Att extremhögerns hat mot journalistkåren är av fanatisk art stod klart på torsdagen, när Anders Behring Breivik fick börja berätta om sin planering av terrordåden 22/7. Det mest ideologiskt värdefulla målet hade varit det norska public service-bolaget NRK, menade han, och sade också att anledningen till att han i slutänden inte attackerade Aftenposten var att alltför många "civila" personer jobbar i kontorsbyggnaden. För Breivik är journalister allt annat än civila; vi är politiska motståndare som möjliggjort massinvandringen, som sprider multikulturalismens ideologi och som mörkar och censurerar Sanningen för folket.

Breivik berättade att han funderade på en skjutvapenbaserad aktion mot Dagsavisens redaktion. Där skulle han döda så många journalister som möjligt. Scenariot är slående likt det som just nu analyseras vid en annan rättegång, nämligen den om terrorplanerna mot Jyllands-Posten. De fyra terrormisstänkta männen stoppades i sista stund innan de lyckades genomföra sin attack, där Jyllands-Postens journalister skulle halshuggas. Just detta barbariska avrättningssätt hade Breivik tänkt använda mot Norges tidigare statsminister Gro Harlem Brundtland (han ville samtidigt filma det, inspirerad av jihadister). Detta chockade de anhöriga, överlevande och andra åhörare så svårt att rätten var tvungen att ta en paus. Jag satt i livesändning som expert hos norska TV 2. Vi såg informationen på skärmen men ankarna valde att inte återge denna detalj för tittarna. Några minuter senare var informationen ute i alla fall, då intervjuobjekt tog upp det framför kamerorna och inte kunde klippas bort.

Det sändningsförbud som denna vecka råder under Breiviks försvar är ett hett samtalsämne bland journalister här i Oslo. De som är positiva till förbudet menade i går att det var just omskakande detaljer som detta med halshuggningen, och att Breivik sade att han hade velat mörda alla som befann sig på ön, som rättfärdigade beslutet. Sant är att torsdagen var tillräckligt upprörande för att journalister skulle brista ut i gråt utanför rättssalen. Kanske hade inte barn och ungdomar kunnat hantera nyhetssändningen. Men andra (som jag själv) tycker att det allra mesta av det som sägs redan har kommit till allmänhetens kännedom och att ett förbud förstärker både extremhögerns idéer om mediecensur och intrycket av att Breivik sitter på en farlig sanning. Vissa menar att informationen kommer ut ändå.

Det faktum att många månader gamla nyheter, ursprungligen rapporterade i samband med att manifest, polisförhör och psykiatriska rapporter spreds, återvinns till färska rubriker ger rättegången en Groundhog Day-känsla. Breiviks intensiva Warcraft-spelande och planerna på en attack mot de norska journalisternas SKUP-konferens är två sådana "nyheter". Jag kan bara spekulera i varför. Kanske är det inte samma reportrar som rapporterar nu som efter terrorattackerna, kanske hoppas man att läsarna/tittarna har glömt att det redan rapporterats, kanske reagerar man instinktivt när något låter sensationellt och skyndar sig att knåpa ihop några rader.

Utöver dessa missar är det imponerande att se hur majoriteten av norska och internationella medier sköter rapporteringen från rättegången. Journalisterna är pålästa och täcker in alla aspekter (från ideologin bakom dåden till offrens psykologiska reaktioner), antingen själva eller med hjälp av expertkommentatorer. Tonen är till allra största del värdig, insatt och relevant. Farhågorna om en mediecirkus har i min mening verkligen kommit på skam.

Med risk för att detta börjar uppfattas som en säkerhetsblogg snarare än en mediekritisk sådan, måste jag för tredje gången uppmärksamma det svaga säkerhetsmedvetandet i mediebranschen vid större evenemang.

Först, en beskrivning av hotbilden. Trots att vi journalister i det demokratiska väst naturligtvis arbetar under friare former än våra kollegor i Vitryssland och Etiopien, finns det risker med yrket. En sådan risk är att dra på sig fiender när man skriver om ämnen som korruption och extremism. Den enskilda journalisten kan då utsättas för hot i form av till exempel obehagliga telefonsamtal i natten eller uppmaningar via mejl om att sluta skriva misshagligt, annars...

Grävande journalister, målgruppen för den nyss avslutade Malmökonferensen Gräv12, är mer utsatta just för att de sätter spaden i känslig mark. Det säger sig självt att de som ser sig som offer i publiceringarna (och som kanske redan är kriminella) kan bli rasande för att deras skumraskaffärer kommer upp i ljuset.

Till farorna med det ofta utsatta journalistyrket kommer en annan aspekt av hotbilden, där det inte är journalisternas egna handlingar som ligger till grund för hotet utan enbart det faktum att vi bär pressleg. I politiska extremisters ögon symboliserar mediearbetare, för att ta några konkreta exempel:

De som möjliggjort den förhatliga invasionen av invandrare.

De som ljuger för folket och undanhåller sanningen om invandringen/statsfeminismen/kriget i Afghanistan/den judiska ockupationsregeringen (ZOG)/valfri konspirationsteori.

De som är ytterst ansvariga för demokratins förfall.

De som är ytterst ansvariga för den förkastliga demokratins existens.

Vi blir därmed måltavlor genom vår blotta existens. Det är ingen slump att Anders Behring Breivik rekommenderar journalistkonferenser som terrormål i sitt manifest, spritt över jordklotet via internet. Det är heller ingen slump att det var Jyllands-Postens medarbetare som skulle halshuggas av jihadister.

Bilbomben mot journalistparet i Nacka, mord på internationella grävjournalister som Anna Politkovskaja, PKK-anhängarna som tog sig in på DN i höstas, bombhotet mot NSD 2011… Exemplen är oräkneliga. När Säpo undersökte våld och hot mot journalister (2009) sade sig 15 procent ha utsatts för hot, trakasserier eller fysiskt våld i sitt arbete.

Allt detta kanske är "gårdagens nyheter" för vissa i mediebranschen – men uppenbarligen inte för alla. För i så fall skulle det inte gå att uppge ett anmält namn vid registreringen på Gräv12 och genast, utan att uppvisa legitimation, få sin namnbricka. En namnbricka som består av ett vanligt utskrivet papper, som en 12-åring kan göra på några minuter. En namnbricka som jag lade längst ned i väskan direkt efter att jag fått den.

Enligt registreringspersonalen skulle den vara min biljett till alla föredrag och även till galamiddagen på lördagen. I verkligheten har jag gått in överallt, till och med på middagen där jag slog mig ned och hälsades välkommen av fullständiga (mycket trevliga) främlingar, utan att visa upp något papper, namnskylt eller ID-kort som kunnat intyga att jag är behörig.

Säkerhetsbristerna på galan (ingen gästlista eller annan namnkoll, inga obligatoriska namnskyltar, ingen väskkontroll) var på sätt och vis mest allvarliga, eftersom alla journalister då var samlade på samma plats.

I praktiken innebär detta att en ideologiskt eller personligt motiverad individ med ont uppsåt utan problem kunnat komma millimeternära både svenska och utländska ledande undersökande journalister under tre dagar (och dessutom äta och dricka gratis med dem). Det är krångligare att försöka åka biljettlöst i Stockholms tunnelbana. Måste något hända innan vi tar säkerheten på allvar?

Om Expressens avslöjande att Wikileaks har kartlagt svenska journalister stämmer, då är de sista spillrorna av åtminstone mitt förtroende för Wikileaks utraderat. De senaste åren har organisationen visat att den saknar ens en grundläggande förståelse för underrättelsearbete och varför visst material måste förbli säkerhetsklassat.

Detta har i dagarna blivit ännu mer uppenbart efter att Wikileaks läckt stulna mail från Stratfor, en legitim tankesmedja som de flesta västerländska journalister som bevakar utrikes- och säkerhetspolitik använder sig av mer eller mindre regelbundet.

Förra året framkom att Wikileaks grundare Julian Assange anslutit sig till den klassiska knäppskalleteorin om en judisk mediekonspiration (och dessutom samarbetat med ökända antisemiter). I och med Expressens senaste avslöjande har Wikileaks tagit det sista steget in i den fullblodskonspiratoriska värld som befolkas av Sanningsrörelsen med flera.

Men alla verkar inte förstå skillnaden mellan osund kartläggning (för att inte säga stalking) och journalistisk granskning. "Att vi blir granskade är inget konstigt. Det är viktigt att vi tänker på det, framför allt när det gäller att skydda källor", säger Elisabeth Anderberg, ordförande i Föreningen grävande journalister, till Expressen i dag.

Självklart får journalister räkna med att bli granskade. De pågående brittiska utredningarna om medier och korruption, utlösta av avlyssningsskandalen som sänkte News of the World, visar ju verkligen att granskningar bör göras innan det är för sent.

Men motiv (att avslöja missförhållanden) och metod (professionell sådan med kunskap om källskydd, publicistik, allmänintresse osv.) är två av de beståndsdelar som skiljer journalistiska granskningar från rättshaveristers privatspaningar.

I fallet Wikileaks, som bedriver en smutskastningskampanj mot Sverige på grund av sexbrottsmisstankarna mot Assange, är motiv och metod väsenskilda från hur seriösa medier arbetar.

Mediebranschens kultur uppmuntrar en nonchalant, machoartad inställning till hot: "Lite skit får man räkna med". Ingen vill ju vara en fegis. De journalister som rankas högst internt är de dödshotade, som Roberto Saviano, och de hårdhudade grävarna, som Janne Josefsson. Men om vi nu talar om riktiga hot och trakasserier (inte kritik) – hur skulle du reagera om kunden före dig i matkön plötsligt började hota kassörskan med både det ena och det andra? Inte skulle du stå passiv – eller förvänta dig att kassörskan gjorde det? Det finns ingen hederskodex i presskåren som kräver att vi ska svälja sådant som andra  yrkesgrupper inte behöver.

”Jag har fått en del dödshot riktade mot mig, men inget av dem kändes särskilt allvarligt menat. Så länge det stannar vid idogt mejlande så tar jag det med ro. Jag tror att det bästa är att bara ignorera, inte ge något som helst gensvar. Då tröttnar de flesta till slut." Det svarade Metros kolumnist Lisa Magnusson i Medievärldens artikel för några dagar sedan, apropå att en profilerad dagstidningsskribent fått sin stalker dömd för ofredande.

Ofta kan journalister avgöra själva (utan juridisk rådgivning eller diskussioner med chefen) om det handlar om hot av en allvarlig art eller ej. Och det är sant att om man "matar trollen" i mailboxen blir det oftast värre. Men tänk om vi blir så hårdhudade att vi normaliserar och accepterar lagöverträdelser? Det gäller att inte stå alltför passiv och att känna till – och försvara – sina rättigheter.

Det är i dag notoriskt svårt att komma åt exempelvis förtal på nätet, men det betyder inte att vi inte kan försöka, genom att väcka debatt och göra regelbundna anmälningar. Att lobba för att JK ska ta hoten mot journalister på allvar är en annan väg framåt. Att försöka tiga ihjäl trollen är det inte.

Läs även: Så hanterar de hoten (17/2)