Lisa Bjurwald

Om pressfrihet och medieetik

3 oktober, 2011 - 15:26

Journalist byter pennan mot svärdet

Amerikanen Matthew VanDyke har anslutit sig till de libyska rebellernas frihetskamp.

Alla journalister vet hur svårt det kan vara att förhålla sig neutral i känsloladdade situationer. Ibland är det inte ens nödvändigt, som vid särskilt dramatiska händelser eller när den egna rollen tillåter opinionsbildning. Men få är beredda att gå så långt som Matthew VanDyke.

MSNBC rapporterar i dag om den amerikanske reportern som, efter att ha suttit fängslad i Libyens värsta fängelse i nästan ett halvår, tagit upp vapen mot Khadaffi.

Det var libyernas lidande som förde mig till landet från första början, säger VanDyke i en intervju med AFP. Han har ingen formell militärträning men understryker att han nu fått praktisk stridserfarenhet. När han inte slåss på frontlinjen tar han med journalister på guidade rundturer.

Det kommer ta några veckor för Khadaffis hemstad Sirte att falla, tror VanDyke, som snart hoppas vara hemma hos flickvännen igen med en kall öl i handen.

Läs mer:
Populär Historias artikel "Reporter i krig" berättar om krigets lockelse på journalistkåren. Eller vad sägs om det här citatet från den legendariske krigsfotografen och Magnum-grundaren Robert Capa: "Att missa en invasion som krigskorrespondent är som att tacka nej till en dejt med Lana Turner… efter att ha suttit fem år i Sing Sing."

Skriv in flera mejladresser, antingen på separata rader eller med kommatecken emellan.
(Ditt namn) har skickat dig ett meddelande från Medievärlden
(Ditt namn) vill tipsa dig om följande hos Medievärlden.
Genom att posta din kommentar accepterar du våra regler för kommentarer.

Kommentarerna är en av sajtens mest värdefulla beståndsdelar. De tillför ny information, ifrågasätter den som finns och kommer med nya infallsvinklar och uppslag. Kommentarerna utvecklar oss, vår bevakning och våra läsare. Tänk bara på att:

Publicerade kommentarer blir tillgängliga för andra användare och kan även användas på andra platser än medievarlden.se.

Medievärlden tillämpar förhandsmoderering, vilket innebär att Medievärldens ansvarige utgivare också är ansvarig utgivare för alla kommentarer som publiceras på sajten.

Vi publicerar inte kommentarer som bryter mot lag eller tidningens förhållningsregler.

Vi publicerar inte kommentarer som exempelvis innehåller nedsättande omdömen om kön, ras, religion eller sexuell läggning och kommentarer som innebär spridning av innehåll som innebär uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring eller om det är uppenbart att användaren gjort intrång i upphovsrätten.

Vi publicerar inte kommentarer som innebär förtal, spridning av felaktiga rykten och propaganda samt kommentarer som innehåller personangrepp eller reklam.

Medievärlden publicerar inte heller kommentarer som vi inte vill visa upp i anslutning till våra artiklar, om de exempelvis bedöms vara irrelevanta eller ha en negativ inverkan på samtalsklimatet.

Medievärlden på nätet följer de etiska reglerna för press, TV och radio.

Besökare uppmanas anmäla kommenterar som bryter mot lag och uppförandekod via anmälningsfunktionen eller att direkt kontakta chefredaktör: Axel Andén på 070-3733360

Fler inlägg

16 september, 2014 - 11:23

Fi – Partiet som slapp granskning

Det är ett av SD:s flitigast använda martyrkort: Medierna är fixerade vid Åkesson & co. och låter andra partier undslippa granskning. I detta val fick SD på sätt och vis rätt.

Det är naturligt att medierna granskar partier med högerextrema företrädare hårdare än, säg, Moderaterna. Expressens avslöjanden innan valet har visat att SD fortfarande hyser ännu fler radikala medlemmar än man trodde var möjligt, särskilt efter att partiet självt påstår sig ha infört nolltolerans mot rasism (!).

Men det finns ett annat radikalt valalternativ som av någon anledning - kanske för att det använt sig av sympatiska slogans som "Ut med rasisterna, in med feministerna" - i stort sett undsluppit kritisk granskning: Feministiskt initiativ (Fi), som ökat kraftigt och nu tar plats i tretton svenska kommuner.

Ändå behöver journalister bara gå in på Fi:s hemsida för att ta del av ett ytterst radikalt partiprogram som väcker många frågor om partiets verklighetsanknytning och seriositet. Det är krig i Europa, Ryssland är uttalat auktoritärt och Sverige bor granne med Putin. Ska man tolka paragrafen "Vi vill stoppa all militär upprustning (...)" som att Gotland/Östersjön inte ska försvaras? "Den traditionella säkerhetspolitiken är patriarkal", anser Fi, som propagerar för "en feministisk syn på säkerhet". Kanske ska vi krama ihjäl Kreml?

"Även ensamstående ska kunna skaffa barn genom insemination", skriver partiet vidare. Insemination, där en ensamstående kvinna medvetet väljer att inte ge sitt barn en far, är kontroversiellt bland många forskare, psykologer och inte minst barn som själva kommit till på detta sätt. Har partiet utmanats för denna radikala syn på barns rättigheter?

Men det stora frågetecknet i Fi:s program är den ekonomiska politiken, som i stort sett är hämtad från 1970-talet. Sex timmars arbetsdag låter helfestligt, men vad skulle hända med Sveriges ekonomi? Var är konsekvensanalysen?

Och varför är det så få män på Fi:s pinsamt ojämställda riksdagslista? Män kan väl vara lika goda feminister som kvinnor?

Tittar man på kandidaternas namn, inser man också att toppnamnet Gudrun Schyman är den enda som granskats i medierna (och det snarare tidigare än inför detta val). Vilka är de andra? Fullkomligt okända. Teoretiskt sett skulle de kunna vara ute på nätet och skriva sexistiska manshatarinlägg så att kommentarsfälten glöder.

Jämför man med den kontraproduktivt stora medieuppmärksamhet som riktats mot nynazisterna i pyttelilla Svenskarnas parti, som i år blev helt utan mandat, blir den bristande granskningen av Fi ännu mer markant. Inte bör väl medierna förutsätta att vänsterfeminister är någon slags godhjärtade helgon och sätta dem på undantag?

18 augusti, 2014 - 09:06

Varning för växelverkan

Tidningarna sprider blodiga nyheter om Islamiska Statens framfart till synes utan insikt om den farliga symbiosen mellan medier och terrorister.

Vad är det som sker i norra Irak? Har folket hamnat i en tidsmaskin som transporterat dem tillbaka till medeltiden? Är de angripna av Djingis Khan och hans barbarer?

Slå upp eller klicka på en tidning de senaste veckorna och fasorna som pågår långt där borta tycks bara eskalera. Skräckord som "slaktats” används i stället för det nyhetsneutrala ”dödats”. Bakgrundsfakta och analyser är däremot sällsynta. Är det ens människor som utför dessa illdåd? Det är svårt att värja sig mot bilderna av pålar prydda av grimaserande människohuvud, oskyldiga offer som torterats och spikats upp på kors och en rosig sjuårig pojke som håller upp ett avhugget manshuvud som om det vore sommarens största gädda*. Dessa ohyggliga incidenter – tacksamt bildsatta av terroristerna själva – har fått sådan spridning i medierna, att USA:s utrikesminister John Kerry gått ut och fördömt den specifika bilden av pojken och huvudet.

Vad är då nästa steg? Jo, nu måste terroristerna toppa ovanstående illdåd. Ännu en halshuggen familjefar är ju knappast rubrikmässig längre, när terrorgruppen IS (Islamiska staten, tidigare ISIS) tidigare gått till rent orchiska excesser. Kanske halshugger IS ett barn med ”fel” religion, för att säkra nästa ramaskri i pressen?

Med andra ord: det som pågår är en farlig växelverkan. Vi har sett det genom hela den moderna terrorismens och extremismens historia, bland annat efter 11 september-attackerna. Tidningarna säljer lösnummer/klick. I utbyte får terroristerna sin hett åtrådda uppmärksamhet. Just nu är det IS och pressen som göder och lever av varandra.

Trots tjusiga ord på Dawit-dagar och liknande väger pressetik lätt mot intäkter. Men många redaktörer känner nog i maggropen, att för fjortonde bevakningsdagen i rad skulle det räcka med att skriva exempelvis ”en islamistisk grupp som systematiskt ägnar sig åt tortyr och mord”, i stället för att fortsätta frossandet i blodiga och ofta overifierade detaljer (bristen på bekräftade fakta är ett stort problem i bevakningen).

Handlar det om dåliga kunskaper om en av terrorismens paradgrenar: exploaterandet av medierna för egna syften? I fallet med den nya och starka extremhögern i Europa har medierna länge agerat utan insikt om att de legitimerat ytterkantsrörelserna genom onödig uppmärksamhet och okritiskt spridande av deras budskap. Hur många redaktörer ser till att deras reportrar läser åtminstone ett par varnande stycken ur klassikerna i ämnet, som Brigitte Nacos Terrorism and the Media?

Tidsbrist och tävlandet i snabba istället för goda nätpubliceringar leder till att få reportrar får tid att tillgodogöra sig egentligen helt grundläggande kunskaper för att få rapportera om IS och dess gelikar. Att de däremot hinner ta skärmdumpar av terroristernas Twitter-halshuggningar, det är självklart.

Man får tyvärr konstatera att det i spelet mellan terroristerna och medierna, ett spel som många journalister inte ens tycks vara medvetna om att det pågår, är ställningen just nu 1-0 till Islamiska Staten.

4 juni, 2014 - 10:45

Avpixlat outsourcar hatet

Att Avpixlat får ansvarig utgivare kommer inte att förändra mycket så länge ingen tar ansvar för kommentarerna.

Som Medievärlden redan rapporterat har Sveriges mest ökända främlingsfientliga sajt fått utgivningsbevis. Denna och liknande sajter har tidigare kritiserats för bristande ansvarstagande i och med valet att inte ha någon ansvarig utgivare.

Men nyheten betyder tyvärr inte att sajten ifråga plötsligt skulle ha fått dåligt samvete för sina hetsande publiceringar. Det finns två huvudsakliga anledningar till att dess måltavlor och antirasister i gemen inte bör sänka garden:

  • För det första är det fortfarande den som skrivit kommentaren som är juridiskt ansvarig för den. Till skillnad från vad SVT rapporterat (men nu tycks ha smygraderat) kan den ansvarige utgivaren INTE "ställas inför rätta för odemokratiska kommentarer". Ett ytterligare sakfel i denna text var för övrigt påståendet att odemokratiska kommentarer skulle vara olagliga. Om man exempelvis besviket pläderat för Platons expertstyre i kölvattnet av de rasistiska framgångarna i EU-valet, riskerar man knappast att hamna i fängelse. En viktig detalj är också att ytterst få av de som faktiskt sprider olagligt hat riskerar någonting överhuvudtaget – inte ens böter.
  • Den andra anledningen att inte få glädjefnatt av beskedet, är att sajten (liksom andra i samma högerpopulistiska genre) redan utvecklat en effektiv metod för att undvika publicistiskt ansvar: Skriv juridiskt acceptabla (om än osmakliga) artiklar fullproppade med kodord och insinuationer. Tryck på "publicera" och släpp lös de konspiratoriska galningarna i kommentarsfältet och på andra plattformar.

Man outsourcar helt enkelt hatet till läsarna. "Sven Viking" och "Islam = Death" får fritt spelrum.

Den nytillsatta näthatsutredningen har sannerligen inte fått ett lätt uppdrag, när den ska försöka reda ut Internets juridiska Vilda Västern och uppdatera lagstiftningen till 2010-talets realiteter.

19 maj, 2014 - 10:13

Kvinnor som skrämmer män

Två av världens främsta kvinnliga chefredaktörer har på samma dag fått sparken. Det går inte att utesluta att det handlar om kön.

Det var inte bara New York Times redaktion utan hela mediebranschen som chockades när ägaren Arthur O. Sulzberger, Jr. i förra veckan meddelade att chefredaktören Jill Abramson fått sparken. Detta bara två och ett halvt år efter att hon tillträtt toppjobbet. Jill Abramson hade varit den första kvinnan någonsin på New York Times chefredaktörsstol. För att signalera att det inte handlade om något gemensamt beslut deltog inte Abramson själv vid beskedet.

Ett tecken på hur kontroversiellt avskedandet är finner man i mängden analyser (till skillnad från enbart skvaller) om händelsen. New Yorkers Ken Auletta, en av USA:s tyngsta mediekritiker, har just publicerat tredje delen i en artikelserie som försöker räta ut frågetecknen. Bland det mest intressanta – och, om det är sant, för jämställdheten tragiska – han funnit är att Jill Abramson sparkades efter att ha upptäckt att hon fick mindre ekonomisk kompensation än sin manlige företrädare. Man behöver inte vara genusvetare för att sucka igenkännande av uppföljningen: hennes krav på lika lön skulle enligt Auletta ha lett till att Abramson bedömdes vara alltför "pushig" och krävande.

Men i mångt och mycket greppar Auletta och andra manliga skribenter efter halmstrån, som om de inte riktigt vågar utforska genusspåret. Auletta beskriver kritiken som riktats mot henne – bland annat uppges hon vara brysk och ha ett hetsigt temperament! Man förstår hur de manliga reportrarna måste ha skakat av skräck när hon stegade fram över redaktionsgolvet med sina vassa klackar. Nej, om män i mediebranschen riskerade att ryka av den anledningen, skulle det bli tomt i toppen.

Kvinnliga medieskribenter skräder inte orden. Rebecca Traister kallar i New Republic sparkandet av Abramson för "det mest brutala och förnedrande (avsked) jag sett utspela sig i färsk mediehistoria". Många, däribland Amanda Hess i Slate, uppmärksammar hur Jill Abramson betydde "allt" för den traditionellt mansdominerade tidningens unga kvinnliga medarbetare. Abramson var inte bara en symbol för att det var möjligt att nå toppen. Hon var djupt engagerad i jämställdhetsfrågor på arbetsplatsen och lyfte aktivt fram kvinnliga medarbetare. Att männen med makt efter så kort tid, och på ett så nedlåtande sätt, kickar ned henne är också en symbol för hur respektlöst man fortfarande kan behandla kvinnliga ledare. Plus ça change.

Och med de orden tar historien ytterligare en vändning. För på samma dag (!) sparkades nämligen Le Mondes kvinnliga chefredaktör. Till skillnad från mystiken som omgärdar skeendet på New York Times, säger Natalie Nougayrède att hon lämnar Le Monde efter "personliga och direkta attacker" mot henne själv och ledningen. Hon blev ännu mer kortvarig på posten än sin amerikanska motsvarighet: blott 1 år har gått sedan hon vann 80 procent av de anställdas röster i valet till ny chefredaktör.

Under den tiden har någonting uppenbarligen hänt. I dag anklagas hon för att vara "auktoritär" och rent av "Putin-lik" och menar själv att hon blivit utmobbad. Kanske hade även mediemännen på vår sida om Atlanten svårt att smälta att de blev bossade av en kvinna.

Forskningen har åter visat att kvinnliga toppchefer löper större risk att få sparken än sina manliga motsvarigheter. Det vore djupt tragiskt om de enda två alternativen när det stormar är att sparkas mot sin vilja enligt fallet Jill Abramson, eller att tvingas bort för att de anställda gjort det omöjligt att utföra chefsjobbet på ett tillfredställande sätt, à la Natalie Nougayrède.

Men problemet är inte upp till kvinnorna själva att lösa. Det är männen som måste våga lita på att även en kvinnlig kapten kan styra sin skuta mot lugnare vatten.

8 april, 2014 - 10:27

Oansvarig rapportering om sexbrottsdömd

Mediernas användande av ex-polischefen Göran Lindbergs komiska öknamn förringar hans brott.

Ex-polischefen Göran Lindberg är sexualsadisten som, liksom många förövare före honom, såg till att hitta en smart täckmantel för att undgå misstanke om sina brottsliga aktiviteter. I Lindbergs fall var täckmanteln särskilt cynisk; mannen som njöt av att plåga kvinnor gjorde sig ett namn som föreläsare i jämställdhet.

Innan han avslöjades var ett sådant (falskt) ställningstagande för män och kvinnors lika rättigheter nog för att ge Lindberg öknamnet "Kapten Klänning" i den macho polisvärlden. Så fort medierna fick nys om det började de, och det gäller inte bara tabloiderna, att använda det i sin rapportering om fallet.

Man kanske kan ursäkta en överentusiastisk nyhetschef eller redigare som högg på en klatschig rubrikchans när skandalen briserade år 2010. Men i dag, när Göran Lindberg är dömd för att ha våldtagit och plågat unga flickor, är det komiska öknamnet extremt opassande. Ta till exempel helgens rubrik i Dagens Nyheter: Så fick han fast "Kapten Klänning". Det låter som en skojig skurkjakt i någon Tintin-bok. "Så fick han fast ex-polischefen/Göran Lindberg/den sexbrottsdömde polischefen" eller liknande måste vara att föredra. Att spaningsledaren Jonas Trolle döpt sin färska bok om fallet till Jakten på Kapten Klänning är obegripligt oseriöst.

Mycket behöver göras för att sexualbrott och dess offer ska tas på allvar i det annars jämställda, men på detta område märkligt bristfälliga, svenska samhället. Sexualiseringen av unga måste adresseras, politikerna måste reagera på den folkliga oron över att våldtäktsmän fortsätter att gå ostraffade. Min personliga åsikt är även att sexbrott måste straffas hårdare när fallen väl tas på allvar i rätten – Göran Lindberg är till exempel redan en fri man, dessutom utan ånger och farligare än tidigare.

Men i denna blogg räcker det kanske att konstatera, att medierna kan dra sitt strå till stacken genom att sluta använda putslustiga namn på serievåldtäktsmän. Det förminskar Lindbergs avskyvärda brott och är ett hån mot hans offer.

24 mars, 2014 - 13:13

Hysterisk bevakning av flygolycka

Eftertanken är lika spårlöst försvunnen som flight MH370.

Det började rimligt nog: ett flygplan försvinner, anhöriga och flygexperter fruktar att det störtat i havet. Men snabbt exploderar mediehysterin. Vilda konspirationsteorier börjar trängas med visserligen tänkbara men orimliga scenarior (flygkapare som inte kommunicerar sina krav?). På många håll har flight MH370 trängt ned den allvarligaste säkerhetspolitiska situationen i Europa på mycket länge, Krimkrisen, från nyhetssajternas toppar. Till och med dagstidningar bevakar flygplanets försvinnande i renodlad tabloidstil.

Reportrar söker aktivt sensationalistiska vinklar ("tidernas största flygmysterium", basuneras det ut, samtidigt som många redan konstaterat att tusentals personer försvunnit lika spårlöst i flygolyckor bara sedan 1940-talet), man kartlägger piloternas privatliv och belägrar hotellet där de anhöriga tvingas genomlida ändlösa dagar i väntan på besked. Den journalistiska eftertanken är lika spårlöst försvunnen som det malaysiska flygplanet.

Min gissning är att delar från planet kommer, som de flesta anat redan från början och som var fallet vid till exempel Air France-kraschen över Atlanten 2009, att hittas i havet (då tog det för övrigt två år att hitta de så kallade svarta lådorna). Och detta kommer inte att gå till historien som ett mysterium – men väl som en mediehysteri av sällan skådat slag.

3 mars, 2014 - 15:41

Söndagslunk för SVT mitt under krisen

Den ukrainska krisen har bara förlorare, men slaget om tittarna har hittills en tydlig – och oväntad – vinnare.

Under många år har "Putinismen" vridit tillbaka klockan för ryssarna. Glasnosts demokratiska och människorättsliga framsteg har rivits upp. Och siktet har allt mer kommit att riktas mot de forna lydstaterna. Redan hösten 2008 visade den ryska björnen sin geopolitiska hunger med offensiven i Georgien. Men krisen i Ukraina är än värre. Många experter menar att Europa står inför en säkerhetspolitisk utmaning av ett slag som vår kontinent inte sett sedan Pragvåren.

Vi som bor i Rysslands närområde vill av naturliga skäl hållas kontinuerligt informerade. Med dagens internet och sociala medier är svenskarna inte längre hänvisade till 1900-talets två alternativ, radio och tv, utan kan lika gärna följa utvecklingen via till exempel CNN.com. Men hur bevakar svenska medier den dramatiska konflikten? I går var svaret: Med högst varierande resultat.

Sveriges Television misslyckades katastrofalt. När lekprogrammen var över och Aktuellt äntligen kunde börja, visade det sig att programmet fortfarande lider av oacceptabelt strul med bland annat grafiken – flera år (!) efter den kritiserade nypremiären. Jag tittar någon gång i veckan och har aldrig sett ett felfritt Aktuellt. Inte ens under en så här viktig sändning klaffade allt. Varför görs ingenting?

"Live från Ukriana (sic)", konstiga inzoomningar på statsminister Reinfeldts ansikte, en Jönssig korrespondent som tycktes mest intresserad av att sätta sig själv i centrum med olika militära bakgrundsobjekt – man behövde en skämskudde stor som Krim för att ta sig igenom sändningen. Var detta SVT, eller hade Öppna Kanalen kapat studion?

Gick man i stället in på Expressen.se möttes man av proffsig, uppdaterad nyhetsjournalistik. På en och samma skärm kunde man se tv-programmet Primetimes lugna programledare intervjua olika experter under en kontinuerlig sändning, samtidigt som en livechatt där läsarna kunde ställa frågor om konflikten rullade till vänster om tv-rutan. Expressen gjorde helt enkelt jobbet som public service borde göra. Utöver kvalitetsaspekten borde det ha varit självklart även för SVT att ha kontinuerlig nyhetsbevakning.

Public service särställning är allt mer ifrågasatt. Inte minst då deras bevakning av nyheter och samhälle fått stå tillbaka för flamsig underhållning, samtidigt som andra aktörer växt sig starka på de tyngre områden som SVT och SR borde bevaka som hökar. För att rättfärdiga sin privilegierade position kan man kräva att public service skärper till sig under stora nyhetshändelser och erbjuder uppdaterat, lättillgängligt och proffsigt material. Annars kan svenskarna lika gärna få valmöjligheten att betala sina tv-avgifter till de medieföretag som de personligen anser uppfyller public service uppdrag bäst. I går skulle varje krona gått till Expressen.

18 februari, 2014 - 14:50

Stopp för oansvarig klickjakt?

Ny studie bekräftar att trollen triggas till ren och skär galenskap.

Det senaste året har debatten om näthatet växt och fördjupats. Medierna har diskuterat sexism, rasism och regelrätta hot på internet. De redaktörer som fortsatt att mata trollen genom att öppna kommentarsfälten under vissa, av någon anledning känsliga artiklar (det är inte alltid lätt att förutse vad nätmobben ska gå i spinn över) har mött stark kritik.

DN:s krönikör Hanna Hellquist rasade nyligen över ett sådant fall, då hennes väninna först varit med om jobbiga upplevelser i ett tv-program och sedan hängdes ut till lynchmobben i ett öppet kommentarsfält på Aftonbladet.se: "Det övergår mitt förstånd. Kakan har i ett timmeslångt program blivit ifrågasatt, sjukförklarad och nertryckt i skorna, hon har gått över alla sina bekvämlighetsgränser och utsatt sig för det här, hon har lyssnat på människor som inte lyssnar på henne och hon har visat sig extremt sårbar. Hon har knutit handen i fickan och grinat. I en timme har hon grinat. Ändå tycker människor att hon förtjänar ytterligare lite hat. Bara lite till."

Kanske är det inte lika svårbegripligt längre, varför näthatarna njuter av att sparka på den som redan ligger. De är nämligen sadister. Det menar kanadensiska forskare vars studie citeras av bland andra Slate. Forskarna fann ett samband mellan de så kallade trollens beteende och de mindre attraktiva dragen narcissism, machiavellism, psykopati och sadism. Det tycks alltså som om de är störda på riktigt – och forskarna fann även ett samband mellan hur störd en kommentator är och hur mycket tid han eller hon lägger på att skriva elaka meningslösheter på nätet. Till denna studie kan läggas andra som pekar åt samma håll och som lyfter fram kopplingen mellan sociala medier och det science fiction-liknande begreppet "Den mörka triaden": drag som tillsammans bildar en kall, antisocial och empatistörd personlighetstyp.

Aldrig har väl uppmaningen "mata inte trollen" känts så viktig – om inte annat för stackarnas egen mentala hälsa.

13 februari, 2014 - 18:30

Sveriges Radio saknar civilkurage

Soran Ismail är en antirasistisk förebild för unga. Hans ställningstagande för människors lika värde kan inte straffas med karantän.

En gymnasieelev räckte upp handen i dag, när jag föreläste om rasismens utbredning i Europa, och frågade med allvarlig ton hur man ska tolka Soran Ismails avstängning från Sveriges Radio. Är det inte tillåtet att vara antirasist längre? Flera elever nickade ivrigt. Frågan är befogad. För, som andra journalister redan har påpekat: komikern och debattören Ismail är inte anställd som nyhetsreporter. Han är ingen anonym journalist med uppdrag att bevaka det svenska valet på ett neutralt och balanserat sätt. Han medverkar i underhållningsprogram. Det är den första invändningen mot avstängningen och den är stark nog för att på egen hand ifrågasätta beslutet.

Soran Ismails öppet antirasistiska åsikter kan inte heller ha varit okända för personerna som rekryterade honom till SR. Faktum är att han för många svenskar är mest känd för just detta ställningstagande. Med andra ord: Sveriges Radio visste att de inte välkomnade en manlig motsvarighet till Alice Petrén till glättiga Morgonpasset i P3. De kan inte plötsligt skriva om reglerna när det börjar brännas.

För det tredje tycks Sveriges Radio ha feltolkat sin egen paragraf om opartiskhet, som tydligt konstaterar att "när det gäller de demokratiska värdena ska vi däremot vara partiska". Faktum är att företaget går längre än så och fortsätter: "Vi ska också hävda principen om alla människors lika värde, t ex jämställdhet, och ta avstånd från rasism, våld, brutalitet och diskriminering. I de här sammanhangen kan vi alltså vara partiska."

Att sätta Soran Ismail i karantän bryter därmed mot public service egna regler.

Men detta är ett exempel på vad som händer när antidemokratiska partier blir folkvalda. Deras egna representanter kan sitta i parlamenten och försöka karva sönder demokratin inifrån, med krav på inskränkt religionsfrihet för vissa minoritetsgrupper och andra människorättsvidriga förslag. Ju längre de sitter, desto känsligare blir det att öppet ta ställning mot dem – trots att deras främlingsfientliga agendor inte förändrats ett dyft.

Kanalchef Lotta Mossberg försvarar beslutet med att Sveriges Radio inte vill äventyra sin neutralitet under ett valår. Men det är precis vad de gör när de tystar en antirasistisk röst för att inte misshaga ett allt mer inflytelserikt parti.

4 februari, 2014 - 13:06

Fel fria störd docklek

Olämpliga barnprogram måste fällas för att understryka ansvaret som ligger i televisionens särskilda genomslagskraft.

Idén var så uppenbart olämplig och rent ut sagt störd att man baxnar över hur den kunde överleva ett initialt redaktionsmöte: låt en programledare i hela Sveriges barnprogram "Bolibompa" leka styckmördare och gå loss på en bebisdocka med sax, hugga dockan i bakhuvudet och karva ut dess ögon, och (här kommer den oförblommerat vansinniga sluttouchen) förvandla den stympade dockkroppen till en lampa!



Till och med som vuxen tittare känner man obehag inför klippet. Barnpsykologen Hanna Thermaenius förklarade pedagogiskt för Aftonbladet efter att sändningen följdes av ett ramaskri från föräldrar (november -13):

"Det borde inte ha visats på det här sättet. Det finns inget värde i att barn ska bli rädda i ett pysselprogram. Det är vanligt att man använder bebisansikten i skräckfilmer just för att de påverkar vårt omsorgssystem. Att man då klipper, hugger och drar i ett bebisansikte är obehagligt och skrämmande både för barn och vuxna."

Men Granskningsnämndens ledamöter verkar vara ett okänsligt gäng. De skriver i sin bedömning:

Granskningsnämnden har förståelse för att inslaget med dockan kunde uppfattas som obehagligt och skrämmande för vissa tittare. Nämnden anser emellertid att inslaget inte uppmanade till att skada andra människor eller att det i något annat avseende som anmälarna tar upp var utformat på ett sätt som medför att inslaget strider mot bestämmelsen om televisionens särskilda genom slagskraft.

Hela 35 personer har anmält inslaget – flera av dem skriver att deras barn fått mardrömmar av inslaget – och många fler än så har reagerat i sociala medier. Tittarna har rätt: Idén borde ha slaktats på samma sätt som bebisdockan och public service fått en varning i form av en fällning.