Att extremhögerns hat mot journalistkåren är av fanatisk art stod klart på torsdagen, när Anders Behring Breivik fick börja berätta om sin planering av terrordåden 22/7. Det mest ideologiskt värdefulla målet hade varit det norska public service-bolaget NRK, menade han, och sade också att anledningen till att han i slutänden inte attackerade Aftenposten var att alltför många "civila" personer jobbar i kontorsbyggnaden. För Breivik är journalister allt annat än civila; vi är politiska motståndare som möjliggjort massinvandringen, som sprider multikulturalismens ideologi och som mörkar och censurerar Sanningen för folket.
Breivik berättade att han funderade på en skjutvapenbaserad aktion mot Dagsavisens redaktion. Där skulle han döda så många journalister som möjligt. Scenariot är slående likt det som just nu analyseras vid en annan rättegång, nämligen den om terrorplanerna mot Jyllands-Posten. De fyra terrormisstänkta männen stoppades i sista stund innan de lyckades genomföra sin attack, där Jyllands-Postens journalister skulle halshuggas. Just detta barbariska avrättningssätt hade Breivik tänkt använda mot Norges tidigare statsminister Gro Harlem Brundtland (han ville samtidigt filma det, inspirerad av jihadister). Detta chockade de anhöriga, överlevande och andra åhörare så svårt att rätten var tvungen att ta en paus. Jag satt i livesändning som expert hos norska TV 2. Vi såg informationen på skärmen men ankarna valde att inte återge denna detalj för tittarna. Några minuter senare var informationen ute i alla fall, då intervjuobjekt tog upp det framför kamerorna och inte kunde klippas bort.
Det sändningsförbud som denna vecka råder under Breiviks försvar är ett hett samtalsämne bland journalister här i Oslo. De som är positiva till förbudet menade i går att det var just omskakande detaljer som detta med halshuggningen, och att Breivik sade att han hade velat mörda alla som befann sig på ön, som rättfärdigade beslutet. Sant är att torsdagen var tillräckligt upprörande för att journalister skulle brista ut i gråt utanför rättssalen. Kanske hade inte barn och ungdomar kunnat hantera nyhetssändningen. Men andra (som jag själv) tycker att det allra mesta av det som sägs redan har kommit till allmänhetens kännedom och att ett förbud förstärker både extremhögerns idéer om mediecensur och intrycket av att Breivik sitter på en farlig sanning. Vissa menar att informationen kommer ut ändå.
Det faktum att många månader gamla nyheter, ursprungligen rapporterade i samband med att manifest, polisförhör och psykiatriska rapporter spreds, återvinns till färska rubriker ger rättegången en Groundhog Day-känsla. Breiviks intensiva Warcraft-spelande och planerna på en attack mot de norska journalisternas SKUP-konferens är två sådana "nyheter". Jag kan bara spekulera i varför. Kanske är det inte samma reportrar som rapporterar nu som efter terrorattackerna, kanske hoppas man att läsarna/tittarna har glömt att det redan rapporterats, kanske reagerar man instinktivt när något låter sensationellt och skyndar sig att knåpa ihop några rader.
Utöver dessa missar är det imponerande att se hur majoriteten av norska och internationella medier sköter rapporteringen från rättegången. Journalisterna är pålästa och täcker in alla aspekter (från ideologin bakom dåden till offrens psykologiska reaktioner), antingen själva eller med hjälp av expertkommentatorer. Tonen är till allra största del värdig, insatt och relevant. Farhågorna om en mediecirkus har i min mening verkligen kommit på skam.













































