Lisa Bjurwald

Om pressfrihet och medieetik

28 november, 2011 - 16:26

Skymfade journalistkvinnor värre än mördade män?

Franska Reportrar utan gränsers krav på att redaktioner skulle återkalla sina kvinnliga reportrar från Egypten, i spåren av flera attacker, var häpnadsväckande dumt.

Lyckligtvis har de tvingats dra tillbaka uppmaningen. De har också fått mothugg, bland annat från den seniora redaktören Lindsey Hilsum på brittiska Channel 4.

Hilsum har lång erfarenhet av att rapportera från konfliktzoner och skrev följande till Reportrar utan gränser: ”Som kvinnliga journalister har vi kämpat i decennier för att få våra redaktörer att behandla oss jämlikt. Jag förstår inte hur en organisation som arbetar för pressfrihet kan rekommendera sådan här diskriminering.”

I en intressant intervju med Guardian (där flera journalister av båda könen uttalar sig) noterar hon: ”Manliga journalister har blivit attackerade och dödade i årets revolutioner, men jag har inte hört några krav på att de ska lämna regionen.”

Man kan verkligen fråga sig varför skulle det vara värre att bli sexuellt trakasserad än till exempel svårt knivhuggen, likt SVT:s Bert Sundström? Eller värre att bli våldtagen än mördad? Man undrar vad det är för unkna tankar om heder och det svagare könet som ligger bakom utspel likt Reportrar utan gränsers.

De kvinnliga reportrar som befinner sig i oroshärdar är fullt kapabla att fatta egna beslut om sin säkerhet. Precis som sina manliga kollegor.

Skriv in flera mejladresser, antingen på separata rader eller med kommatecken emellan.
(Ditt namn) har skickat dig ett meddelande från Medievärlden
(Ditt namn) vill tipsa dig om följande hos Medievärlden.
Genom att posta din kommentar accepterar du våra regler för kommentarer.

Kommentarerna är en av sajtens mest värdefulla beståndsdelar. De tillför ny information, ifrågasätter den som finns och kommer med nya infallsvinklar och uppslag. Kommentarerna utvecklar oss, vår bevakning och våra läsare. Tänk bara på att:

Publicerade kommentarer blir tillgängliga för andra användare och kan även användas på andra platser än medievarlden.se.

Medievärlden tillämpar förhandsmoderering, vilket innebär att Medievärldens ansvarige utgivare också är ansvarig utgivare för alla kommentarer som publiceras på sajten.

Vi publicerar inte kommentarer som bryter mot lag eller tidningens förhållningsregler.

Vi publicerar inte kommentarer som exempelvis innehåller nedsättande omdömen om kön, ras, religion eller sexuell läggning och kommentarer som innebär spridning av innehåll som innebär uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring eller om det är uppenbart att användaren gjort intrång i upphovsrätten.

Vi publicerar inte kommentarer som innebär förtal, spridning av felaktiga rykten och propaganda samt kommentarer som innehåller personangrepp eller reklam.

Medievärlden publicerar inte heller kommentarer som vi inte vill visa upp i anslutning till våra artiklar, om de exempelvis bedöms vara irrelevanta eller ha en negativ inverkan på samtalsklimatet.

Medievärlden på nätet följer de etiska reglerna för press, TV och radio.

Besökare uppmanas anmäla kommenterar som bryter mot lag och uppförandekod via anmälningsfunktionen eller att direkt kontakta chefredaktör: Axel Andén på 070-3733360

Fler inlägg

28 april, 2015 - 10:44

Enad front mot näthat

BLOGG Bör vi journalister agera mer kraftfullt mot hatet och hoten på nätet?

Mediestrategen Brit Stakston (ovan) är en av dem som är positiva till ett medienätverk mot näthat. Finns det fler?

De senaste 2-3 åren har vi hört namnkunniga mediekvinnor (nu senast SVT:s Anna Hedenmo) berätta om det hat och hot som möter dem i arbetet, främst på nätet.

Vi har hört hur profiler som Alexandra Pascalidou övervägt att lämna sina arbeten på grund av den ohanterliga mängden trakasserier.

Via undersökningar från bland annat Utgivarna har mediebranschen fått svart på vitt att allt fler journalister påverkas negativt av hatet.

Och vi har tvingats inse att många arbetsgivare och poliser – trots denna uppsjö av vittnesmål – fortfarande inte tar hatet och hoten på allvar.

I det senaste avsnittet av mediepodden Atladottir&Bjurwald (#ABpodd) tar jag och Politisms redaktör Margret Atladottir upp ett fall som fått bägaren att rinna över för mig: den duktiga sportjournalisten Johanna Garå "pensionerar" sig från TV4 vid blott 39 års ålder. Under en direktsändning har hon tvingats utstå hatet live på Twitter, vars flöde simultant visades i tv-rutan; den moderna mediearbetsgivarens idé om konstruktiv läsarmedverkan. För att citera Resumés intervju med Garå:

"Jag är inte beredd att betala offentlighetens pris. (...) De sex år som jag har jobbat i rutan har sammanfallit med sociala mediers explosion. Det har varit en extrem tid, mestadels okontrollerad. Om man förr i tiden ville kontakta någon offentlig person fick man skriva brev. Nu kan man skrika ut sitt budskap via sociala medier direkt till personen i fråga och samtidigt visa vänner och följare vad man tycker och hur tuff man är."

Frågan är om det inte är hög tid för oss som verkar i det nya, utsatta medieklimatet att ta steget från vittnesmål till handling. För att sammanfalla med Världsdagen för säkerhet och hälsa på arbetsplatsen vill jag därför höra om det finns intresse i branschen för ett medienätverk mot hat och hot?

En plattform där vi lyfter detta som ett akut arbetsplatsproblem, skriver debattartiklar och agerar på andra sätt när våra kollegor hotas, kräver att polis och säkerhetspolis tar vår situation på allvar och följer upp anmälningar, med mera.

Låter det som en bra idé? Maila i så fall ditt intresse till lisa.bjurwald@medievarlden.se – och sprid gärna denna blogg!

23 april, 2015 - 13:37

Kim Jong-Un, barnens frälsare?

BLOGG Expressens problematiska diktatorbevakning har fått konkurrens. UPPDATERAD

I det nya avsnittet av mediepodden Atladottir & Bjurwald kritiserar jag och Margret Atladottir Expressens intervjuer med Syriens diktator Bashar al-Assad – inte det faktum att de gjordes, utan hur de presenteras (i ett klassiskt, hövligt statsman-i-djup-sidenfåtölj-format). Vi menar att materialet självklart är intressant för allmänheten, men att paketeringen borde ha gjorts annorlunda och mer kritiskt.

Frågan är om inte SvD:s senaste bildspel – om än inte en toppnyhet i klass med Expressens al-Assad-"scoop" – tar diktatorsmörandet ett steg längre. Under rubriken "Kim Jong-Un besöker nybyggt barnhem" får läsarna ta del av en okritisk återpublicering av bilder och texter från den statliga nyhetsbyrån i Nordkorea. Ett land som just hamnat på andra plats i Committee to Protect Journalists årliga lista över världens mest censurerade länder och vars regim, vad värre är, låter sina barn svälta ihjäl och spärrar in dem i koncentrationsläger. Det får man dock inte veta i bildspelet. Texten under en av bilderna lyder:

Det nybyggda barnhemmet ska vara ”en sedan länge stor önskan” som nu går i uppfyllelse för landets ”stora ledare”. ”Nordkoreas ledare har alltid har varit väldigt omtänksamma mot föräldralösa barn” ska den store diktatorn ha sagt enligt nordkoreansk media.

Här en annan:



Varför publicerar SvD.se överhuvudtaget detta bisarra och vinklade, för att inte säga direkt lögnaktiga, material? Att tidningens webbredaktörer lär förstå att detta är propaganda gör inte att deras ansvar inför läsarna minskar. Jag har ställt ett antal frågor till SvD.se om bildspelet och hoppas återkomma här med deras svar.

UPPDATERAD 

Svar från SvD:s redaktionschef Olle Zachrison:

Varför publicerar ni detta material?

"När vi gör en sådan publicering utgår vi från en rad olika aspekter. Är materialet sant? Relevant? Intressant för vår målgrupp? På alla dessa frågor kan man svara ja tycker jag. Vi har fått bilderna genom nyhetsbyrån Reuters som dokumenterat barnhemsbesöket och de bisarra citat som den nordkoreanska regimen släppt i samband med detta. Att visa upp bilder inifrån Nordkorea och på dess ledare Kim Jong-Un ger en inblick i diktaturens tankesätt och dramaturgi. Dessutom vet vi att vår publik är intresserad av just denna typ av material.

Kanske är det så att det av olika anledningar finns en fascination för diktatorers förehavanden och levnadssätt just eftersom vi i andra artiklar påminner läsarna om vilka enorma umbäranden som de utsätter sina egna folk för. Jag minns att exempelvis ett svep vi gjorde med bilder från den tidigare ukrainska ledaren Viktor Janukovytjs residens blev mycket läst eftersom det just visade på ett överflöd som var mycket främmande för det ukrainska folket. Se här."

Har ni på redaktionen diskuterat det problematiska med publiceringar av foto- och textmaterial från en diktatur?

"Ja, vi diskuterar ständigt alla typer av publiceringar. Och det vore problematiskt om den enda journalistiken vi publicerade runt exempelvis Nordkorea var svep med regisserade bilder på barnhemsbesök. Men så är inte fallet."

16 april, 2015 - 11:43

Dåligt flyt

BLOGG Plan eller panikreaktion? SVT:s val att lägga ned Flow efter bara ett år förbryllar.

Imorse höll Retriever ett fullsatt seminarium om sociala medier, där forskare och omvärldsanalytiker underströk vilken skev bild av allmänhetens åsikter till exempel Twitter ger. Ett konkret exempel var reaktionerna på Maud Olofssons tragikomiska Aktuellt-intervju förra våren. Hela 72 procent av tweetsen i den "Twitter-storm" som följde var retweets av några få opinionsbildares inlägg. De tre ämnen som trendade den dagen bland vanliga användare – som sällan eller aldrig når utanför sin lilla privata sociala medier-sfär, underströk experterna – hade inte alls med Olofsson att göra.

Det är svårt att inte undra om SVT i sitt beslut att lägga ned kritiserade Flow har påverkats av stormen i Twitter-bubblan. Men kanske var det inte alls en maggropsreaktion? Kanske har SVT Flow varit dödsdömt länge. Spelet bakom gallerierna kommer sällan ut ur den toppstyrda bunkern på Gärdet. Men det är klart oroande att SVT så lättvindigt skrotar en hel tjänst på grund av kritik mot tjänstens otydlighet. Varför inte utveckla Flow så att den blir mer tydlig? Vem vill ha ett ängsligt public service som låter sig slås ned av ett fåtal tyckare istället för att göra om och göra rätt? Den stora frågan är vad allt detta har kostat skattebetalarna. När mediebranschen befinner sig i kris ser det illa ut att statstelevisionen kastar pengar i sjön på ogenomtänka trendsatsningar som Flow och Edit.se.

De flesta av oss som försöker skapa en debatt kring public service unika roll ser nog hellre att kritik bemöts på ett öppet och konstruktivt sätt. Att helt sonika lägga ned tjänster kan inte heller SVT vinna på i längden.

15 april, 2015 - 16:07

VK visar vägen

BLOGG En rättvis nyhetsrapportering är inget som plötsligt uppstår av sig självt. Fråga bara Västerbottens-Kuriren.

När Aftonbladets eminente chefredaktör Jan Helin igår hoppade in i det senaste avsnittet av ABpodden diskuterade vi om det finns något sådant som en typisk manlig respektive kvinnlig journalistik. Det är i alla fall svårt att hävda att typiskt kvinnliga frågor – destruktiva skönhetsideal, oreglerade skönhetskliniker, korruption i modebranschen, graviditetsrisker – granskas med samma resurser och regelbundenhet som "hårda" ämnen, säg extremism eller (Helins exempel) MC-gäng.

Så vad kan vi journalister göra, utöver att vara medvetna om obalansen? Som av en händelse landade idag Making change. Nordic examples of working towards gender equality (red. Maria Edström & Ragnhild Mølster) på mitt skrivbord. Studien kommer från medieforskningscentret Nordicom i Göteborg och innehåller drivor med nedslående statistik, som att nyhetsinnehållet fortfarande är mansdominerat trots jämställdheten på nyhetsredaktionerna (viktig parentes: även om det sitter en hög andel kvinnor på de svenska chefredaktörsstolarna, närmare bestämt 42 procent, ligger branschens finansiella makt i männens händer).

Det går alltså inte bara att skylla på "patriarkatet" eller luddiga normer. Kvinnliga såväl som manliga reportrar har ett högst konkret ansvar att se till så att exempelvis kvinnliga experter får komma till tals lika ofta som sina manliga kollegor.

Men Making change fokuserar på exempel att inspireras av – som det här:

Var fjärde vecka sedan år 2002 har Västerbottens-Kuriren (VK) räknat de manliga och kvinnliga huvudpersonerna i varje artikel som publicerats under en veckas tid. När VK påbörjade projektet utgjorde kvinnor endast 23 procent. Idag har siffran växt till 49 procent.

"Om vi skulle finna kvinnorna i nyheterna var vi tvungna att gräva djupare, arbeta annorlunda", berättar redaktionschef Gunnar Falck i bidraget "Gender equality in the newsroom". "Det här var inte bara ett jämställdhetsprojekt för oss; det handlade om att hitta kvinnor i nyheterna eftersom läsarna förtjänade det och tidningen behövde det."

Rent praktiskt jobbade VK:s reportrar efter teorin att det alltid fanns en kvinna med något att säga någonstans. Kanske arbetade hon som polis i en brottshistoria. VK drog också nytta av stadens stora universitet: "Finns det en manlig expert i ett ämne kan du vara säker på att det också finns en kvinnlig", konstaterar Falck. VK gjorde en lista över experter och såg till att använda den regelbundet. Spännande nog har tidningens sportavdelning, som ofta är en ointaglig bastion av grabbjournalistik, gjort samma resa. Idag pratar reportrarna direkt med de kvinnliga idrottarna istället för med deras manliga tränare.

Som de alltid borde ha gjort, vill man tillägga, men exemplet understryker kärnan i problemet: det räcker inte att känna till bristen på jämställdhet. Det skeva perspektivet måste aktivt och regelbundet rättas till för att en förändring ska bli synlig i spalterna.

Mer läsning:

Making change. Nordic examples of working towards gender equality, Nordicom 2014

Könsbalans. Så jobbar du jämställt, Bratt, Anna-Klara och Lodalen, Mian, Bokförlaget DN 2007

1 april, 2015 - 10:52

Får man dra läsarna vid näsan?

BLOGG Aprilskämt kan sänka mediernas trovärdighet, menar vissa bedömare.

Det låter som en extremt humörlös approach till första april, men kanske har exempelvis Vincent Duffy vid amerikanska Radio Television Digital News Foundation en poäng. När journalister kläcker harmlösa luringar, som dagens suspekta äggkokartips från TT, är ingen skada skedd.

Men hur är det med de aprilskämt som balanserar på gränsen till det tänkbara?

Nog finns det en risk att läsarna, lyssnarna eller tittarna reagerar med irritation. Kanske föds även en misstänksamhet hos vissa; om min lokaltidning luras om trängselskatter, kan jag lita på den där ännu mer osannolika storyn om ett planerat brobygge över skolan?

Kalla mig plump, men mitt favoritskämt genom åren är att en val plaskade omkring i Strömmen. Vi skolbarn trängdes på Strömbron i Stockholms innerstad med minst lika exalterade vuxna för att försöka få en glimt av den exotiska gästen. Gissningsvis smög någon road pressfotograf omkring och plåtade spektaklet.

Dagens...

Hårdkokta ägg: Västerviks-Tidningen, som vågar driva med kungafamiljen i denna "nyhet" om prinsessan Madeleines förestående förlossning (passande eftersom Västervik är känt för en särskild födslometod). Vasst favoritcitat som påminner om att 99 procent av all mediebevakning av hovet är rent fjäsk:

"Vi kommer att införskaffa vårdkläder med ett mer modernt snitt vilket i realiteten innebär figursydda kläder med intressanta detaljer. Detta gör vi för att hylla vår modeprinsessa och vi bedömer att en sådan åtgärd är rimlig utifrån ett skattebetalarperspektiv – vi är övertygade om att länets invånare vill ge prinsessan lite guldkant."

Äggröra: Dagens Industris fejknyhet om att banker snart kommer att ta betalt för kundbesök ("Det trånga ränteläget får bankerna att jaga nya intäkter"). Ett typexempel på lur som riskerar att knacka ett litet hål i tidningens trovärdighet, även om bankarbetarna garvar.

Äggjakt: Bransch-twittrare har tagit det för ett aprilskämt, men GP söker såväl nyhetschef som kulturchef och onlinechef. Happy hunting!

Unkna ägg: Kan det stämma att svenskarna vräker i sig groteska 530 ton smågodis över påsk? Som en händelse öppnade idag registreringen för årets Medierus...

31 mars, 2015 - 12:01

Våga lämna ledarredaktionen

BLOGG Fler ledarskribenter borde följa i Aftonbladets fotspår och dra på sig reportagevästen.


Välbehövligt brejk från kontorslandskapet.

Låt mig direkt säga att en viss kritik som sedan urminnes tider riktats mot ledarskribenter, nämligen att de utgör en upphöjd elit som med skygglapparna neddragna rör sig mellan vindsvåningen på Söder och redaktionens elfenbenstorn, är falsk. De allra flesta ledarskribenter jag arbetat med är måna om att hålla sig à jour med läsarnas verklighet och att fortbilda sig om de egna bevakningsområdena genom t.ex. seminarier, kurser och djupintervjuer.

Med det sagt: Det är fortfarande alltför sällan som de sticker iväg på reportageresor. Trots att vinsterna är stora, både för läsarna och för proffstyckaren själv. Ibland kan det till och med gå som för GP:s tidigare ledarskribent Gert Gelotte: man omvärderar hela den linje som man själv varit med och byggt upp.

Oavsett om avstickarna leder till så dramatiska kursändringar eller ej, ger de garanterat andra insikter än man kan hoppas på att slås av under en vanlig måndag vid kaffemaskinen. Aftonbladets ledarredaktion har skrivit bra och insatt om romernas situation tidigare, men deras aktuella specialserie från Rumänien är någonting helt annat. Vem kan argumentera mot ledarredaktionens humana linje mot tiggarna på Sveriges gator, när de sänder sådana här ögonvittnesskildringar från tiggarnas hemland:

Lerfloden flyter mellan husen. Här finns varken avlopp eller toalett. Vatten finns i brunnar, men ingen vet om det är rent. Barnen har ofta diarréer, många vuxna har andningsproblem. Här sover sex, åtta, tio personer i ett rum där det i hörnet står en vedeldad spis. Barnen traskar runt barfota bland grisar, höns och lera.

Så, med tanke på att flygbiljetter bara kostar några hundralappar med budgetlinjer (och att tidningsredaktioner inte direkt kollapsar av att en ledarskribent inte är på plats) - dä ä väl bar å' åk'? Baltikum är till exempel brännhett med tanke på det säkerhetspolitiska läget. Jag gissar att det finns två anledningar till att det inte sker oftare:

För det första är alltför få ledarskribenter journalister. Många har mer gemensamt med ungdomsförbundens broilers än med tidningens nyhetsreportrar, och började kanske också i just Muf eller Luf. Att lämna skrivbordet känns främmande (och skrämmande) för denna art av tyckare.

För det andra uppfattar man att det inte finns någon sådan tradition vid tillverkningen av de dagliga alstren. Nya ledarskribenter rättar sig fort i ledet och lär sig rutinen. Trist nog är därför de flesta ledartexter stöpta i samma form. Visst bör skribentens egna analyser och slutsatser utgöra stommen, men några citattecken eller miljöbeskrivningar för att liva upp skulle inte skada. Ledarsidorna dras ju med ett rykte om att vara torrare än fnöske. Många unga människor vet inte ens vad de är. Om Aftonbladets specialsatsning lockar nya, yngre läsare förtjänar den ännu kraftigare applåder.

23 mars, 2015 - 12:26

Journalister – mindre pålitliga än Google?

Förtroendet för journalister sjunker till rekordlåga nivåer, enligt en ny studie. Fortsätter utvecklingen i samma takt kommer svenskarna snart att lita mer på sökmotorer än på redaktionellt innehåll.

Den svenska delstudien från den globala PR-byrån Edelman är rena skräckläsningen för journalister:

- Förtroendet för medier faller med 10 procent, från redan dåliga 44 procent ned till 34 procent (som jämförelse ligger förtroendet för företag på 51 procent, upp från 49 procent för ett år sedan).

- Metoden onlinesökning är mer använd (32 procent) än dagstidningar (19 procent) när det gäller att bekräfta/verifiera en nyhet (informationen i sökresultatet kan komma från en oseriös källa lika gärna som en etablerad dagstidning).

- Det är inte bara medier generellt som ligger illa till, utan journalister som yrkespersoner:


Och det här är ändå siffrorna för den "informerade publiken" (IP), det vill säga svenskar med högskoleutbildning och goda inkomster som är storkonsumenter av medier. I samtliga frågor om förtroende för olika institutioner uttrycker den allmänna befolkningen lägre förtroende än IP.

Vad kan vi då dra för slutsatser och kvalificerade gissningar av den nedslående statistiken?

Först det första tydliggör den hur källkritik på nätet är en central kunskapsbrist inte bara hos skolungdomar utan även hos välutbildade vuxna, trots svenskarnas utbredda internetanvändande. Vi saknar kunskaper i hur man hanterar och bedömer inslagen i det överväldigande dagliga mixflödet av sociala medier/reklam/nyheter/vänner/kontakter.

Ett pressmeddelande från ett företag, som naturligtvis agerar i egen sak, bedöms till exempel som mer pålitligt än en oberoende nyhet från en tidningsredaktion.

För det andra sammanfaller förtroendekrisen med den ekonomiska krisen i medierna.

Utöver nätaspekten måste vi i mediebranschen därför våga fråga oss: har vi lockats till alltför många snabba klick? Det vill säga, mindre seriös journalistik som må ha hållit oss på fötter, men som urholkat läsarnas, tittarnas och lyssnarnas förtroende? Är detta priset vi betalar?

Å andra sidan behöver man bara titta på nomineringarna till exempelvis årets guldspadar för att se hur mycket god undersökande journalistik som görs runt om i landet.

Men om man generaliserar, så konsumeras denna "finjournalistik" främst av det Edelman kallar informed public, alltså ekonomiskt trygga, högutbildade vuxna som aktivt konsumerar medier i mängder.

Klyftan mellan svenskarna vad gäller förtroende tycks alltså öka, på samma sätt som klyftan mellan de som kan tänka sig att rösta på radikala partier och de som stannar hos mainstreamalternativen ökar.

Klyftan mellan stad och land ökar också den; det är bara att se på tabloiderna med sina storsatsningar på webb, TV och sociala medier (se veckan nyhetsbrev från Medievärlden Premium) kontra Dagbladet i Sundsvall och andra landsortstidningar som går uselt, eller rent av går i graven.

I övrigt är det anmärkningsvärt att siffrorna i Sverige är så låga jämfört med andra undersökta länder, trots att medierna här är välkänt oberoende och icke-korrumperade. En annan paradox är att svenskar har högre förtroende för exempelvis företagsledare än för journalister. Hur mycket har "debattifieringen" av medieklimatet (alla är tyckare snarare än oberoende/neutrala reportrar) påverkat den bristande auktoriteten hos journalister?

Om den nedåtgående förtroendetrenden fortsätter, kommer svenskarna nästa år att lita mer på sökmotorer än på redaktionellt material som källa för information. Trots att Google med flera varken sållar bland eller exkluderar tveksamma, vinklade och direkt felaktiga resultat (sök bara på "Förintelsen"). Det är en väckarklocka som branschen inte kan ignorera.

3 mars, 2015 - 16:41

Polisen försvarar sitt absurda agerande

Polisens uppdrag är att skydda journalister – inte att normalisera de propagandasajter som sprider hoten.

Det är svårt att veta om man ska skratta eller gråta, när hatsajter som uppmanar till förföljelse av journalister välkomnas till polisens seminarium om hot mot journalister. Inte för att stå i den anklagades bås – utan för att sitta som katter bland hermeliner mellan tunga branschchefer som Jan Helin och Thomas Mattsson. Chefer, vars publikationer exponerat just sajter som Avpixlat i prisbelönta gräv.

Händelsen är med andra ord så absurd att det skulle vara lätt att skratta bort den. Men ett svar har just inkommit – nästan två veckor efter att Medievärlden försökt nå Säpo och rikspolischefen för en kommentar – som snarare framkallar frustration.

Rikspolischefen Dan Eliasson försvarar nämligen agerandet med dessa ord:

"Polismyndigheten och Säkerhetspolisen har inte velat exkludera redaktioner som bedriver journalistisk verksamhet och har utgivningsbevis."

Detta är rent hyckleri. Som om militanta Svenska motståndsrörelsen med sin nättidning och ansvarige utgivare någonsin skulle vara välkomna till en samling med högt uppsatta mediechefer! Här gör polisen skillnad på invandrar-/muslimhat och judehat. Tydligen anses den första sorten vara lite finare, och dessutom ofarlig. Norsk polis håller troligtvis inte med om den bedömningen efter massaken på Utøya.

Det andra problemet är den normalisering som sker, när sajter som Avpixlat jämställs med legitima medier. Hat, hot, uthängningar och främlingsfientlig propaganda får aldrig förväxlas med journalistik! Särskilt inte av de instanser som har i uppgift att skydda oss i mediebranschen från de hot som kräver offer  efter offer.

Fotnot: Här är rikspolischefens brev i sin helhet:

"Jan Sjunnesson och Mats Dagerlind (chefredaktörer för Samtiden resp. Avpixlat, reds. anm.) tog själva initiativet till inbjudan på ett möte på Publicistklubben där jag och Anders Thornberg (Säkerhetspolisens chef, reds. anm.) medverkade. Mötet går att ta del av på nätet

Polismyndigheten och Säkerhetspolisen har inte velat exkludera redaktioner som bedriver journalistisk verksamhet och har utgivningsbevis. De redaktioner som anmälde sig fick komma på mötet."

23 februari, 2015 - 14:55

Visst är de hysteriska, de där judarna?

Jan Guillou har intressanta poänger i sin senaste kolumn. Men de drunknar i direkt hånfulla utfall mot judar.

Så varför uppmärksamma texten alls? Därför att det är obehagligt att en kolumnist kan uttrycka sig på detta sätt i en stor tidning som Aftonbladet – och dessutom göra så under uppmuntrande tillrop från tidningens kulturchef, som sannerligen inte varit undantagen kontroverser när det gäller rapportering om just judar och Israel. Ämnet verkar kräva en för fin balansgång för att antiisraeliska AB-skribenter inte ska snubbla och falla pladask.

Jan Guillou skriver:

"Efter att mer än ett dussin moskéer i Sverige utsatts för mordbrand och andra attentat har polismakten beslutat att ta till exceptionella krafttag. Man har posterat stridsutrustade specialpoliser med särskilt häftiga tyska kulsprutepistoler utanför landets synagogor och judiska skolor."

Dessa hånfulla, förminskande ord riktas alltså mot den extremt utsatta judiska gruppen, där föräldrar tvingas lämna sina barn till förskola och grundskola under krigsliknande omständigheter på grund av hotbilden. En hotbild som ingen normalt funtad människa kan ifrågasätta.

Varför slå mot de som redan ligger, Guillou? Och samtidigt låtsas vara okunnig om en hotbild som bevisats gång på gång under de senaste decennierna i Europa, och som består av såväl militanta högerextremister som jihadister (plus "vanliga" judehatande tokar)?

Och lyssna på meningen innan: "Efter att mer än ett dussin moskéer i Sverige utsatts för mordbrand och andra attentat har polismakten beslutat att ta till exceptionella krafttag." Här ställer Guillou av någon anledning två till viss del lika, till viss del olika rasismer mot varandra. Att muslimer hotas, innebär väl inte att judar inte gör det? Vad tjänar man på att jämföra en akut hotbild med en annan?

Och det slutar inte där. Guillou anklagar sedan svenska judar för att ljuga om att den senaste tidens attacker i Europa fått dem att diskutera om de bör lämna Sverige:

"Så till exempel vittnade ordföranden i Svenska Kommittén mot Antisemitism, Willy Silberstein, i SVT:s Agenda om att nu började de sven­ska judarna tala om att åter packa väskorna. Den utrerade högerdebattören Paulina Neuding, mest världsberömd för att internationellt ha spridit det befängda påståendet att Muhammed var det vanligaste pojknamnet i Malmö, har burit liknande vittnesbörd: 'hennes judiska vänner' hade också börjat tala om att packa väskorna.
Underförstått att fly till Israel, precis som den israeliske premiärministern Benjamin Netanyaho tidigare uppmanade de franska judarna att göra.
Vi tar ett djupt andetag och tänker efter. Mest sannolikt är förstås att Willy Silberstein och Paulina Neuding bara ljuger, fast med gott uppsåt.
Tanken att den svenska juden­heten börjat förbereda sig på flykt ur landet är inte bara hårresande. Den är en oerhörd förolämpning."

Varför är detta så svårt att tro på? Skulle inte samma tanke dyka upp hos vilken människa som helst (särskilt någon vars barn tvingas gå till skolan under polisbeskydd), om extremister från olika politiska läger började terrorisera, säg, franskättlingar? Nej, hysteriska och otacksamma är judarna, enligt Jan Guillou.

Hade Guillou kunnat hålla sina fördomar borta och fokuserat på en spaning kring hur det ligger i såväl terroristers som den israeliska regeringens intresse att skräckslagna judar flyr Europa, hade kolumnen kunnat bidra till debatten. Genom att håna en förföljd minoritet har den tyvärr diskvalificerat sig från det.

16 februari, 2015 - 17:20

Glöm inte vår fysiska säkerhet

Vad har vi i mediebranschen gjort för att trygga journalisters säkerhet? Kanske är det läge för självkritik i debatten om hoten.

Diskussionen om hot mot journalister blir ofta luddig, ibland rent av pompös. Visst behöver branschen understryka att hot mot redaktioner också är ett hot mot demokratin, men inte i all oändlighet, och inte utan att samtidigt diskutera konkreta åtgärder. En sådan – för att dyka rakt på ämnet – är vår fysiska säkerhet. Vad görs idag, och vad kan göras bättre?

Den pinsamt dåliga säkerheten på mediekonferenser har varit ett återkommande ämne i mina inlägg hos Medievärlden. Pinsamt, därför att terrorister som Anders Behring Breivik pekat ut just sådana samlingar av journalister som mål, och för att hoten mot kåren absolut inte är någon nyhet. Redan Stieg Larsson skrev en handbok i ämnet. Och hur är det möjligt att glömma bilbomben mot journalistparet i Nacka 1999, där en man och hans lille son utsattes för ett mordförsök med anledning av att pappan granskade extremhögern?
    
Under förberedandet av konferenser som MEG och Gräv läggs tid och pengar på allt från bokning av lokaler och seminariedeltagare till fixande av branschmingel. Det är obegripligt att säkerheten inte prioriteras högre – särskilt då många profiler i vår bransch lever under hot och säkerligen uppskattar en trygg medverkan mer än vin och snittar.

Kommer det att se annorlunda ut i år, efter dödsskjutningen mot seminariet på kulturhuset i Köpenhamn (där konstnären Lars Vilks medverkade)? Medievärlden kommer i alla fall att vara på plats vid årets stora evenemang och passa på att göra stickprov.

Dessa konferenser är enstaka händelser men samlar hundratals journalister. Men låt oss inte ignorera den vardagliga säkerheten. Många av landets stora redaktioner har en säkerhetsansvarig, men denne kallas vanligtvis bara in om det föreligger en konkret hotbild. Det ständiga, lågmälda hotet adresseras inte genom exempelvis dörrvakter vid entrén, något man ser i utlandet. Varför är inte detta standard även i Sverige? Vi har en av Europas starkaste högerextrema rörelser och därtill såväl jihadister som organiserade kriminella, alla med medierna i siktet.

TU:s vd Per Hultengård argumenterar idag för övervakningskameror för ökad trygghet och berättar att Datainspektionen ställt upp hinder med hänvisning till att det är integritetskränkande för personer som råkar gå förbi mediehusens entréer. Det argumentet borde väga lätt med tanke på den akuta hotbilden mot landets redaktioner, som till och med var föremål för en hearing i KU i förra veckan.

Men sammanfattningsvis är det inte så lätt att skylla bristen på agerande på staten eller andra utomstående aktörer. Det ligger också ett tungt ansvar på branschens chefer att skydda sina anställda.