
SVT Debatt har de senaste åren blivit ett skämt i mediebranschen. Man talar om ”apberget”: bänkrader fullproppade med gäster vars röster väger lika tungt, oavsett om de är experter i det aktuella ämnet eller dokusåpakändisar med ”personlig erfarenhet”. Programledaren Belinda Olsson (tonårsidol för mig och många andra som redaktör för feministbibeln Fittstim) är pinsamt ofta den som pratar mest, avbryter sina gäster och inte låter dem tala till punkt. De medverkande tvingas höja tonläget i ren desperation.
Det känns som en kapplöpning, men vad är målet? Att programledaren ska få gå hem? I ett sevärt debattprogram borde själva sträckan vara poängen. Vissa inbjudna gäster hinner inte säga någonting alls innan tiden är ute (!). Andra känns malplacerade; vid säsongspremiären i torsdags analyserades socialdemokratins kris av ståuppkomikern Claes Malmberg. Många debattörer vill inte ställa upp alls längre.
Som i grunden positivt inställd tittare blir man frustrerad. Varför måste de pressa in så många ämnen per program att gästerna knappt hinner presentera sin ståndpunkt, än mindre få till någon verklig debatt? SVT drivs inte på kommersiella grunder. Snuttifieringen av viktiga frågor får vi tillräckligt av i tusentals 140 tecken-tweets. Det finns ingen anledning för SVT Debatt att delta i fördumningsracet. Snarare är behovet av ett fördjupande och intelligent debattprogram större än någonsin.
”I Debatt är diskussionstaket högt och på lika villkor, oavsett om du är hög chef eller arbetslös, politiker eller förstagångsväljare, född i Sverige eller nysvensk”, står det på Debatts hemsida. Det är en nobel ambition, men den verkar inte fungera i praktiken.
Vi samhällsintresserade journalister må ha vant oss och slutat skriva upprörda artiklar om SVT Debatt varje gång ett lovande avsnitt urartat till en freakshow. Men det är faktiskt inte en naturlag att SVT:s främsta debattprogram ska se ut så här. Det finns ingen klausul som kräver att ett visst antal ämnen måste ytskrapas i varje avsnitt, oavsett om kvaliteten blir lidande. Tvärtom är det så att SVT lyckats bevara sin särställning bland svenska tv-bolag för att de hävdar att de är Sveriges enda producent av public service-tv, det vill säga bildande och upplysande kvalitetstelevision i allmänhetens tjänst.
Men ingen kan i dag påstå att SVT Debatt håller fanan högt för de egenskaper som kännetecknar public service. Därför är det i alla mediekonsumenters intresse att journalister och andra fortsätter att kritisera de SVT-program som inte lever upp till en viss standard.
Och om den officiella public service-tillhandahållarens tablå fylls med allt tramsigare program, medan andra aktörer självmant tar på sig det bildande/informerande uppdraget, är den naturliga frågan: Varför ska SVT ha en särställning bland de svenska mediebolagen?
Läs också: TV4 till motattack mot SVT









Årets rubrik: Thank you & goodbye. Rubriken på sista utgåvan av skandaldrabbade News of the World hade lika gärna kunnat syfta på britternas förtroende för medierna.





































