Svar: Mängder av stimulerande programpunkter om allt från hur man nystar i korruptionshärvor på Balkan till personresearch på nätet. Men också ett mer svårsmält inslag av egobrölande och ryggdunkande.
Själv var jag på plats vid GIJC 2011 i Kiev för att, tillsammans med den smått legendariska tyska journalisten Andrea Röpke, föreläsa om hur man undersöker extremhögern. Samtidigt passade jag på att bevaka våra internationella kollegor med kritiska ögon. Och frågan är om någon annan journalistgrupp har så höga tankar om sig själv som den grävande.
Vid ett seminarium drogs detta till sin spets. Hur ska vi få fler av våra unga journalister att bli grävande reportrar, löd en publikfråga till en kvinnlig nestor, som svarade ungefär: Ja, det är obegripligt hur man kan syssla med feature-reportage och liknande. Vi måste göra allt vi kan för att omvända dem!
Men vänta nu, stoppa pressarna: skulle det inte bli väldigt tomt i tidningarna om alla som skriver nyhetsnotiser, bevakar lokala rättegångar, analyserar konstutställningar och recenserar nya krogar plötsligt skulle stänga in sig i ett arkiv de närmaste månaderna? Självklart är svaret Ja. All professionell journalistik behövs. Och det gynnar inte dagens tilltufsade mediebransch att en liten elit går omkring med näsan i vädret och ser sig själva som hälften Bob Woodward, hälften Gandhi.
Mest förödande var kanske konferensens isolering från verkligheten. För medan journalisthorden stampade omkring i sitt naturliga vattenhål (hotellbaren) och tömde Ukraina på billig vodka, skedde följande:
Historien kring revolutionsdrottningen Julia Timosjenko, dömd till sju års fängelse, toppade nyheterna världen över och fortsatte att utvecklas timme för timme.
Och tusentals ultranationalister marscherade genom centrala Kiev.
Det hedrar den inofficiella svenska delegationen att några pigga murvlar från Uppdrag Granskning bestämde sig för att följa med bortom President Hotels grindvakter och spana in landets mer komplicerade sidor.













































