Lisa Bjurwald

Om pressfrihet och medieetik

10 oktober, 2011 - 16:29

Journalist – och islamist

Presskåren blev så förtjust i Nobelpristagaren Tawakkul Karman – kvinna, journalist och frihetskämpe – att den glömde granska hennes agenda.

När kvinnosakskämpar från instabila eller fattiga länder prisas kommer hyllningarna alltid per automatik. För det mesta är det förstås välförtjänt. Ändå kan man inte låta bli att höja lite på ögonbrynen över reaktionerna på årets fredspris. Hade en manlig islamist överösts med lika välvilligt inställda skriverier?

Journalisten Tawakkul Karman är en av tre pristagare i år. Alla är de kvinnor.



Karman (t.v.) har varit en ledande röst i protesterna mot Jemens president och ska 2005 ha grundat ett nätverk för kvinnliga journalister. Förra året beslutade hon sig för att sluta bära den ultrakonservativa heltäckande slöjan niqab till förmån för en huvudduk. So far, so good
.

Men Karman är också politiker för det oppositionella islamistpartiet Islah. Där ingår salafister, Muslimska brödraskapet – vars mål är att skapa en stat styrd av sharialagar – och individer som klassas som terrorister av USA. Islahs kopplingar till terrornätverket al-Qaida är särskilt oroande för väst.

Tawakkul Karman får priset för att hon med ”icke-våldsamma metoder kämpar för kvinnors säkerhet och för kvinnors rätt att delta fullt ut i fredsarbetet”.

Nobelkommittén hoppas att hon kommer att bidra till att förtrycket mot kvinnor upphör. Då hade det varit smartare att ge priset på över tre miljoner svenska kronor till en person som inte propagerar för islamism. Ett år som den arabiska vårens fanns många lämpliga frihetskämpar att välja bland, exempelvis från Tunisien eller Egypten, vars kvinnorörelse blivit en förebild för hela den arabiska kvinnorättsrörelsen.

(För övrigt uppvisar Karman en häpnadsväckande naivitet (?), när hon i dagens intervju med Spiegel tror att terrornätverket al-Qaida kommer ”försvinna” sekunden president Saleh faller).

Skriv in flera mejladresser, antingen på separata rader eller med kommatecken emellan.
(Ditt namn) has forwarded a page to you from Medievärlden
(Ditt namn) thought you would like to see this page from the Medievärlden web site.
Genom att posta din kommentar accepterar du våra regler för kommentarer.

Kommentarerna är en av sajtens mest värdefulla beståndsdelar. De tillför ny information, ifrågasätter den som finns och kommer med nya infallsvinklar och uppslag. Kommentarerna utvecklar oss, vår bevakning och våra läsare. Tänk bara på att:

Kommentarerna blir direkt tillgängliga för andra användare och kan även användas på andra platser än medievarlden.se.

Den som publicerar kommentaren ansvarar personligen för innehållet.
Enligt Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor håller Medievärlden uppsikt över publicerade kommentarer. Redaktionen tar bort eller avpublicerar kommentarer som bryter mot lag eller tidningens förhållningsregler.

Medievärlden tar bort kommentarer som exempelvis innehåller nedsättande omdömen om kön, ras, religion eller sexuell läggning och kommentarer som innebär spridning av innehåll som innebär uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring eller om det är uppenbart att användaren gjort intrång i upphovsrätten.

Vi kan också ta bort kommentarer som innebär förtal, spridning av felaktiga rykten och propaganda samt kommentarer som innehåller personangrepp eller reklam.

Medievärlden avpublicerar också kommentarer som vi inte vill visa upp i anslutning till våra artiklar, om de exempelvis bedöms vara irrelevanta eller ha en negativ inverkan på samtalsklimatet.

Medievärlden på nätet följer de etiska reglerna för press, TV och radio.

Medievärlden förbehåller sig rätten att ändra och redigera i inlägg som inte följer dessa regler.
Besökare uppmanas anmäla kommenterar som bryter mot lag och uppförandekod via anmälningsfunktionen eller att direkt kontakta chefredaktör: Axel Andén på 070-3733360

Fler inlägg

21 februari, 2012 - 14:54

Tolerera inte hot

Det finns en outtalad regel bland journalister att vi stoiskt bör rycka upp oss och gå vidare när vi utsätts för hot och trakasserier. Men mod kan också vara att säga "stopp!".

Mediebranschens kultur uppmuntrar en nonchalant, machoartad inställning till hot: "Lite skit får man räkna med". Ingen vill ju vara en fegis. De journalister som rankas högst internt är de dödshotade, som Roberto Saviano, och de hårdhudade grävarna, som Janne Josefsson. Men om vi nu talar om riktiga hot och trakasserier (inte kritik) – hur skulle du reagera om kunden före dig i matkön plötsligt började hota kassörskan med både det ena och det andra? Inte skulle du stå passiv – eller förvänta dig att kassörskan gjorde det? Det finns ingen hederskodex i presskåren som kräver att vi ska svälja sådant som andra  yrkesgrupper inte behöver.

”Jag har fått en del dödshot riktade mot mig, men inget av dem kändes särskilt allvarligt menat. Så länge det stannar vid idogt mejlande så tar jag det med ro. Jag tror att det bästa är att bara ignorera, inte ge något som helst gensvar. Då tröttnar de flesta till slut." Det svarade Metros kolumnist Lisa Magnusson i Medievärldens artikel för några dagar sedan, apropå att en profilerad dagstidningsskribent fått sin stalker dömd för ofredande.

Ofta kan journalister avgöra själva (utan juridisk rådgivning eller diskussioner med chefen) om det handlar om hot av en allvarlig art eller ej. Och det är sant att om man "matar trollen" i mailboxen blir det oftast värre. Men tänk om vi blir så hårdhudade att vi normaliserar och accepterar lagöverträdelser? Det gäller att inte stå alltför passiv och att känna till – och försvara – sina rättigheter.

Det är i dag notoriskt svårt att komma åt exempelvis förtal på nätet, men det betyder inte att vi inte kan försöka, genom att väcka debatt och göra regelbundna anmälningar. Att lobba för att JK ska ta hoten mot journalister på allvar är en annan väg framåt. Att försöka tiga ihjäl trollen är det inte.

Läs även: Så hanterar de hoten (17/2)

14 februari, 2012 - 14:58

Medievärlden – Sveriges Pravda?

Det allt mer uppjagade tonfallet bland kommentatorerna visar på en oförståelse för mediernas roll.

När jag i den här bloggen gick igenom svenska mediers hantering av kommentarsfälten så här några månader efter kursändringen (flera tidningar har infört obligatorisk inloggning), hade ingen på redaktionen kunnat ana vilken hatstorm det skulle utlösa. Reaktionerna i Medievärldens kommentarsfält och på främlingsfientliga sajter tyder på en oroväckande radikalisering av den redan högljudda högerpopulistiska opinionen.

"Det går inte att förinta människors åsikter bara för att man försöker skära av deras stämband. Jag hoppas att du hinner vakna till sans medan tid är," skriver en läsare i ett mail.

"Att starka krafter arbetar för att det mångkulturella samhället, - en samhällsform som alla andra än svenska politiker och murvlar (ni förtjänar inte bli kallade journalister) har dömt ut som misslyckat - och för att med olika utomparlamentariska metoder förgöra det egna folket till fördel för av regimen importerade människor - detta har en närhet till gränsen till högförräderi som svenska folket helt säkert inte är positivt till," mailar en annan.

Med sin militanta domedagsretorik, referenser till förräderi mot nationen och medvetet (?) okunniga paralleller mellan ett demokratiskt land som Sverige och kommunistiska diktaturer, mellan publicistiskt ansvarstagande och de facto censur, påminner många av kommentarerna om de man kan läsa i Ungern.

"Snälla.. inse att din och dina gelikars tid är förbi och flytta till nordkorea istället. Sanningen kommer alltid vinna, hur otäckt det än må vara för dig att ideligen få hela din PK-värld fullständigt krossad," hoppas en läsare, medan en annan tror att revolutionen är i antågande:

"Lisa Bjurwald kanske i nuläget borde ställa sig frågan 'vilka är det som skapar revolutioner,dom som annonserar ut folkets åsikter eller dom som förbjuder att annonsera ut folkets åsikter'.Hon bör nog fundera på detta nu, för när revolutionen väl är ett faktum är det nog försent attfundera på den saken. - Eller har Lisa Bjurwald ordnat Biljett på Reinfeldts privat-flygplansom på dagen R ( revolutionsdagen ) har destinationsort Kalifornien......?"

Referenserna i kommentarsfältet på den största främlingsfientliga sajten är häpnadsväckande okunniga. Medievärlden och undertecknad sammankopplas med DDR, Nordkorea, "Stasi-metoder", "diktaturens kreatur", "mediemarxister", och, naturligtvis, de korkade uttrycken "politiskt korrekt" och "svenskfientlig".

Det är en skymf mot de människor som lever under högst reellt förtryck i länder som Vitryssland.

Sist men inte minst saknar kommentatorerna kunskap om hur medierna fungerar. Vi har ingen skyldighet att publicera läsarnas åsikter. Det är vårt val att göra (eller inte göra) så, på samma sätt som vissa sajter väljer att enbart publicera negativt vinklade artiklar om invandring och genom sin skeva bevakning föra läsarna bakom ljuset. Att det råder åsikts- och yttrandefrihet i Sverige innebär alltså inte att tidningarna måste tillhandahålla ett utrymme för befolkningens åsikter, oavsett hur extrema de är.

8 februari, 2012 - 12:38

Artikelkommentarer

Ljusning i kommentarsfälten

Tidningarnas upprensning verkar ha fått bukt med de värsta problemen. Men fortfarande är det inte helt enkelt att uppmärksamma tidningarna på hatiska kommentarer.

För ett halvår sedan, efter att attackerna i Norge lett till en intensiv debatt om näthat, granskade Medievärlden både svenska och utländska mediers inställning till kommentarsfälten. Flera av de svenska tidningarna skärpte sina regler och krävde olika typer av inloggning för att kunna kommentera. Men hur ser det ut i dag?

Överlag tycks inloggning via existerande Facebook-konto vara den bästa lösningen. Det går naturligtvis att skapa ett fejkat Facebook-konto. Vissa läsare låter sig inte heller hindras från att skriva idiotiska eller fördomsfulla kommentarer trots att deras riktiga namn är fullt synliga. Men Facebook verkar ändå fungera som en slags spärr för de värsta sabotörerna. Fejkade konton är bökigt, att sprida hat under eget namn trots allt en risk.

Det har absolut blivit en förbättring, instämmer Anna Hjalmarsson, som förra månaden lämnade tjänsten som Aftonbladets chef för läsarmedverkan. Så här sa hon då till Medievärlden: "Det förekommer mindre trams och elaka påhopp, och nya människor har vågat sig in i diskussionerna på sajten. Samtidigt har vi förlorat de riktigt lyckade diskussionerna, de som handlade om svåra ämnen som mobbning och utanförskap. Så förändringen fick både för- och nackdelar."

Det finns dock ett stort problem med Facebook-inloggningen: det går inte att anmäla kommentarerna. En knapp med "Anmäl" saknas, till skillnad från exempelvis DN.se, där man kan kommentera artiklar med inloggning via Facebook, OpenID eller ett särskilt DN.se-konto. På en text om europeisk främlingsfientlighet i dagens DN är kommentarsfunktionen avstängd redan från början, något som blivit standard i de flesta svenska medier – men det är förstås inte bara i sådana uppenbart kommentarsvänliga artiklar som övertrampen sker. Ungerska patrioter är exempelvis mycket aktiva under svenska artiklar om landet.

Det kan tilläggas att DN.se i snitt har väldigt få kommentarer under sina artiklar, ofta mellan 0 och 5. Påhopp på skribenter ligger ofta kvar oanmälda.

SvD.se kallar sig för "Sveriges kvalitetssajt för nyheter". Tyvärr håller inte kommentarsfälten lika hög klass. Läsarna kan välja mellan en rad olika inloggningssystem: Disqus, Facebook, Google, Yahoo eller Open-Id. Svd.se har väldigt radikala kommentatorer med udden riktad mot invandring och invandrare. En artikel om populism i Europa har över 300 kommentarer (!). I SvD:s kommentarsfält finns lyckligtvis en Anmäl-knapp väl synlig.

Expressen.se – som i dag lanserar sin nya sajt – verkar ha tagit bort kommentarsfunktionen på sina artiklar sedan åtminstone några veckor tillbaka, perioden jag letat efter den. Medievärlden har kontaktat webbredaktionen för att höra när och i vilken form funktionen eventuellt kommer tillbaka.

Uppdatering: Expressen meddelar att det fortfarande går att kommentera vissa utvalda artiklar (liksom bloggar och liverapporter). Kommentarerna förhandsmodereras.

VF.se stängde sin kommentarsfunktion helt efter attackerna i Norge. Tidningens webbredaktör Odd Rådberg säger till Medievärlden att de kommer att införa kommentarer via Disqus under våren. "Vi kommer att välja ut vilka artiklar som ska gå att kommentera. Sedan ökar vi antalet artiklar som ska gå att kommentera när vi ser att vi mäktar med det."

Hallandsposten.se behandlar nu kommentarer på samma sätt som insändare. Den som vill kommentera måste uppge namn, adress och telefonnummer. Om något verkar misstänkt kollar redaktionen upp personen. "Jag tycker att tonläget blev bättre. De som hade en väldigt fientlig ton var ofta anonyma. Det var ett indirekt sätt att höja ribban utan att behöva stå med pekpinnen", säger tidningens chefredaktör Viveka Hedbjörk till Medievärlden.

Övrigt: Intressant att notera när man talar om läsarmedverkan är att Sydsvenskan (som använder Disqus, men bara på ett litet antal utvalda artiklar) även erbjuder läsarna en recensionsmöjlighet av artiklarna i bästa Newsmill-stil. Kan det verkligen vara framtidens läsarmedverkan?

2 februari, 2012 - 10:22

Klassisk formula – nytt ansvarstagande

Både lösnummerförsäljningen och antalet prenumeranter har ökat med över 60 procent sedan Vecko-Revyn i höstas gick över till månadsutgivning.

Mycket – för att inte säga det mesta – är sig likt sedan jag regelbundet läste Vecko-Revyn på 1990-talet och början av 2000-talet. Lättsam läsning som vårmodets största trender, mingelreportage och "så såg kändisarna ut som barn" varvas med upplysande material om till exempel kvinnosjukdomar. Och varför ändra på en säljande formula?

Men en ingrediens är helt klart ny, och det är det mer etiska perspektivet. 2005 hamnade Vecko-Revyn i blåsväder efter att ha gjort någonting så idiotiskt som att lotta ut en läppförstoring. I dag meddelar tidningen redan på en av de första sidorna att VR "jobbar aktivt mot sjuka skönhetsideal".

Det är ett starkt ställningstagande och en genomläsning visar att det inte handlar om tomma ord. Borta är exempelvis de annonser för skönhetsoperationer som brukade finnas längst bak i tidningen. Hur ansvarsfullt det är att fylla annonssidan med spålinjer där profetiorna kostar 19,80 kr/minut (vad sägs om: "En hysterisk mamma kommer om en månad rusa in på ditt rum med telefonräkningen i högsta hugg"?) kan dock diskuteras.

Bra: Killpanelen. Som tonåring var man alltid extremt nyfiken på vad det andra könet tyckte och tänkte. Synd att flera av dessa killar verkar så utseendefixerade. Kanske hade man inte behövt välja de sliskigaste Stureplansstekarna?

Bättre: Djupdykningen i dokusåpornas smutsiga baksida ("Tre ex-deltagare avslöjar: 'Dokusåpan var nära att förstöra mitt liv!'"). Mycket lägligt inför februaris säsongsstart av Big brother med, enligt VR, rekordmånga sökande.

Bäst: Vecko-Revyns "Size Hero"-kampanj, en sund motbild till det rådande, anorektiska "size zero"-idealet i underhållnings- och modebranschen. För att bryta kroppsfixeringen krävs inte bara en medvetenhet om problemen utan just sådana här offensiva satsningar från aktörer med makt att påverka. VR säger sig "jobba med olika typer av modeller i tidningen, belysa viktiga frågor och sätta press på våra modemakthavare". Det sistnämnda vore en kul vinjett – inget säger att tjejtidningsjournalistik inte kan vara granskande.

 

Kan bli bättre: Artikeln om konspirationsteorier (Harry Potter är satanist! Streckkoder styr våra hjärnor!) är verkligen befriande könsneutral läsning efter alla locktångsrecensioner och PT-tips. Ett beprövat koncept är en sak, slentrian en annan. Sådana här artiklar är ett utmärkt sätt att utmana målgruppen och ge dem det de kanske inte visste att de ville ha.

Uselt: Helsidesspalten Sierskan. Tjejerna som skrivit in har större problem än borttappade örhängen: Kommer jag som ensamstående mamma träffa den rätte? Varför lämnade han mig? Men det är särskilt ett brev som definitivt inte bör bemötas av en sierska utan snarare av en kurator. En 19-årig tjej berättar hur hon drabbas av plötsliga gråtattacker och går från att vara hysteriskt ledsen till glad på några sekunder. Hon kan börja "störtböla" utan att förstå varför – eller kunna sluta. Det är uppenbart att brevskrivaren mår psykiskt dåligt. Sierskans svar: "Du har absolut fått en förmåga att känna in hus och deras 'platsminnen'". Kan det bli dummare?

1 februari, 2012 - 12:46

Aftonbladet sätter nippertippan Filippa på plats

I Amelias julnummer år 2006 berättade den moderata politikern Filippa Reinfeldt om sina jultraditioner. Medierna har inte kunnat släppa de explosiva mandelmusslorna sedan dess.

I dag, sex år senare, kritiserar Aftonbladets ledarskribent Eva Franchell landstingsrådet under rubriken "Filippa Reinfeldt bakar hellre". Inledningen måste nästan citeras i sin helhet:

"Stockholmarna röstade fram ett sjukvårdslandstingsråd – men de fick en presidentfru. Filippa Reinfeldt väljer sina medietillfällen med omsorg. Hon bakar mandelmusslor i röd klänning och litet förkläde. Hon erkänner fnittrande att hon inte utesluter ännu ett barn, fast först blir det nog en hundvalp. Filippa lagar maten medan Fredrik ­diskar. Familjen som politisk signal. ­Filippa Reinfeldt är kvinnan som klär sig fin för att gå på Nobelbal hand i hand med sin man."

"Litet förkläde", "fnittrande", "klär sig fin", bakplåtar, barn och hundvalpar – texten är ett skolexempel på hur man använder kvinnliga begrepp på ett nedsättande sätt. Den sista meningen är särskilt komisk, då den naturligtvis kan skrivas om för att gälla varenda Nobelgäst ("Vänsterledaren x är mannen som klär sig fin för att gå på Nobelbal hand i hand med sin fru"). Franchell kan ju knappast mena att Filippa Reinfeldt bör bryta mot den påbjudna klädkoden. Kanske är det en pik mot hennes egen tidning; att AB bör sluta recensera Filippa Reinfeldts Nobelstass och publicera så glamourösa bilder av henne?


 

Självklart ska ett landstingsråd granskas och tåla kritik. Men paret Reinfeldts politiska motståndare har skapat en bekväm schablonbild av Filippa Reinfeldt som en urblåst, robotlikt leende Stepford-fru. Det säger inte så smickrande saker om deras egen kvinnosyn.

Övriga journalister får försöka att tänka bortom könsstereotyperna. Niklas Ekdal slog huvudet på spiken i en livsstilsintervju för DN Söndag (091108): "Du ansvarar för en budget på över 40 miljarder kronor, men intervjuerna med dig har ofta kretsat kring dagislämningar och recept. Vad beror det på?". Filippa Reinfeldt svarade då: "Det är kanske typiska frågor till kvinnor. En del medier fokuserar på kakrecept, men för mig handlar det dagliga livet väldigt mycket om jobbet. Om vården i Stockholm, om utanförskapet."

23 januari, 2012 - 16:47

Vi måste kräva mer av SVT

Det är ingen naturlag att SVT Debatt måste bjuda på mer trams än relevans. Åtminstone inte så länge SVT är de enda som får kalla sig public service-tv.


SVT Debatt har de senaste åren blivit ett skämt i mediebranschen. Man talar om ”apberget”: bänkrader fullproppade med gäster vars röster väger lika tungt, oavsett om de är experter i det aktuella ämnet eller dokusåpakändisar med ”personlig erfarenhet”. Programledaren Belinda Olsson (tonårsidol för mig och många andra som redaktör för feministbibeln Fittstim) är pinsamt ofta den som pratar mest, avbryter sina gäster och inte låter dem tala till punkt. De medverkande tvingas höja tonläget i ren desperation.

Det känns som en kapplöpning, men vad är målet? Att programledaren ska få gå hem? I ett sevärt debattprogram borde själva sträckan vara poängen. Vissa inbjudna gäster hinner inte säga någonting alls innan tiden är ute (!). Andra känns malplacerade; vid säsongspremiären i torsdags analyserades socialdemokratins kris av ståuppkomikern Claes Malmberg. Många debattörer vill inte ställa upp alls längre.

Som i grunden positivt inställd tittare blir man frustrerad. Varför måste de pressa in så många ämnen per program att gästerna knappt hinner presentera sin ståndpunkt, än mindre få till någon verklig debatt? SVT drivs inte på kommersiella grunder. Snuttifieringen av viktiga frågor får vi tillräckligt av i tusentals 140 tecken-tweets. Det finns ingen anledning för SVT Debatt att delta i fördumningsracet. Snarare är behovet av ett fördjupande och intelligent debattprogram större än någonsin.

”I Debatt är diskussionstaket högt och på lika villkor, oavsett om du är hög chef eller arbetslös, politiker eller förstagångsväljare, född i Sverige eller nysvensk”, står det på Debatts hemsida. Det är en nobel ambition, men den verkar inte fungera i praktiken.

Vi samhällsintresserade journalister må ha vant oss och slutat skriva upprörda artiklar om SVT Debatt varje gång ett lovande avsnitt urartat till en freakshow. Men det är faktiskt inte en naturlag att SVT:s främsta debattprogram ska se ut så här. Det finns ingen klausul som kräver att ett visst antal ämnen måste ytskrapas i varje avsnitt, oavsett om kvaliteten blir lidande. Tvärtom är det så att SVT lyckats bevara sin särställning bland svenska tv-bolag för att de hävdar att de är Sveriges enda producent av public service-tv, det vill säga bildande och upplysande kvalitetstelevision i allmänhetens tjänst.

Men ingen kan i dag påstå att SVT Debatt håller fanan högt för de egenskaper som kännetecknar public service. Därför är det i alla mediekonsumenters intresse att journalister och andra fortsätter att kritisera de SVT-program som inte lever upp till en viss standard.

Och om den officiella public service-tillhandahållarens tablå fylls med allt tramsigare program, medan andra aktörer självmant tar på sig det bildande/informerande uppdraget, är den naturliga frågan: Varför ska SVT ha en särställning bland de svenska mediebolagen?

Läs också: TV4 till motattack mot SVT 

17 januari, 2012 - 14:45

Oetiskt lågvattenmärke av TV3

Mammor & minimodeller försöker tjäna pengar på sexualiseringen av flickor.

Är barnmodeller en så stor trend att den förtjänar en egen tv-serie? Knappast. Även marginella företeelser förtjänar förstås att uppmärksammas i medierna. Men exponering i syfte att tjäna pengar är någonting helt annat och smutsigare än journalistisk granskning. Och det är vad TV3:s satsning handlar om, avsett vad MTG TV:s programdirektör Fredrik Lundberg säger: "Det finns något i kombinationen barn och modeller som provocerar. Det är bra att det här fenomenet blir belyst och diskuteras." (Dagens Media 17/1).

Barnpsykologer varnar för att serien kan leda till ätstörningar. Man behöver inte vara expert för att förstå hur lätt scenerna i Mammor & minimodeller (en 8-årig flicka som får benen rakade, allvarligt?) kan påverka barn i låg- och mellanstadieåldern och plantera alltför vuxna idéer i deras hjärnor.

Beslutet att producera Mammor & minimodeller har en hel del gemensamt med Expressen TV:s beslut att köpa in ett spekulativt klipp om en tonårstjej som blivit ökänd på nätet på grund av avklädda bilder som inte var tänkta att spridas. Det är extremt tragiskt om sexualiseringen av allt yngre flickor blir mer ointressant för svenska medier, än möjligheterna att tjäna pengar på fenomenet.

16 januari, 2012 - 15:48

Dagens hårdaste journalist

Vinnaren är...

...Danska journalisten Rikke Hemmingsen, reporter på Station 2, som frivilligt låter sig sprejas direkt i ögonen (aj) med pepparsprej. I den undersökande journalistikens namn, förstås.



Det plågsamma inslaget här.

9 januari, 2012 - 10:33

Glidningen mot "islamkritiskt" fortsätter

Journalister har börjat tveka inför att kalla en spade för en spade.

Journalisten Anders Mildner har bloggat om den ökade användningen av två ord som tyvärr ligger i tiden: "invandringskritisk" och "islamkritisk". Det första dyker upp nästan dubbelt så många gånger i Mediearkivet under 2011 som året innan (25 jämfört med 13), det andra har ökat från 15 till 21.

Det problematiska är inte orden i sig – som jag konstaterar i medieanalysdelen i Europas skam kan exempelvis en seriös politiker naturligtvis vara invandringskritisk eller islamkritisk, medan ordet "främlingskritisk" är helt uppåt väggarna. Det medierna bör vara vaksamma på är hur dessa mjukare, mindre utpekande och därmed mer bekväma ord används.

TT Spektra valde att benämna det norska black metal-bandet Taake "islamkritiskt" på grund av deras militanta textrader om muslimer: "Til Helvete med Muhammed og Muhammedanerne". Tittare man närmare på bandet verkar det som om de även kritiserar kristendomen och, helt enligt musikgenrens regler, mest är ute efter att chocka. Det intressanta är att TT Spektra inte valde ordet "antimuslimska" i rubriken. Om bandets texter är militant antimuslimska borde väl just detta vara mer korrekt än "islamkritiska", vilket antyder legitim religionskritik? Så här skriver TT Spektra i sitt förtydligande:

I vår notis från morgonen om black metal-bandet Taakes nominering till norska motsvarigheten till Grammisen förekom en olycklig formulering. Tidningen Aftenposten har fått in reaktioner som att bandets texter är ”våldsamma” och ”antimuslimska”  och satte rubriken ”Islamkritisk musikk nominert till Spellemann”, och även vi använde ordet ”islamkritisk” i rubrik och i brödtexten.

Vi tycker emellertid, efter närmare genomgång av Taake och deras texter, att ”antimuslimska” är en bättre benämning på Taakes texter. ”Islamkritisk” är lite för svagt. Vi har därför gett ut vår notis i en ny version där vi bytt ut ”islamkritiska” mot ”antimuslimska”.

Det finns mängder av liknande fall i svenska medier de senaste åren. Instinkten för vad som är främlingsfientligt och inte verkar ha grumlats. En överdriven respekt för makt bidrar också; det är annars svårt att förklara varför främlingsfientliga politiker förvandlas till "invandringskritiker" så fort de sätter fot i parlamenten. 

29 december, 2011 - 11:47

2011

Lisa Bjurwald listar 2011

Lisa Bjurwald utser årets flipp, flopp, hopp, citat, siffra, ord, rubrik och medieperson, samt väljer sin egen bästa text från året som gick:

Årets flipp: Att publicisterna äntligen började ta ansvar för kommentarsfältshaveriet. 

Årets flopp: Bonnier Tidskrifter lägger ner Kamratpostens community efter årsskiftet. Beskedet har utlöst känslostorm bland de unga läsarna, varav många säger sig ha sina enda vänner där. En riktigt trist julklapp.

Årets hopp: Tålmodiga näringslivsgrävaren Carolina Neurath på Svenska Dagbladet ger hopp om den undersökande journalistiken.  

Årets citat: ”De är inga journalister. Om inte annat så är de budbärare åt en terroristorganisation.” Etiopiens premiärminister Meles Zenawi visade under ett besök i Oslo att han redan dömt de fängslade svenska journalisterna på förhand.

Årets siffra: 111111. Datumet kom som en skänk från ovan till hösttrötta murvlar: Vad fanns det för tecken på att världen skulle gå under? Vem skulle lyckas knipa på BB tills det magiska klockslaget 11:11?

Årets ord: Parajournalistik (från engelskans parajournalism). Per Svensson, medarbetare på Sydsvenskans kulturredaktion, definierade det så här: ”Para” som i ”vid sidan av”. Parajournalistik som ett parallellbegrepp till paramilitärer och parapsykologi. Nyheter och kommentarer som liknar journalistik men kanske inte är det, eftersom de produceras av aktörer som inte accepterar eller intresserar sig för journalistikens ideologiska, filosofiska och moraliska överbyggnad. (”Dagspressen: ett sjunkande skepp”, Sydsvenskan 5/6 -11)

Årets rubrik: Thank you & goodbye. Rubriken på sista utgåvan av skandaldrabbade News of the World hade lika gärna kunnat syfta på britternas förtroende för medierna.

Årets medieperson: Quetzala Blanco, branschveteran som aldrig stryker medhårs. Kan liva upp vilken tidning som helst och borde erbjudas ett tungt kolumnistgig 2012. 

Min text: Så jobbar Aftenpostens Breivik-grupp. 100 dagar efter de norska terrorattackerna berättade Aftenpostens specialinrättade grävgrupp om känslomässiga och praktiska utmaningar.