Kvinnorna talade väldigt tydligt om för oss att bästa sättet att nå honom var på mail för ”han är såååå duktig på att svara där flickor”. Självklart visste vi (och resten av alla umeåbor) redan om det men vi ville prata med honom på tumanhand.

Istället har vi nu fått skriva ett mail till honom med våra frågor. Om vi får ärliga och utförliga svar av honom som damerna på hans jobb lovade återstår att se…