Det pratades om det i tidningsartiklar och blogginlägg, på Twitter och på Facebook. Som kampanj betraktat låg större fokus på det skrivna ordet än hos, säg, de antirasistiska nyckelskramlarna i Nyköping. Flera av deltagarna, men inte alla, är också professionella journalister. Materialet är alltså till viss del producerat av proffs.
Därmed inte sagt att det är journalistik.
De privata, ofta smärtsamma bekännelserna och minnena påminner i ärlighetens namn mer om en dagboksstafett.
Nomineringens formulering erbjuder inte heller några ledtrådar: ”För att ha gjort det privata allmängiltigt och fått en hel värld att prata om det.” I vanlig ordning blev det ett lite väl internt hajpat fenomen i mediesverige. En hel värld pratade knappast om det.
Det här blogginlägget är som sagt inte någon kritik av syftet med rörelsen. Jag har själv skrivit stort om #prataomdet i DN.
Men var finns researchen, reportaget, redaktörskapet? För att bara nämna några journalistiska beståndsdelar som branschen inte bör göra avkall på.
Nomineringen av #prataomdet påminner om när journalisterna Yasmine El Rafie och Carl Fridh Kleberg nominerade näthatar-Meckat Flashback till det grävande journalistpriset Guldspaden tidigare i år. Med haltande logik ansågs de anonyma användarna vara journalister, då de (precis som journalister!) grävt fram information till en diskussionstråd.
Några andra av årets Stora journalistpriset-nominerade i samma klass, SVT:s Fas 3-blogg, skriver så här på sin hemsida:
"Med era tips, bidrag till kartläggningen och berättelser från livet i Fas 3 har vi kunnat lägga ett pussel där många bitar fallit på plats efter hand."
Här är det inte svårt att se det nyskapande OCH det journalistiska. Med läsarnas hjälp har SVT:s journalister genomfört en granskning som annars hade blivit betydligt mer tidskrävande.
En parentes: #prataomdet växte till en uppmärksammad rörelse med hjälp av sociala medier. Det är lite ironiskt om det i slutänden krävs ett gammelmediapris från familjen Bonnier för att den ska uppfattas som verkligt lyckad.













































