Vi journalister älskar att frossa i våra egna kollegors hjältemod. Ju mer exotiska öden, desto bättre. Och det är klart att exempelvis Dawit Isaaks öde är horribelt: fängelseförhållandena är obeskrivliga och åren tickar på utan att den tysta (fastfrusna?) diplomatin tycks komma närmare ett frigivande. Men kårens fetisch för det macho riskerar att göra oss hemmablinda. Ingenting exemplifierar detta så väl som Publicistklubbens möte i Stockholm i februari, då man hade bjudit in en representant från en sajt som uppmanar till hot och förföljelse av – publicister.

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg kan vittna om hur den typen av näthat känns i praktiken. Efter en artikel om moskébyggen mottog han följande anonyma hot: ”Du är en måltavla. Om du verkligen bor i den lilla stuga som du är skriven på är det ju märkligt att ingen har släckt ditt usla liv redan.” Jag vill se dig gå en skräckfylld död till mötes, fortsatte mannen, som nu dömts för olaga hot efter att tidningens IT-avdelning – inte polisen, värt att notera – lyckades spåra upp honom.

I höstas berättade Ljusnans medarbetare för Medievärlden om den otäcka upplevelsen av att bli uthängda av nazister. Rasistiska krafter växer och Ljusnan är inte den enda lokaltidning som kommer att drabbas. Och extremister är ofta långsinta. Journalistparet som utsattes för bombattentatet i Nacka 1999 lever fortfarande med en hotbild och skyddade identiteter.

Vid ett senare möte delade Publicistklubbens ordförande Stina Lundberg Dabrowski ut ett tjusigt yttrandefrihetspris till en journalist från Hakazien. Michail Afanasiev vill inte le, berättade hon dramatiskt, för han har fått sina tänder utslagna i kampen mot korruptionen. Men oron för de nära och kära, blicken över axeln och tvekan inför att skriva nästa artikel är desamma i Skövde som i Mexico City. Publicistklubbens och andras förminskande agerande – exempelvis redaktörer som låter sina anställda trakasseras i kommentarsfälten – säger: Din rädsla är mindre värd. Det har vi bestämt. Du har väl kvar dina tänder, eller hur?

Norge. Tønsberg, Norges äldsta stad, är en omåttligt populär sommardestination – men desto sömnigare resten av året. Med undantag för en helg, då hundratals murvlar samlas för att kombinera fortbildning och festande på SKUP-konferensen, den norska motsvarigheten till Gräv. Som om inte det var nog action för lilla Tønsberg var dessutom Hollywood på plats i år, i form av ett filmteam som dokumenterade konferensen för filmen om Wikileaks. Julian Assange talade nämligen på SKUP för tre år sedan och nu ville stjärnregissören Steven Spielberg återskapa scenerna. Lustigt nog fanns också den gamle Guardian-räven David Leigh bland årets talare. Leigh har skrivit boken Wikileaks: Inside Julian Assange’s War on Secrecy, som den kommande storfilmen bland annat är baserad på.

För många journalister utanför Norge är SKUP mest känt som Anders Behring Breiviks potentiella terrormål. Att Breivik i sitt manifest uppmanar till massmord på journalistkonferenser märktes inte nämnvärt på säkerheten (men till skillnad från Gräv12 var det omöjligt att komma in på banketten utan sin personliga inbjudan). ”Vi är nog fortfarande naiva [vad gäller säkerhet] i Norge”, menade journalisten Kjetil Stormark, som bland annat gett ut den definitiva boken om terrordåden (Da terroren rammet Norge, 2011) och Massemorderens private e-poster (2012). Stormark fick Breiviks privata mail – över 7 000 – överlämnade till sig av hackare. Inför årets konferens hade SKUP gett Kjetil Stormark i uppdrag att undersöka hur många norska journalister som blivit hotade i sitt arbete de senaste fem åren. Siffrorna som presenterades var nedslående: 20 procent av journalisterna, och hela 40 procent av redaktörerna. Rapporten kan läsas i sin helhet här.

Som inbjuden talare imponerades man av det proffsiga arrangemanget. Svenska journalistkonferenser framstår tyvärr lite som den fattiga kusinen från landet i jämförelse. I Tønsberg var det till exempel lika många kavajer som koftor – något som kanske låter som en detalj, men som säger mycket om självbilden (och kanske självrespekten) i branschen. För övrigt kan man notera att norska journalister festar hårdare än svenska och är mycket stolta över att kunna slå storebror i denna mediefolkets paradgren. De verkar också twittra mindre från seminarier och dylikt. Kanske är det medaljens baksida…

Största skrattsalvorna: De pressgrodor som inledde banketten med tillhörande prisutdelning. En blivande klassiker är nedanstående rubrik om en insekt, som gjorde… inte särskilt mycket:

(”Satt orörlig i två timmar”)

Största snackisen: Den NRK-journalist som under fredagens Late Night Show (för övrigt förebild för det inslag på årets Gräv som slutade i Sveland vs Josefsson-debaclet) imponerade med sin uppriktighet kring ett hårt kritiserat reportage. NRK hade följt romska tiggare men undanhållit tittarna väsentlig information: kvinnan som är huvudperson i reportaget var dömd för medhjälp till barnvåldtäkt på sin 11-åriga dotter, som tvingats ingå äktenskap. ”Jag gick i empatifällan”, medgav NRK-journalisten, och vann åter många kollegors respekt.

Mer läsning och årets vinnare: www.skup.no 

I skrivande stund har närmare 168 000 personer klickat sig igenom frågorna, som alltså handlar om någonting så omskakande som kända kvinnor som hamnat i tokiga trossituationer genom åren.
Ibland för att få publicitet (kategorin Victoria Silvstedt), ibland för att en fotograf helt fräckt stuckit upp en kamera mellan benen på dem då de gått in eller ut ur en taxi. Vill man vara petig kan man med andra ord hävda att det sällan rör sig om några egentliga "trosmissar".

Men vad det egentligen handlar om är förstås ytterligare ett exempel på den sjuka mediefixeringen – inte längre förbehållen hårsalongstidningarna – vid kvinnokroppen och dess fysiska och stilmässiga "defekter". DN:s Malin Ullgren skriver bra om den allt märkligare kontrasten mellan den "avslöjande" skampålejournalistiken (kom och se, en trebarnsmamma med celluliter!) och den löjeväckande retuscherade varianten (en trebarnsmamma med hy som ett spädbarn!).

Jag skulle vilja ge en extra geting i stilpoäng till Expressen för bilden på den då 18-åriga familjefilmstjärnan Emma Watsons (Hermione i Harry Potter-filmerna) underliv, vänligt nog täckt med en knallgul stjärnillustration. Det är aldrig för tidigt att börja med de mediala gynundersökningarna!

Den färska undersökningen, från Cision och brittiska Canterbury Christ Church University, visar att en tredjedel av den svenska journalistkåren inte anser sig kunna göra sitt jobb utan sociala medier. Trots denna anmärkningsvärda inställning (eller ska man kalla det beroende?) har alltså svenska journalister den mest positiva bilden av hur exempelvis Twitter och Facebook påverkar journalistyrket.

Vill man vara kritisk kan man misstänka att många av de flitigaste sociala medier-användarna helt enkelt inte reflekterat över de negativa aspekterna av verktygen, såsom den ökade risken för grupptänkande, vilket naturligtvis inte är någonting önskvärt för oberoende journalistik.

Sett ur det perspektivet är det intressant att Sverige har de journalister som i högst utsträckning använder sociala medier för att hitta information (89,3 procent av svaranden, i tjänsten och under en genomsnittlig vecka). Om alla journalister fiskar i samma elitankdamm – för långt fler journalister använder Twitter än vanliga svenskar – måste redaktionerna regelbundet fråga sig vilken typ av information de får på kroken, hur representativ den är, och om en story är en story bara för att den egna enklaven anser det.

Risken för rundgång är stor. Tittar man på de aktiviteter som svenska journalister utför varje vecka handlar det främst om att hålla koll på andras åsikter om deras jobb, såsom att svara på kommentarer om artiklar de har skrivit och att bevaka sociala medier-diskussioner om deras egna knäck.

Intressant i sammanhanget är att hela 74,6 procent av de som svarade i Sverige höll med om att crowdsourcing (där professionella journalister tar allmänheten till hjälp) förbättrar kvaliteten på journalistiken, jämfört med bara 25 procent i Australien och 19,3 procent i Tyskland.

Men det utbredda problemet med kommentarsfälten har sannolikt påverkat svenska journalisters inställning till läsarmedverkan. En majoritet (56,3 procent) anser fortfarande att sociala medier tillåter dem att vara mer i kontakt med sina läsare, tittare eller lyssnare. Siffran har dock sjunkit markant från förra årets 73 procent.

En kommande rapport, Cision Social Journalism Study 2012 – Global Report, kommer att gå på djupet med jämförelserna mellan olika länder.