Norge. Tønsberg, Norges äldsta stad, är en omåttligt populär sommardestination – men desto sömnigare resten av året. Med undantag för en helg, då hundratals murvlar samlas för att kombinera fortbildning och festande på SKUP-konferensen, den norska motsvarigheten till Gräv. Som om inte det var nog action för lilla Tønsberg var dessutom Hollywood på plats i år, i form av ett filmteam som dokumenterade konferensen för filmen om Wikileaks. Julian Assange talade nämligen på SKUP för tre år sedan och nu ville stjärnregissören Steven Spielberg återskapa scenerna. Lustigt nog fanns också den gamle Guardian-räven David Leigh bland årets talare. Leigh har skrivit boken Wikileaks: Inside Julian Assange’s War on Secrecy, som den kommande storfilmen bland annat är baserad på.

För många journalister utanför Norge är SKUP mest känt som Anders Behring Breiviks potentiella terrormål. Att Breivik i sitt manifest uppmanar till massmord på journalistkonferenser märktes inte nämnvärt på säkerheten (men till skillnad från Gräv12 var det omöjligt att komma in på banketten utan sin personliga inbjudan). ”Vi är nog fortfarande naiva [vad gäller säkerhet] i Norge”, menade journalisten Kjetil Stormark, som bland annat gett ut den definitiva boken om terrordåden (Da terroren rammet Norge, 2011) och Massemorderens private e-poster (2012). Stormark fick Breiviks privata mail – över 7 000 – överlämnade till sig av hackare. Inför årets konferens hade SKUP gett Kjetil Stormark i uppdrag att undersöka hur många norska journalister som blivit hotade i sitt arbete de senaste fem åren. Siffrorna som presenterades var nedslående: 20 procent av journalisterna, och hela 40 procent av redaktörerna. Rapporten kan läsas i sin helhet här.

Som inbjuden talare imponerades man av det proffsiga arrangemanget. Svenska journalistkonferenser framstår tyvärr lite som den fattiga kusinen från landet i jämförelse. I Tønsberg var det till exempel lika många kavajer som koftor – något som kanske låter som en detalj, men som säger mycket om självbilden (och kanske självrespekten) i branschen. För övrigt kan man notera att norska journalister festar hårdare än svenska och är mycket stolta över att kunna slå storebror i denna mediefolkets paradgren. De verkar också twittra mindre från seminarier och dylikt. Kanske är det medaljens baksida…

Största skrattsalvorna: De pressgrodor som inledde banketten med tillhörande prisutdelning. En blivande klassiker är nedanstående rubrik om en insekt, som gjorde… inte särskilt mycket:

(”Satt orörlig i två timmar”)

Största snackisen: Den NRK-journalist som under fredagens Late Night Show (för övrigt förebild för det inslag på årets Gräv som slutade i Sveland vs Josefsson-debaclet) imponerade med sin uppriktighet kring ett hårt kritiserat reportage. NRK hade följt romska tiggare men undanhållit tittarna väsentlig information: kvinnan som är huvudperson i reportaget var dömd för medhjälp till barnvåldtäkt på sin 11-åriga dotter, som tvingats ingå äktenskap. ”Jag gick i empatifällan”, medgav NRK-journalisten, och vann åter många kollegors respekt.

Mer läsning och årets vinnare: www.skup.no 

I förra veckan skrev journalisten Anna-Lena Lodenius en skarp debattartikel som ifrågasatte en formulering i SVT:s senaste partiledardebatt. Med den negativt laddade frågan "Hur mycket invandring tål Sverige?" förutsätter SVT att invandring är en belastning, konstaterar Lodenius, och den som kan det minsta om retorik inser förstås att hon har rätt.

Formuleringen påminner om när SVT Debatt valåret 2010 förde samman Nalin Pekgul (S) och Jimmie Åkesson (SD) under rubriken "Håller Sverige på att islamiseras?". Även vid det tillfället tog man avstamp i en främlingsfientlig världsbild, då dessutom med en konspiratorisk knorr.

Det här handlar inte om att lägga sig i SVT:s ordval utan, som Lodenius så väl beskriver, om en förskjutning av den allmänna debatten in på ett territorium där de främlingsfientligas ramar och utgångspunkter är norm. Invandring är ett problem, islam ett hot, mångkulturen icke-önskvärd.

Som Folkbladets Daniel Nordström påpekar är det självklart viktigt att Sverige har en öppen debatt om invandringen. Och ja, många har kritiserat just själva frågeställningen, vilket kan kännas lite frustrerande. Kan vi inte gå vidare nu, liksom? Men jag anser ändå att det är ett sundhetstecken. Det är inte bra att sopa sådana här snedsteg under mattan, som om ord inte betyder någonting. Dessutom har SVT själva försatt sig i den här situationen och hade enkelt kunnat undvika den genom att välja en mer neutral rubrik ("Hur ska invandringen se ut om 5-10 år?", "Vilka integrationssatsningar bör vi prioritera?").

Under helgen passade SVT på att svara på Anna-Lena Lodenius inlägg. "Det som sägs i riksdagen måste rimligen också kunna sägas i tv", menar Agendas Pia Bernhardson och Eva Landahl. Att neutral public service-tv utan reflektion kan tänka sig att vidarebefordra alla budskap som uttalas i (den tydligen heliga) riksdagen är förfärande.

Bör motverkande av "svenskfientlighet” ingå  i skolornas värdegrundsarbete? Se där, en annan fråga som ställts i riksdagen sedan Sverigedemokraternas intåg. Kanske kan det vara något för nästa avsnitt av Debatt?

Det blir en kort recension av P1 Morgons nya mediekrönika, för programpunkten i sig är varken lång eller innehållsrik.

Den duktiga inrikesreportern Katarina Helmerson stod för måndagens premiärkrönika, som bestod av nedslag i mediebevakningen av de nya opinionssiffrorna. Det blev en hyfsad blandning av reaktioner, från bland annat liberala VLT och socialdemokratiska Västerbottens Folkblad och en statsvetare som skrivit en kommentar på SVT Debatts opinionssida.

Dagens P1 Morgon innehöll dock inte så mycket en mediekrönika som ett Twittercitat-rabblande. Radiojournalister som citerar vad andra journalister tycker om radiojournalisternas nyss utförda jobb – kan det bli fånigare? Och latare? Man påminns om vad sociala medier-experter som Brit Stakston påpekat: att redaktionerna måste vara medvetna om farorna såväl som fördelarna med att förlita sig på Twitter och riskera att blåsa upp sin egen snäva mediebubbla ytterligare.

I båda krönikorna saknades analys, men i den senaste blev alltså bristen på fördjupning påtaglig. Min besvikelse skulle vara mindre om inte SR själva valt att hajpa sin nya mediekrönika. Men kanske är det inte mer än rättvist att Medievärlden återkommer efter att den första veckan har gått; det kan ju handla om barnsjukdomar. Låt oss då hoppas att de inte blir kroniska, som hos public service-kollegan Aktuellt.

”Ynkliga jävla kräk”, ”hoppas nån sätter en kula i honom”, ”PO är regimens smutsiga lakej!”.

Det är inte ofta ett av Medievärldens välbalanserade diskussionsinlägg utlöser sådana hatiska och våldsamt överdrivna reaktioner. Denna gång handlade det om Dagens Nyheters inte alls självklara beslut att publicera en bild på den misstänkte så kallade spårrånaren. Men nu har vi fått ytterligare ett exempel på hur den virtuella mobben hetsar upp sig så till den milda grad att det får efterverkningar i den ”fysiska” världen.

I lördags morse tog en högerextrem grupp på sin Facebook-sida på sig ansvaret för aktionen mot Pressombudsmannen Ola Sigvardssons bostad. Jag tänker inte namnge gruppen och bidra till att ge aktivisterna den uppmärksamhet de så desperat söker. Det räcker med att konstatera att den här typen av attacker blivit gruppens signum och att man genast kunde misstänka att just de låg bakom. Gruppen har tidigare utfört aktioner mot svenska journalister och chefredaktörers hem. De använder en mycket hotfull symbolik i sina aktioner, med (djur/fusk-)blod, kors, människoliknande ”döda” dockor med mera.

Att utsättas för sådana hot är naturligtvis mycket obehagligt. Men jag tror att jag talar för alla oss som granskar extremhögern, när jag säger att såväl fysiska som virtuella attacker bara sporrar oss ytterligare i vårt arbete. Varje mail och nätkommentar som yrar om “landsförrädare” är en påminnelse om vilka som utgör det verkliga hotet mot Sverige och det fria ordet: extremisterna.