Lisa Bjurwald

Om pressfrihet och medieetik

3 oktober, 2011 - 15:26

Journalist byter pennan mot svärdet

Amerikanen Matthew VanDyke har anslutit sig till de libyska rebellernas frihetskamp.

Alla journalister vet hur svårt det kan vara att förhålla sig neutral i känsloladdade situationer. Ibland är det inte ens nödvändigt, som vid särskilt dramatiska händelser eller när den egna rollen tillåter opinionsbildning. Men få är beredda att gå så långt som Matthew VanDyke.

MSNBC rapporterar i dag om den amerikanske reportern som, efter att ha suttit fängslad i Libyens värsta fängelse i nästan ett halvår, tagit upp vapen mot Khadaffi.

Det var libyernas lidande som förde mig till landet från första början, säger VanDyke i en intervju med AFP. Han har ingen formell militärträning men understryker att han nu fått praktisk stridserfarenhet. När han inte slåss på frontlinjen tar han med journalister på guidade rundturer.

Det kommer ta några veckor för Khadaffis hemstad Sirte att falla, tror VanDyke, som snart hoppas vara hemma hos flickvännen igen med en kall öl i handen.

Läs mer:
Populär Historias artikel "Reporter i krig" berättar om krigets lockelse på journalistkåren. Eller vad sägs om det här citatet från den legendariske krigsfotografen och Magnum-grundaren Robert Capa: "Att missa en invasion som krigskorrespondent är som att tacka nej till en dejt med Lana Turner… efter att ha suttit fem år i Sing Sing."

Skriv in flera mejladresser, antingen på separata rader eller med kommatecken emellan.
(Ditt namn) har skickat dig ett meddelande från Medievärlden
(Ditt namn) vill tipsa dig om följande hos Medievärlden.
Genom att posta din kommentar accepterar du våra regler för kommentarer.

Kommentarerna är en av sajtens mest värdefulla beståndsdelar. De tillför ny information, ifrågasätter den som finns och kommer med nya infallsvinklar och uppslag. Kommentarerna utvecklar oss, vår bevakning och våra läsare. Tänk bara på att:

Publicerade kommentarer blir tillgängliga för andra användare och kan även användas på andra platser än medievarlden.se.

Medievärlden tillämpar förhandsmoderering, vilket innebär att Medievärldens ansvarige utgivare också är ansvarig utgivare för alla kommentarer som publiceras på sajten.

Vi publicerar inte kommentarer som bryter mot lag eller tidningens förhållningsregler.

Vi publicerar inte kommentarer som exempelvis innehåller nedsättande omdömen om kön, ras, religion eller sexuell läggning och kommentarer som innebär spridning av innehåll som innebär uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring eller om det är uppenbart att användaren gjort intrång i upphovsrätten.

Vi publicerar inte kommentarer som innebär förtal, spridning av felaktiga rykten och propaganda samt kommentarer som innehåller personangrepp eller reklam.

Medievärlden publicerar inte heller kommentarer som vi inte vill visa upp i anslutning till våra artiklar, om de exempelvis bedöms vara irrelevanta eller ha en negativ inverkan på samtalsklimatet.

Medievärlden på nätet följer de etiska reglerna för press, TV och radio.

Besökare uppmanas anmäla kommenterar som bryter mot lag och uppförandekod via anmälningsfunktionen eller att direkt kontakta chefredaktör: Axel Andén på 070-3733360

Fler inlägg

29 mars, 2016 - 10:49

Hör Hartmann hemma i Haag?

Le Mondes tidigare Balkankorrespondent Florence Hartmann har gripits utanför krigsförbrytartribunalen i Haag och avtjänar nu sju dagars fängelsestraff.

Hartmann dömdes redan 2009 för domstolstrots för att i sin bok Paix et châtiment (2007) ha avslöjat att tribunalen undanhållit avgörande bevis om Srebrenicamassakern från den internationella domstolen i samma stad.

Hartmann arbetade som talesperson för huvudåklagaren i tribunalen från 2000 till 2006. Paix et châtiment avslöjade inte innehållet i nyckeldokumenten om Srebrenica, endast att de hemligstämplats. Hartmann menade att folket hade rätt att ta del av dess innehåll.

Hon har medvetet underlåtit att betala sina böter för domstolstrots. År 2011 vägrade Frankrike att lämna ut henne, men nu har hon alltså gripits utanför tribunalen, samtidigt som beskedet kom att den serbiske före detta politikern Radovan Karadžić döms till 40 års fängelse för folkmord för sin roll i Srebrenicamassakern.

För att ytterligare understryka det absurda i att straffa en journalist som försökt få fram sanningen hålls Florence Hartmann nu i samma byggnad som den forne bosnienserbiske generalen Ratko Mladić.

Naturligtvis måste reportrar följa samma lagar och regler som andra människor. Men i fallet Hartmann har tribunalen valt att lägga kraft på en måltavla som inte kan jämställas med domstolens övergripande målsättning, det vill säga att ställa krigsförbrytare till svars för brott som folkmord.

23 mars, 2016 - 12:45

Håll huvudet kallt

Journalister måste försöka motstå impulsen att dras med i den hysteri som bryter ut på sociala medier efter ett terrordåd.

I den osäkra tid vi verkar i går det inte att nog understryka vikten av en professionell och balanserad nyhetsrapportering.

Samtidigt som det är glädjande att se exempelvis kvällstidningarna briljera i sina live-tv-sändningar från dåden i Paris och nu senast Bryssel, är det nedslående att notera att så många journalister misslyckas med att hålla fingrarna borta från avtryckaren (tangentbordet) i sociala medier.

Hur kan man då göra för att bibehålla en fokuserad rapportering? En god början är att läsa på om krishantering hos aktörer som Myndigheten för samhällskydd och beredskap. Då lär man sig att det finns en rad procedurer som automatiskt följer på ett förhöjt beredskapsläge.

Nedanstående är alltså ingen anledning till att vråla STOPPA PRESSARNA:



Det behöver kanske inte sägas att sådana här tweets går ganska obemärkt förbi i sammanhanget:



Institutioner som har en stor press- och/eller säkerhetsavdelning kan man själv ringa till och kontrollera florerande rykten innan man sprider dem vidare:



Det går inte att skriva en kommentar till mediernas terrorbevakning utan att kritisera sådana här kräkframkallande artiklar:



Ovanstående skärmdump från Sky News var bara en av många liknande från etablerade medier på samma snyfttema.

Varför ska läsarna lyssna till skrämda barn som gråter? Bidrar det med värdefull information? Avslöjar det någonting nytt? Naturligtvis inte. Det är ren sensationalism som ökar på allmänhetens skräck och spelar terroristerna i händerna.

Mer läsning:

Den amerikanske journalistikprofessorn Christian Christensen vid Stockholms universitet twittrade i går ut följande checklista. Värd att spara tills nästa gång det smäller.

Svenska medier bör vara särskilt vaksamma på fixeringen vid antalet dödsoffer och skadade; i går varierade det vilt från minut till minut och från tidning till tidning.

26 februari, 2016 - 12:30

Dagens Medias SD-haveri

BLOGG Det hör inte till vanligheterna att vi inom branschmedia kritiserar varandra, även om vi kanske borde göra det (vem bevakar de som bevakar bevakarna, och så vidare.). Så med risk för att störa den kollegiala stämningen...

... vad sjutton håller Dagens Media på med?

Vid första anblick trodde jag att det rörde sig om något slags aprilskämt. I det senaste avsnittet av Kommunikationspodden har DM bjudit in Sverigedemokraternas kommunikationschef Joakim Wallerstein som gäst. Han presenteras på följande sätt:

"Varför kallar han sig nationalist, vad innebar det för honom att gå till Sverigedemokraterna och hur tänker han i bygget av en kampanj?".

Vidare skriver Dagens Media:

"Flygblad på Lesbos och tunnelbanekampanjer på Östermalmstorg. Upprepade gånger de senaste månaderna har Sverigedemokraternas kommunikation väckt stor uppmärksamhet."

Så här långt skulle texten ha kunnat publiceras i ett högerextremt forum, men nog är själva intervjun vassare? Tyvärr inte.

Vi vill lyfta fram att vi som parti har en varm framtoning och det är svårt att göra med en isig färgskala, berättar Wallerstein. Han har just bytt den grafiska profilens blå och vita nyanser mot en varmare gulröd ton. Det passar bättre för Sverigedemokraterna, förklarar Wallerstein, eftersom SD har en så "varm och omtänksam profil."

Varm och omtänksam profil? Detta från partiet vars "kommunikationsarbete" bland annat består i att smygfota flyktingbarn på Lesbos och trakassera journalister på Twitter? Man baxnar. Men det gör inte Dagens Media. De fortsätter obekymrat att förhöra sig om den nya färgskalan.

Mer plågsamt ska det bli. Intervjuaren lägger stor vikt vid att upprepade gånger uttrycka sin empati för Wallerstein, vars tidigare kollegor ska ha uttryckt sin bestörtning över hans nya karriär inom SD ("Blev du inte ledsen?", "Kan det inte kännas väldigt ensamt?").

Här är några andra saker som gör människor ledsna: att förlora sin familj i havet, krypa i land och mötas av rasistiska propagandaspridare. Att pekas ut som kriminell och som ett störande element i sitt eget hemland. Och ingen har tvingat Wallerstein att ägna sitt professionella liv åt att peka ut andra människor som syndabockar.



Skärmdump från SVT.se i november 2015, innan det avslöjades att Sverigedemokraterna stod bakom den lögnaktiga kampanjen.

Wallerstein får själv berätta för lyssnarna – naturligtvis i positiva ordalag – om flygbladen på Lesbos. Inte med ett ord nämner Dagens Media de faktafel och den aggressiva retorik (och naturligtvis, det groteska i att kampanja direkt mot trasiga människor på flykt) som ledde till ett universellt fördömande.

Visst kan vi i branschmedia rapportera om SD:s reklamkampanjer när det är befogat. "Så övertalade Sverigedemokraterna SL att få annonsera i tunnelbanan", till exempel. Men att bjuda in till en uppskattande tête-à-tête som om det handlade om reklamkampanjer för brödrostar eller hårschampo?

I så fall bör man även mysa med militanta Svenska Motståndsrörelsen, som är överlägsna många etablerade partier i sitt digitala filmskapande, eller varför inte Nordisk Ungdom, som är skickliga på att nå unga människor via nätet. 

Eller råder det verkligen något slags branschkonsensus om att nedanstående (taffliga, felstavade och hånade) propagandaspridning är ett exempel på lysande kommunikation?



The Scotsman, 3 augusti 2015.

Ett är i alla fall säkert: den typ av normaliserande PR som Dagens Media skänker Sverigedemokraterna kan inte köpas för pengar – och kunde den det skulle det kosta multum.

______

Medievärlden sökte Dagens Medias chefredaktör för en kommentar innan publicering. Så här svarar Fredrik Svedjetun:

Hur resonerade ni inför poddintervjun med SD:s kommunikationschef?

"Kommunikationspodden har genomfört en serie av intervjuer med samtliga kommunikationschefer för de olika riksdagspartierna. Vi såg ingen anledning att göra ett undantag för SD och utesluta dem ur serien, tvärtom var vi genuint nyfikna på hur de resonerar när de arbetar med sin kommunikation."

Ser du någonting problematiskt med den färdiga intervjun?

"Nej det gör jag inte. Max Landergård är en erfaren och duktig journalist som genomförde intervjuerna med partiernas representanter på ett bra sätt."

15 februari, 2016 - 11:00

Bekvämlighetens tyranni

UTLANDSBLOGG Singapore: ett hypermodernt Manhattan som har lika mycket gemensamt med resten av Sydostasien som den albanska landsbygden har med Paris. Men trots överdådet av designershopping och gourmetmat finns det något som lyser med sin frånvaro – pressfriheten.

Singapore, ofta och något motsägelsefullt kallat en "auktoritär demokrati", saknar nämligen en fri och oberoende press. Invånarna själva uppger sig vara ointresserade av detta*. Men nu bryter en grupp ledande publicister, advokater och andra civilsamhälleliga aktivister mot status quo, där bilden av det perfekta landet till varje pris måste hållas lika fläckfri som Singapores trottoarer.


Sällsynt pressfrihetsprotest i CAN:s regi.

Tillsammans med Reportrar utan gränser har CAN, som står för Community Action Network, gett ut en rapport (2015) som dokumenterar myndigheternas övergrepp mot frispråkiga akademiker, journalister och nätaktivister i Singapore – som chockerande nog hamnade på plats 153 av 180 länder i förra årets World Press Freedom Index. Som jämförelse ligger Putins Ryssland på plats 152.

Jag möter Ong (inte hans riktiga namn) på en trendig amerikansk bar där listan över kaffedrinkar är ungefär tjugo gånger längre än antalet oberoende medier i landet.

– Det "hårda" förtrycket med hemlig polis, förföljelse av dissidenter och liknande tog slut på 1990-talet, berättar den medelålders publicisten, en av nätverkets ledande medlemmar. Men det mjuka förtrycket fortsätter.

Hur tar det sig uttryck? Både konkret och subtilt, berättar han:

– Du kan förlora jobbet som en direkt konsekvens av att din chef får reda på att du uttryckt missnöje mot staten. Den stora medelklassen har dyra banklån som de inte blir kvitt förrän i pensionsåldern, så det är helt enkelt för riskabelt. Singaporianer är bekväma av sig. Och om du är journalist och sätter en myndighet eller en politiker under lupp, ja, då blir du garanterat stämd för förtal.

Förtal – av en hel myndighet?

– Ja, säger Ong och skrattar lite åt den absurda situationen. Det finns en anledning till att staten alltid gör upp utanför rättssalen. De vill inte att missförhållanden ska komma upp i ljuset – och vanligt folk har inte råd att driva kostsamma rättsprocesser mot staten. De stryper dig alltså inte med händerna, utan med en ekonomisk snara.

Men förtrycket av misshagliga åsikter (och av legitima journalistiska granskningar) har också pågått så länge, att själva medvetenheten om repressalierna är nog för att avskräcka befolkningen:

– Många vänner och kollegor säger till mig att de beundrar mitt arbete, konstaterar Ong, men att de tyvärr inte kan riskera sina jobb och sina familjers trygghet genom att uttrycka sitt stöd offentligt.

Har ni i CAN-nätverket funderat över mer offensiva protestmetoder?

– Nej, så fungerar det inte här. Om du ringer polisen och säger att du har blivit utsatt för ett brott kommer kanske två-tre polismän, och de tar sin tid. Men ringer du och säger att det pågår en offentlig protest utanför ditt fönster skickar de hela insatsstyrkan...


Ettan på Straits Times 15 feb 2016. Toppstoryn handlar om att delar av Changi-fängelset blivit utsett till nationalmonument.

De senaste åtgärderna från det styrande partiet, märkbart oroade över den potentiellt diversifierade mediesituationen på nätet, är att starta sina egna, konkurrerande sajter.

Partiet sänder också ut vad Ong kallar för "internetbrigaderna".

Dessa skrivbordskrigare har i uppdrag att skriva ifrågasättande kommentarer till artiklar som kan uppfattas som kritiska mot myndigheterna.

Är det svårt att finna bevis för att dessa "internetbrigader" existerar?

– Inte alls. Vissa partiaktivister använder till och med sina riktiga namn för att stoltsera med sin lojalitet.

Valåret 2015 ledde enligt rapporten från CAN och Reportrar utan gränser till "exempellösa" inskränkningar av pressen. Hur nästa val år 2020 kommer att bevakas av inhemska medier kan Ong bara gissa:

– Driver man oberoende medier har man bara finansiering för en, kanske två månader framåt. De verkligt fria nyhetssajterna här – för det finns som sagt flera stycken som plötsligt dykt upp från ingenstans, har massor av heltidsanställda och vägrar avslöja var de får sina pengar ifrån – är beroende av volontärer.

Vi skiljs åt vid tunnelbanan, som tapetserats med hurtiga, färgglada budskap i form av seriefigurer ("Hush Hush Hanna") skapade av det statliga tågbolaget: Håll rösten nere! Gå rakt! Sänk ljudet i hörlurarna! Tusentals kronor i böter väntar den som inte följer ordningen. Passagerarna, fullastade med shoppingpåsar, lystrar lydigt och travar upp och ned för rulltrapporna i långa lämmeltåg. Ingen av dem bär en tidning under armen, ingen surfar igenom nyheterna på sin padda.

Samtidigt är det singaporianska samhället mer komplicerat än vad som ryms att beskrivas i en artikel. Stoltheten över landets så kallade tigerekonomi är stor – och berättigad.



Det går knappt att föreställa sig att floden som idag kantas av futuristiska skyskrapor med hängande trädgårdar för bara två generationer sedan bestod av enkla fiskebåtar och trähus på pålar. I jämförelse med en sådan raketutveckling står Sverige fortfarande och harvar i bondesamhället.

Kanske krävs det en omfattande politisk skandal, endast rapporterad av oberoende nyhetssajter, för att singaporianerna ska vakna upp och se nödvändigheten av fri journalistik och icke-manipulerad information.

Det tar trots allt inte många minuters konversation förrän flera singaporianer jag talar med här erkänner: jo, visst styr staten allt utan insyn, och maktens män och kvinnor har garanterat ett och annat att dölja.

* Det bör tilläggas att de flesta singaporianer inte tror att deras röstande, vare sig i val eller opinionsundersökningar, är anonymt – vilket naturligtvis påverkar hur de svarar.




FAKTA: MEDIER I SINGAPORE

De flesta medier ägs antingen helt eller delvis av regeringen.

Den största aktören är statliga Mediacorp, som äger alla tv-kanaler i landet samt majoriteten av radiokanalerna.

Singapore Press Holdings (över 5.000 anställda) anses stå nära regeringen och ger ut den största tidningen, Straits Times. 2015 låg söndagsupplagan på c:a 365.800 ex.

Populära singaporianska nyhetssajter är Mothership.sg och Six-Six.com; båda har okända finansiärer, men den sistnämnda anses mer seriös. Bland utländska medier på nätet är Yahoo News populärt, liksom BBC News.

2 februari, 2016 - 13:11

Tjejtidning som inte står på flickornas sida

BLOGG Veckorevyn – en gubbsjuk 80-åring?

Kåt blick, särade läppar, passiv bimbopose. Avklädd ned till bara trosorna och med en genomskinlig topp som visar behån. Vem saknar nedlagda grabbtidningar som Slitz när Veckorevyn håller den objektifierande fanan högt i tidningshyllorna?



Paradoxalt nog handlar toppstoryn kopplad till omslaget ovan om modellvärldens extrema kroppskrav. Hade det då inte varit en poäng om modellen fått ha kläderna på sig? För annars, Veckorevyn, blir ert budskap så här: "Du får gärna tala ut om sexism och utseendefixering, men vi vill klä av dig och porra till dig först!". Något dubbelt, vad?

Vad värre är: Innehållet mellan de glansiga omslagen är direkt oansvarig publicistik när vi vet att 12-15-åriga flickor läser tidningen ("målgrupp 18-30"? Kom igen, VR!).

I det senaste numret (02/02/2016) ska tonårstjejerna lära sig att ha avancerat sadistsex:

BDSM starter kit. Bild från senaste Veckorevyn, där ett par fått testa kitet bestående av bland annat piska, rep, bröstklämmor och "gagball".

Vidare till sidan 56 där VR:s läsare avslöjar sin värsta Alla hjärtans dag. En av berättelserna har fått pryda omslaget; "Johanna, 25" råkade låsa fast sin "knullkompis" i ett par handbojor och försökte kräkas upp nyckeln, som hon av misstag svalt. Tokigt! Säkert varje fjortis typiska Valentine's.

Inne i det senaste numret (jag har läst flera av de senaste numren, men ett nummer räcker för en hel kritisk bloggpost, vilket säger en del) kan man också få ta del av "nöjesvärldens mest bisarra konspirationsteorier."

Med tanke på unga människors bristande kunskaper i källkritik, inte minst online, hade det varit ett intressant jobb – om man inte utnyttjat knäcket till att sätta den helt missledande rubriken "Blue Ivy är inte Beyoncés barn! Bevisen som bekräftar den bisarra teorin" högst upp på omslaget.

Hallå, nu spred ni just en av de "bisarra" konspirationsteorierna själva?

Av bylinebilderna på redaktionen att döma görs tidningen av kvinnor som är betydligt äldre än sina läsare. Flera har sannolikt egna barn. Både som vuxna kvinnor och som yrkesverksamma journalister borde de veta bättre än att sprida sådant här skräp till unga tjejer. Pressen på att förvandlas till perfekta sexobjekt finns överallt, runt omkring dem ändå.



Fräschaste bildvalet för att porträttera en framgångsrik kvinnlig artist: Hjälplösa dockposen! En klassiker i herrtidningar – samt i Veckorevyn.

19 januari, 2016 - 13:16

SD-svansen mörkar sanningen

BLOGG Nerikes Allehanda efterlyste kvinnors egna berättelser av sextrakasserier. Katrin Säfströms berättelse om vad som hände sedan bör läsas av alla som slentrianmässigt spridit hat och konspirationsteorier.

Tidningens ansvariga utgivare berättar i ett diskussionsinlägg på Medievärlden i dag att vittnesmålen vällde in. Men de utpekade förövarna – som gick så långt som att köra upp glasflaskor i främmande kvinnors underliv – var såväl svenska som utländska män. Och vad hände när NA erbjöd sina läsare att chatta om problemet? "Näthatsmobben hörde knappt av sig", konstaterar Katrin Säfström i inlägget "Trovärdiga medier publicerar inte rykten" (20/1 -16).

Föga förvånande var den mansdominerade hatmobb som orerat vitt och brett om de barbariska utländska männen som attackerat vita kvinnor i Köln och på festivalen We Are Sthlm inte intresserade av att uppmärksamma de otaliga sexuella övergrepp som begås av etniskt svenska män.

Förnekandet var totalt, intresset för att diskutera vissa mäns oacceptabla beteenden noll.

Vilka är det egentligen som mörkar sanningen om sexövergreppen i Sverige? Vi kvinnor som utstått tafsande och värre sedan skolåren av Henke och Patte och Nicke och andra helsvennar vet svaret: sverigedemokrater, högerextremister och deras virtuella svans.




Mångkulturens konsekvenser? Skärmdump från en av otaliga propagandasajter som är ivriga att rapportera om utländska mäns övergrepp – men desto mindre benägna att ta ansvar för etniskt svenska mäns dito.

11 januari, 2016 - 16:18

Skänk inte trovärdighet åt trollen

En ny och oroväckande medial tendens är att uppmärksamma och sprida det virtuella byskvallret. Publicister som gör så riskerar att hamna i en ond cirkel.

Så, troll av olika typer – från organiserade nätkrigare till enskilda rättshaverister – sprider lögner och skitsnack på forum och i sociala medier. What's new? Ingenting – förutom att vi journalister plötsligt har börjat citera dem, förfäras över deras hårda ord, reagera och gå i svaromål. De senaste dagarna gäller det bland annat händelserna i Köln. Det är en märklig och negativ utveckling.

Med god vilja kanske man kan se det som att mediebranschen börjat ta näthatet på allvar, men det går ju alldeles utmärkt att göra utan att uppmärksamma själva näthatarna offentligt. Att skärmdumpa och sprida grova hot och sexistiska påhopp mot journalister gör endast hatarna och hotarna en tjänst – och legitimerar deras åsikter.

Det räcker gott att diskutera internt och, om nivån är tillräckligt allvarlig, göra en anmälan till polisen.

Risken finns att trollen känner sig stärkta av uppmärksamheten och fortsätter med sina ljusskygga aktiviteter. Uppmärksammandet skickar också en signal till de som är på väg att överträda gränsen från diskussionslystnad till aggressivitet, att hat och hot ger önskad effekt: medierna lyssnar, återpublicerar, förfasas, inspirerar andra. Det är en ond cirkel.

23 november, 2015 - 10:25

Räkna inte med redaktionerna

BLOGG Svenska medier är lika usla på att lyfta fram kvinnor som kollegorna i Mexiko och Pakistan.

Könsbalansrapporten "Räkna med kvinnor" som släpps idag understryker tyvärr kritiken i mitt senaste blogginlägg, som ifrågasätter frånvaron av kvinnliga experter i den säkerhetspolitiska mediedebatten. Enligt rapportförfattarna är endast 21 procent av alla experter som syns i det svenska nyhetsflödet kvinnor; 79 procent är män.

Än värre är kanske att kvinnor figurerar i medierna som huvudperson (oavsett ämne) i endast 32 procent av tidningsartiklar, radioinslag och annat nyhetsmaterial. Något bättre ser det ut i typiskt kvinnliga/mjuka roller – när "personlig erfarenhet" krävs lyckas redaktionerna höja siffran till 38 procent. När de behöver ett "ögonvittne" skramlar man också ihop till samma procentantal.

Många länder har ett betydligt mer könsbalanserat nyhetsutbud än Sverige och de svenska forskningsledarnas dom mot inhemska medier är inte nådig:

"Trots internationella riktlinjer och åtaganden verkar inte redaktionerna klara av att göra nyheter av kvinnors erfarenheter och livsvillkor", konstaterar Maria Edström, lektor vid JMG. "Det män gör uppfattas fortfarande som mer nyhetsmässigt. Vi efterlyser ett systematiskt arbete för att värna både yttrandefriheten och jämställdheten, två grundvärden i ett demokratiskt samhälle."

Ändå tillhör Göteborgs-Posten, Upsala Nya Tidning och Nerikes Allehanda de som gått i motsatt riktning och slutat räkna kön. Kvinnliga mediearbetare behöver helt klart ta ett större ansvar för att åtgärda den skeva könsbalansen. Kanske kan magasinet Neos grundare Sofia Nerbrand, som idag blir ny redaktör för Svenska Dagbladets säkerhetspolitiska blogg Säkerhetsrådet, vara med och bryta mansdominansen i just det forumet.

16 november, 2015 - 11:31

Cherchez les femmes

BLOGG Var är kvinnorna i terrorbevakningen?

TV och tidningars inkallade terrorexperter bär alla slips eller fluga under sina sammanbitna ansikten. Söndagskvällens Agenda i SVT var till exempel en helt igenom manlig affär.

En jämn könsbalans bör väl inte vara prio ett under en stor och dramatisk nyhetshändelse, men medierna kan inte heller strunta i att spegla verkligheten. Och tro mig, kvinnorna finns där.

Ring min alma mater, Institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap (ISS) vid Försvarshögskolan och passa på att förvånas över den stora andelen kvinnliga experter, från disputerade forskare till analytiker, som är verksamma där.

Maila de kommunikationsansvariga (för övrigt fyra kvinnor) vid FOI och låt dem hjälpa dig att finna rätt kontakt för din panel eller ditt pratminus.

Ställ någon av de kvinnliga ledamöterna i Försvarsutskottet till svars.

Och varför inte ge Anders Thornberg en paus och låta någon av Säpos alla kvinnliga analytiker säga något nytt? Presschefen Sirpa Franzén kan hjälpa dig.

Sammanfattningsvis, försök greppa att "hårda" ämnen inte längre är manliga reservat år 2015. Den insikten kommer med en bonus: läsarna, tittarna och lyssnarna slipper se och höra samma lilla manliga jaktlag uttala sig dag ut och dag in.

I nästa avsnitt av #ABpodd nämner vi procenten kvinnliga experter - oavsett ämne - som enligt en färsk undersökning får höras och synas i svenska nyhetsmedier. Det är en patetiskt låg siffra. Låt oss höja ribban nu.

* Svaret på ingressens fråga är: i offerrollen. Västerländska medier har nämligen inte haft några problem med att hitta en ström av tårögda unga parisiskor att intervjua. Plus ça change.

22 september, 2015 - 14:17

Civilkurage på nedgång när alla vill leka journalister

BLOGG Så kallad medborgarjournalistik går ofta över gränsen.

Det borde vara ett enkelt medmänskligt test: Vad gör du vid en olycka? Försöker hjälpa till, ringer polis, ambulans och/eller brandkår känns som givna svar. Men de sociala medier-besatta svenskarna har funnit någonting roligare att göra: ta bilder av offren. Gärna innan man erbjuder hjälp.

Tjugofyra7:s artikel om 71-åriga Bibbi som fotograferades blödande vid en olycksplats är skrämmande läsning. Inte minst därför att de som visar upp sådan känslokyla är helt vanligt folk. Ofta påhejade av medierna, som erbjuder belöningar för "dagens bild" av masskrockar och andra smaskiga olyckor.

"När jag ligger där och känner hur blodet rinner i ansiktet och håret är alldeles intovat av blod ser jag hur folk går omkring med sina mobiltelefoner och tar bilder", berättar Bibbi för MSB:s tidning. "Först kände jag att det är väl ok att de tar bilder på en totalkraschad bil. Men när de kom fram och böjde sig över mig, då upplevde jag det som fruktansvärt."

Om allmänheten får allt svårare att slita blickarna från sina skärmar och börjar bete sig som sociopater i kritiska situationer, måste åtminstone vi redaktörer försöka hejda oss i vår blodtörst.