När jag vaknade i morse undrade jag nästan om det hade varit en dålig dröm. Kunde den stora Bokmässan i Göteborg verkligen ha samma säkerhetsnivå som Ikeas bollhav?
Det verkar tyvärr inte bättre.
Trots att Norgeterroristen Anders Behring Breivik i sitt manifest utnämnt journalistkongresser och liknande till en högprioriterad måltavla. Trots terrorgripanden i Göteborg och en akut hotbild mot Lars Vilks. Trots att Sverige är ökänt internationellt för att både vår statsminister och vår utrikesminister mördats på öppen gata (som man nog får kalla ett varuhus).
Här på Bokmässan kan man inte besöka damrummet utan att snubbla in i en kändis av något slag, från författare till politiker. Oavsett vad din extremism of choice - eller psykiska störning - är, hittar du här flera hundra hatobjekt praktiskt samlade i samma lokaler: judejournalister, kulturmarxister, politikersvin.
Men så här gick det alltså till när jag gick in på Mässan:
- Hej, jag ska vara med på ett seminarium i salen K2, är det en trappa upp?
Japp, och så bara att kila upp, viftandes med en namnskylt som vilken amatör som helst kan tillverka och som ger mig (och - om jag vore terrorist - mina eventuella kumpaner) magiska möjligheter att springa ut och in ur mässområdet som jag vill. Med vad jag än vill i min stora axelremsväska, för några metalldetektorer eller väskkontroller har åtminstone inte jag gått igenom efter tre dagar.
Och vad gäller namnskylten slängde tjejen i entrén knappt en blick på den.
År 2011, med alla de politiska spänningar som finns, är sådan slapp säkerhet ingenting annat än en katastrof.













































