Lisa Bjurwald

Om pressfrihet och medieetik

23 augusti, 2011 - 14:53

Tvinga ut trollen i ljuset

Det är bra att journalistkåren bygger upp en stark front mot näthatet. Samtidigt bör vi hålla koll på vår egen ton i sociala medier.

Google är inte bara den nya tidens gammelmormor som sitter på svaren till allsköns vardagliga frågor. Sökmotorns resultat formar också bilden av den person vi söker på, vilket ofta understryks av karriärcoacher. Ju högre upp på resultatsidan en sajt hamnar, desto större chans att vi klickar på den (som boken The Filter Bubble avslöjar är sökresultaten dock skräddarsydda för olika användare). Googlar man på mitt namn kommer en Flashback-tråd om "journalisthoran", där våldtäkt och nackskott rekommenderas, upp som tredje träff. Flera andra journalister — särskilt kvinnliga — har förärats liknande diskussionstrådar. Hotens avsändare är naturligtvis anonyma.

Samma visa i kommentarsfälten. Som de flesta journalister vet är anstormningen värst under känsliga artikelämnen som invandring, Sverigedemokraterna och Mellanösternkonflikten. De som i den pågående mediedebatten om näthat förordar att journalister ska kavla upp ärmarna och ägna halva arbetsdagen åt att mata kommentarstrollen, är mer än lovligt naiva. Som DN:s Paul Frigyes skriver i sin senaste mediekrönika (22/8): "I praktiken går det inte att föra en saklig debatt med dem som bakom alias utnyttjar samtalsforum för att envetet, ensidigt driva en viss fråga eller ägna sig åt mental stenkastning mot människor av visst ursprung, religion eller med upplevd makt. Den journalist som går in och tar sådana debatter hamnar raskt i rollen som en frisinnad, artig adjunkt i ett klassrum fullt av maskerade huliganer. Dialog uppstår ej."

Civilrättsprofessor Mårten Schultz påpekade i helgens SvD att yttrandefriheten aldrig har varit, och inte heller kan vara, obegränsad. Ingen förutom hatarna vinner på att den utnyttjas för att försvara brott. Det är därför bra att allt fler i journalistkåren rör sig bort från den övertoleranta inställningen och i stället börjar bygga upp en gemensam front mot näthatet. Vi kan inte förväntas acceptera vilka arbetsförhållanden som helst. Redaktörerna måste bli medvetna om problemen och lära sig de verktyg som finns att ta till, från avstängning av urspårade kommentarsfält till polisanmälan. Sannolikt krävs också att mediebranschen är med och driver på utvecklingen för att få fram nya lagar och regler att ersätta eller uppdatera de föråldrade med.

Polisen måste ta hoten mot journalister, som förväntas öka de närmaste åren, på allvar. Chefredaktören Isabella Löwengrip har upprepade gånger hotats till livet. Polisen har bemött det med nonchalans och uppmanat henne att sluta blogga. Vi kan inte ha en utveckling där näthatet blir så utbrett och accepterat, att det är professionella skribenter och inte hatmobben som uppmanas att upphöra med sin verksamhet.

Samtalstonen på nätet förstörs inte bara av anonyma galningar på Flashback. Att journalister ger varandra epitet som "korkade" händer i stort sett dagligen på Twitter. Det slipper vi i morgonsofforna. Anledningen är en illusion av anonymitet och intimitet, i kombination med de nya mediernas format, som inbjuder till snabba och känslodrivna inlägg. Sedan hörs förstås också den som skriker högst och fräckast bäst på nätet. För att vi journalister ska ha någon legitimitet i debatten om näthat bör vi försöka att inte sänka oss till digitala sandlådenivåer.

Lästips:

6 Ways to Bring Civility Online (Art of Manliness)

Skriv in flera mejladresser, antingen på separata rader eller med kommatecken emellan.
(Ditt namn) har skickat dig ett meddelande från Medievärlden
(Ditt namn) vill tipsa dig om följande hos Medievärlden.
Genom att posta din kommentar accepterar du våra regler för kommentarer.

Kommentarerna är en av sajtens mest värdefulla beståndsdelar. De tillför ny information, ifrågasätter den som finns och kommer med nya infallsvinklar och uppslag. Kommentarerna utvecklar oss, vår bevakning och våra läsare. Tänk bara på att:

Publicerade kommentarer blir tillgängliga för andra användare och kan även användas på andra platser än medievarlden.se.

Medievärlden tillämpar förhandsmoderering, vilket innebär att Medievärldens ansvarige utgivare också är ansvarig utgivare för alla kommentarer som publiceras på sajten.

Vi publicerar inte kommentarer som bryter mot lag eller tidningens förhållningsregler.

Vi publicerar inte kommentarer som exempelvis innehåller nedsättande omdömen om kön, ras, religion eller sexuell läggning och kommentarer som innebär spridning av innehåll som innebär uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring eller om det är uppenbart att användaren gjort intrång i upphovsrätten.

Vi publicerar inte kommentarer som innebär förtal, spridning av felaktiga rykten och propaganda samt kommentarer som innehåller personangrepp eller reklam.

Medievärlden publicerar inte heller kommentarer som vi inte vill visa upp i anslutning till våra artiklar, om de exempelvis bedöms vara irrelevanta eller ha en negativ inverkan på samtalsklimatet.

Medievärlden på nätet följer de etiska reglerna för press, TV och radio.

Besökare uppmanas anmäla kommenterar som bryter mot lag och uppförandekod via anmälningsfunktionen eller att direkt kontakta chefredaktör: Axel Andén på 070-3733360

Fler inlägg

4 juni, 2014 - 10:45

Avpixlat outsourcar hatet

Att Avpixlat får ansvarig utgivare kommer inte att förändra mycket så länge ingen tar ansvar för kommentarerna.

Som Medievärlden redan rapporterat har Sveriges mest ökända främlingsfientliga sajt fått utgivningsbevis. Denna och liknande sajter har tidigare kritiserats för bristande ansvarstagande i och med valet att inte ha någon ansvarig utgivare.

Men nyheten betyder tyvärr inte att sajten ifråga plötsligt skulle ha fått dåligt samvete för sina hetsande publiceringar. Det finns två huvudsakliga anledningar till att dess måltavlor och antirasister i gemen inte bör sänka garden:

  • För det första är det fortfarande den som skrivit kommentaren som är juridiskt ansvarig för den. Till skillnad från vad SVT rapporterat (men nu tycks ha smygraderat) kan den ansvarige utgivaren INTE "ställas inför rätta för odemokratiska kommentarer". Ett ytterligare sakfel i denna text var för övrigt påståendet att odemokratiska kommentarer skulle vara olagliga. Om man exempelvis besviket pläderat för Platons expertstyre i kölvattnet av de rasistiska framgångarna i EU-valet, riskerar man knappast att hamna i fängelse. En viktig detalj är också att ytterst få av de som faktiskt sprider olagligt hat riskerar någonting överhuvudtaget – inte ens böter.
  • Den andra anledningen att inte få glädjefnatt av beskedet, är att sajten (liksom andra i samma högerpopulistiska genre) redan utvecklat en effektiv metod för att undvika publicistiskt ansvar: Skriv juridiskt acceptabla (om än osmakliga) artiklar fullproppade med kodord och insinuationer. Tryck på "publicera" och släpp lös de konspiratoriska galningarna i kommentarsfältet och på andra plattformar.

Man outsourcar helt enkelt hatet till läsarna. "Sven Viking" och "Islam = Death" får fritt spelrum.

Den nytillsatta näthatsutredningen har sannerligen inte fått ett lätt uppdrag, när den ska försöka reda ut Internets juridiska Vilda Västern och uppdatera lagstiftningen till 2010-talets realiteter.

19 maj, 2014 - 10:13

Kvinnor som skrämmer män

Två av världens främsta kvinnliga chefredaktörer har på samma dag fått sparken. Det går inte att utesluta att det handlar om kön.

Det var inte bara New York Times redaktion utan hela mediebranschen som chockades när ägaren Arthur O. Sulzberger, Jr. i förra veckan meddelade att chefredaktören Jill Abramson fått sparken. Detta bara två och ett halvt år efter att hon tillträtt toppjobbet. Jill Abramson hade varit den första kvinnan någonsin på New York Times chefredaktörsstol. För att signalera att det inte handlade om något gemensamt beslut deltog inte Abramson själv vid beskedet.

Ett tecken på hur kontroversiellt avskedandet är finner man i mängden analyser (till skillnad från enbart skvaller) om händelsen. New Yorkers Ken Auletta, en av USA:s tyngsta mediekritiker, har just publicerat tredje delen i en artikelserie som försöker räta ut frågetecknen. Bland det mest intressanta – och, om det är sant, för jämställdheten tragiska – han funnit är att Jill Abramson sparkades efter att ha upptäckt att hon fick mindre ekonomisk kompensation än sin manlige företrädare. Man behöver inte vara genusvetare för att sucka igenkännande av uppföljningen: hennes krav på lika lön skulle enligt Auletta ha lett till att Abramson bedömdes vara alltför "pushig" och krävande.

Men i mångt och mycket greppar Auletta och andra manliga skribenter efter halmstrån, som om de inte riktigt vågar utforska genusspåret. Auletta beskriver kritiken som riktats mot henne – bland annat uppges hon vara brysk och ha ett hetsigt temperament! Man förstår hur de manliga reportrarna måste ha skakat av skräck när hon stegade fram över redaktionsgolvet med sina vassa klackar. Nej, om män i mediebranschen riskerade att ryka av den anledningen, skulle det bli tomt i toppen.

Kvinnliga medieskribenter skräder inte orden. Rebecca Traister kallar i New Republic sparkandet av Abramson för "det mest brutala och förnedrande (avsked) jag sett utspela sig i färsk mediehistoria". Många, däribland Amanda Hess i Slate, uppmärksammar hur Jill Abramson betydde "allt" för den traditionellt mansdominerade tidningens unga kvinnliga medarbetare. Abramson var inte bara en symbol för att det var möjligt att nå toppen. Hon var djupt engagerad i jämställdhetsfrågor på arbetsplatsen och lyfte aktivt fram kvinnliga medarbetare. Att männen med makt efter så kort tid, och på ett så nedlåtande sätt, kickar ned henne är också en symbol för hur respektlöst man fortfarande kan behandla kvinnliga ledare. Plus ça change.

Och med de orden tar historien ytterligare en vändning. För på samma dag (!) sparkades nämligen Le Mondes kvinnliga chefredaktör. Till skillnad från mystiken som omgärdar skeendet på New York Times, säger Natalie Nougayrède att hon lämnar Le Monde efter "personliga och direkta attacker" mot henne själv och ledningen. Hon blev ännu mer kortvarig på posten än sin amerikanska motsvarighet: blott 1 år har gått sedan hon vann 80 procent av de anställdas röster i valet till ny chefredaktör.

Under den tiden har någonting uppenbarligen hänt. I dag anklagas hon för att vara "auktoritär" och rent av "Putin-lik" och menar själv att hon blivit utmobbad. Kanske hade även mediemännen på vår sida om Atlanten svårt att smälta att de blev bossade av en kvinna.

Forskningen har åter visat att kvinnliga toppchefer löper större risk att få sparken än sina manliga motsvarigheter. Det vore djupt tragiskt om de enda två alternativen när det stormar är att sparkas mot sin vilja enligt fallet Jill Abramson, eller att tvingas bort för att de anställda gjort det omöjligt att utföra chefsjobbet på ett tillfredställande sätt, à la Natalie Nougayrède.

Men problemet är inte upp till kvinnorna själva att lösa. Det är männen som måste våga lita på att även en kvinnlig kapten kan styra sin skuta mot lugnare vatten.

8 april, 2014 - 10:27

Oansvarig rapportering om sexbrottsdömd

Mediernas användande av ex-polischefen Göran Lindbergs komiska öknamn förringar hans brott.

Ex-polischefen Göran Lindberg är sexualsadisten som, liksom många förövare före honom, såg till att hitta en smart täckmantel för att undgå misstanke om sina brottsliga aktiviteter. I Lindbergs fall var täckmanteln särskilt cynisk; mannen som njöt av att plåga kvinnor gjorde sig ett namn som föreläsare i jämställdhet.

Innan han avslöjades var ett sådant (falskt) ställningstagande för män och kvinnors lika rättigheter nog för att ge Lindberg öknamnet "Kapten Klänning" i den macho polisvärlden. Så fort medierna fick nys om det började de, och det gäller inte bara tabloiderna, att använda det i sin rapportering om fallet.

Man kanske kan ursäkta en överentusiastisk nyhetschef eller redigare som högg på en klatschig rubrikchans när skandalen briserade år 2010. Men i dag, när Göran Lindberg är dömd för att ha våldtagit och plågat unga flickor, är det komiska öknamnet extremt opassande. Ta till exempel helgens rubrik i Dagens Nyheter: Så fick han fast "Kapten Klänning". Det låter som en skojig skurkjakt i någon Tintin-bok. "Så fick han fast ex-polischefen/Göran Lindberg/den sexbrottsdömde polischefen" eller liknande måste vara att föredra. Att spaningsledaren Jonas Trolle döpt sin färska bok om fallet till Jakten på Kapten Klänning är obegripligt oseriöst.

Mycket behöver göras för att sexualbrott och dess offer ska tas på allvar i det annars jämställda, men på detta område märkligt bristfälliga, svenska samhället. Sexualiseringen av unga måste adresseras, politikerna måste reagera på den folkliga oron över att våldtäktsmän fortsätter att gå ostraffade. Min personliga åsikt är även att sexbrott måste straffas hårdare när fallen väl tas på allvar i rätten – Göran Lindberg är till exempel redan en fri man, dessutom utan ånger och farligare än tidigare.

Men i denna blogg räcker det kanske att konstatera, att medierna kan dra sitt strå till stacken genom att sluta använda putslustiga namn på serievåldtäktsmän. Det förminskar Lindbergs avskyvärda brott och är ett hån mot hans offer.

24 mars, 2014 - 13:13

Hysterisk bevakning av flygolycka

Eftertanken är lika spårlöst försvunnen som flight MH370.

Det började rimligt nog: ett flygplan försvinner, anhöriga och flygexperter fruktar att det störtat i havet. Men snabbt exploderar mediehysterin. Vilda konspirationsteorier börjar trängas med visserligen tänkbara men orimliga scenarior (flygkapare som inte kommunicerar sina krav?). På många håll har flight MH370 trängt ned den allvarligaste säkerhetspolitiska situationen i Europa på mycket länge, Krimkrisen, från nyhetssajternas toppar. Till och med dagstidningar bevakar flygplanets försvinnande i renodlad tabloidstil.

Reportrar söker aktivt sensationalistiska vinklar ("tidernas största flygmysterium", basuneras det ut, samtidigt som många redan konstaterat att tusentals personer försvunnit lika spårlöst i flygolyckor bara sedan 1940-talet), man kartlägger piloternas privatliv och belägrar hotellet där de anhöriga tvingas genomlida ändlösa dagar i väntan på besked. Den journalistiska eftertanken är lika spårlöst försvunnen som det malaysiska flygplanet.

Min gissning är att delar från planet kommer, som de flesta anat redan från början och som var fallet vid till exempel Air France-kraschen över Atlanten 2009, att hittas i havet (då tog det för övrigt två år att hitta de så kallade svarta lådorna). Och detta kommer inte att gå till historien som ett mysterium – men väl som en mediehysteri av sällan skådat slag.

3 mars, 2014 - 15:41

Söndagslunk för SVT mitt under krisen

Den ukrainska krisen har bara förlorare, men slaget om tittarna har hittills en tydlig – och oväntad – vinnare.

Under många år har "Putinismen" vridit tillbaka klockan för ryssarna. Glasnosts demokratiska och människorättsliga framsteg har rivits upp. Och siktet har allt mer kommit att riktas mot de forna lydstaterna. Redan hösten 2008 visade den ryska björnen sin geopolitiska hunger med offensiven i Georgien. Men krisen i Ukraina är än värre. Många experter menar att Europa står inför en säkerhetspolitisk utmaning av ett slag som vår kontinent inte sett sedan Pragvåren.

Vi som bor i Rysslands närområde vill av naturliga skäl hållas kontinuerligt informerade. Med dagens internet och sociala medier är svenskarna inte längre hänvisade till 1900-talets två alternativ, radio och tv, utan kan lika gärna följa utvecklingen via till exempel CNN.com. Men hur bevakar svenska medier den dramatiska konflikten? I går var svaret: Med högst varierande resultat.

Sveriges Television misslyckades katastrofalt. När lekprogrammen var över och Aktuellt äntligen kunde börja, visade det sig att programmet fortfarande lider av oacceptabelt strul med bland annat grafiken – flera år (!) efter den kritiserade nypremiären. Jag tittar någon gång i veckan och har aldrig sett ett felfritt Aktuellt. Inte ens under en så här viktig sändning klaffade allt. Varför görs ingenting?

"Live från Ukriana (sic)", konstiga inzoomningar på statsminister Reinfeldts ansikte, en Jönssig korrespondent som tycktes mest intresserad av att sätta sig själv i centrum med olika militära bakgrundsobjekt – man behövde en skämskudde stor som Krim för att ta sig igenom sändningen. Var detta SVT, eller hade Öppna Kanalen kapat studion?

Gick man i stället in på Expressen.se möttes man av proffsig, uppdaterad nyhetsjournalistik. På en och samma skärm kunde man se tv-programmet Primetimes lugna programledare intervjua olika experter under en kontinuerlig sändning, samtidigt som en livechatt där läsarna kunde ställa frågor om konflikten rullade till vänster om tv-rutan. Expressen gjorde helt enkelt jobbet som public service borde göra. Utöver kvalitetsaspekten borde det ha varit självklart även för SVT att ha kontinuerlig nyhetsbevakning.

Public service särställning är allt mer ifrågasatt. Inte minst då deras bevakning av nyheter och samhälle fått stå tillbaka för flamsig underhållning, samtidigt som andra aktörer växt sig starka på de tyngre områden som SVT och SR borde bevaka som hökar. För att rättfärdiga sin privilegierade position kan man kräva att public service skärper till sig under stora nyhetshändelser och erbjuder uppdaterat, lättillgängligt och proffsigt material. Annars kan svenskarna lika gärna få valmöjligheten att betala sina tv-avgifter till de medieföretag som de personligen anser uppfyller public service uppdrag bäst. I går skulle varje krona gått till Expressen.

18 februari, 2014 - 14:50

Stopp för oansvarig klickjakt?

Ny studie bekräftar att trollen triggas till ren och skär galenskap.

Det senaste året har debatten om näthatet växt och fördjupats. Medierna har diskuterat sexism, rasism och regelrätta hot på internet. De redaktörer som fortsatt att mata trollen genom att öppna kommentarsfälten under vissa, av någon anledning känsliga artiklar (det är inte alltid lätt att förutse vad nätmobben ska gå i spinn över) har mött stark kritik.

DN:s krönikör Hanna Hellquist rasade nyligen över ett sådant fall, då hennes väninna först varit med om jobbiga upplevelser i ett tv-program och sedan hängdes ut till lynchmobben i ett öppet kommentarsfält på Aftonbladet.se: "Det övergår mitt förstånd. Kakan har i ett timmeslångt program blivit ifrågasatt, sjukförklarad och nertryckt i skorna, hon har gått över alla sina bekvämlighetsgränser och utsatt sig för det här, hon har lyssnat på människor som inte lyssnar på henne och hon har visat sig extremt sårbar. Hon har knutit handen i fickan och grinat. I en timme har hon grinat. Ändå tycker människor att hon förtjänar ytterligare lite hat. Bara lite till."

Kanske är det inte lika svårbegripligt längre, varför näthatarna njuter av att sparka på den som redan ligger. De är nämligen sadister. Det menar kanadensiska forskare vars studie citeras av bland andra Slate. Forskarna fann ett samband mellan de så kallade trollens beteende och de mindre attraktiva dragen narcissism, machiavellism, psykopati och sadism. Det tycks alltså som om de är störda på riktigt – och forskarna fann även ett samband mellan hur störd en kommentator är och hur mycket tid han eller hon lägger på att skriva elaka meningslösheter på nätet. Till denna studie kan läggas andra som pekar åt samma håll och som lyfter fram kopplingen mellan sociala medier och det science fiction-liknande begreppet "Den mörka triaden": drag som tillsammans bildar en kall, antisocial och empatistörd personlighetstyp.

Aldrig har väl uppmaningen "mata inte trollen" känts så viktig – om inte annat för stackarnas egen mentala hälsa.

13 februari, 2014 - 18:30

Sveriges Radio saknar civilkurage

Soran Ismail är en antirasistisk förebild för unga. Hans ställningstagande för människors lika värde kan inte straffas med karantän.

En gymnasieelev räckte upp handen i dag, när jag föreläste om rasismens utbredning i Europa, och frågade med allvarlig ton hur man ska tolka Soran Ismails avstängning från Sveriges Radio. Är det inte tillåtet att vara antirasist längre? Flera elever nickade ivrigt. Frågan är befogad. För, som andra journalister redan har påpekat: komikern och debattören Ismail är inte anställd som nyhetsreporter. Han är ingen anonym journalist med uppdrag att bevaka det svenska valet på ett neutralt och balanserat sätt. Han medverkar i underhållningsprogram. Det är den första invändningen mot avstängningen och den är stark nog för att på egen hand ifrågasätta beslutet.

Soran Ismails öppet antirasistiska åsikter kan inte heller ha varit okända för personerna som rekryterade honom till SR. Faktum är att han för många svenskar är mest känd för just detta ställningstagande. Med andra ord: Sveriges Radio visste att de inte välkomnade en manlig motsvarighet till Alice Petrén till glättiga Morgonpasset i P3. De kan inte plötsligt skriva om reglerna när det börjar brännas.

För det tredje tycks Sveriges Radio ha feltolkat sin egen paragraf om opartiskhet, som tydligt konstaterar att "när det gäller de demokratiska värdena ska vi däremot vara partiska". Faktum är att företaget går längre än så och fortsätter: "Vi ska också hävda principen om alla människors lika värde, t ex jämställdhet, och ta avstånd från rasism, våld, brutalitet och diskriminering. I de här sammanhangen kan vi alltså vara partiska."

Att sätta Soran Ismail i karantän bryter därmed mot public service egna regler.

Men detta är ett exempel på vad som händer när antidemokratiska partier blir folkvalda. Deras egna representanter kan sitta i parlamenten och försöka karva sönder demokratin inifrån, med krav på inskränkt religionsfrihet för vissa minoritetsgrupper och andra människorättsvidriga förslag. Ju längre de sitter, desto känsligare blir det att öppet ta ställning mot dem – trots att deras främlingsfientliga agendor inte förändrats ett dyft.

Kanalchef Lotta Mossberg försvarar beslutet med att Sveriges Radio inte vill äventyra sin neutralitet under ett valår. Men det är precis vad de gör när de tystar en antirasistisk röst för att inte misshaga ett allt mer inflytelserikt parti.

4 februari, 2014 - 13:06

Fel fria störd docklek

Olämpliga barnprogram måste fällas för att understryka ansvaret som ligger i televisionens särskilda genomslagskraft.

Idén var så uppenbart olämplig och rent ut sagt störd att man baxnar över hur den kunde överleva ett initialt redaktionsmöte: låt en programledare i hela Sveriges barnprogram "Bolibompa" leka styckmördare och gå loss på en bebisdocka med sax, hugga dockan i bakhuvudet och karva ut dess ögon, och (här kommer den oförblommerat vansinniga sluttouchen) förvandla den stympade dockkroppen till en lampa!



Till och med som vuxen tittare känner man obehag inför klippet. Barnpsykologen Hanna Thermaenius förklarade pedagogiskt för Aftonbladet efter att sändningen följdes av ett ramaskri från föräldrar (november -13):

"Det borde inte ha visats på det här sättet. Det finns inget värde i att barn ska bli rädda i ett pysselprogram. Det är vanligt att man använder bebisansikten i skräckfilmer just för att de påverkar vårt omsorgssystem. Att man då klipper, hugger och drar i ett bebisansikte är obehagligt och skrämmande både för barn och vuxna."

Men Granskningsnämndens ledamöter verkar vara ett okänsligt gäng. De skriver i sin bedömning:

Granskningsnämnden har förståelse för att inslaget med dockan kunde uppfattas som obehagligt och skrämmande för vissa tittare. Nämnden anser emellertid att inslaget inte uppmanade till att skada andra människor eller att det i något annat avseende som anmälarna tar upp var utformat på ett sätt som medför att inslaget strider mot bestämmelsen om televisionens särskilda genom slagskraft.

Hela 35 personer har anmält inslaget – flera av dem skriver att deras barn fått mardrömmar av inslaget – och många fler än så har reagerat i sociala medier. Tittarna har rätt: Idén borde ha slaktats på samma sätt som bebisdockan och public service fått en varning i form av en fällning.

16 januari, 2014 - 15:26

Nazisterna jublar när medierna rapporterar

Om inte redaktionerna tänker igenom varje publicering gör pressen sig till nyttiga idioter för högerextremister.

Varje klistermärke, varje offentlig uppvisning av aggressivitet är en del av den ständigt pågående marknadsföringen. Vissa organisationer satsar på ideologisk kamp (egna tidningar o dyl.), andra är mer militanta. En aktivist från en sådan våldsbenägen nazistgrupp påpekar för Dagens ETC (140113) "Vi kan inte skriva debattartiklar, ingen skulle publicera dem. Det är inte heller så vi tänker förändra Sverige. Passiv kamp kan andra syssla med. (...) Det är dessutom våra metoder som får medierna att sprida vårt budskap. En attack i Kärrtorp ger oss mycket mer än att dela ut flygblad." 

Ingen normalt funtad redaktör vill väl bidra till att extremhögern får större genomslag? Här följer därför en checklista som kan vara värd att gå tillbaka till nästa gång nazisterna söker uppmärksamhet:

1. Är aktionen ifråga av allmänintresse?

Exempel på JA:

Hakkors klottrade på en judisk förskola.

Varför: Det historiska/politiska sammanhanget (judar måste år 2014 kunna känna sig trygga i Sverige, det är skamligt att de fortfarande förföljs), föräldrar känner befogad oro, måltavlan - små barn - är ovanlig och aktionen väcker därmed särskilt obehag.

Exempel på NEJ:

Hakkors klottrade på en järnvägsstation.

Varför: Platsen är offentlig och ingen specifik måltavla har pekats ut. Graffitin är en del av dessa gruppers regelbundna, ibland t o m dagliga propagandaspridning och är alltså inte exceptionell. Ett uppmärksammande gynnar enbart gruppen ifråga.

 2. Bör gruppen/organisationen/partiet som är inblandade i en nyhetshändelse namnges?

Exempel på JA:

En representant för riksdagspartiet Sverigevännerna förekommer i extrema sammanhang. Partiet är folkvalt så allmänintresset är uppenbart. Eller: Gruppens handling - exempelvis mordförsök eller en attack mot barnfamiljer - är så allvarlig att allmänheten bör informeras (läsarna bör inte heller uppfatta det som att gärningsmännen skyddas av pressen).

Exempel på NEJ:

De flesta andra sammanhang. Det går utmärkt att berätta om ett hot, en aktion eller liknande utan att ge gruppen ifråga den publicitet som är själva anledningen till deras agerande. Se till exempel min blogg om hotet mot Pressombudsmannen hösten 2012. På senare tid har det t o m förekommit att medier skrivit ut adressen till de högerextremas webbsidor. Sådan reklam är helt ovärderlig för dem. 

3. Bör ett hot mot tidningen offentliggöras?

Exempel på JA: Hotet är så allvarligt och har föranlett sådana åtgärder, exempelvis konstant polisbevakning, att läsarna bör informeras om att tidningen just nu befinner sig i ett utsatt läge.

Exempel på NEJ: Här skiljer sig många journalisters åsikter åt, men min bedömning är: i de flesta fall. Det är i alla fall viktigt att tänka igenom varför man publicerar. Hotet minskar inte för att det offentliggörs. Snarare riskerar man motsatsen: personen/gruppen har ju nu uppnått syftet med hotet, det vill säga en stark reaktion. Tänk på det lilla trotsiga barnet som ligger på mage i mataffären och skriker vilt och flaxar med armarna: "Om jag inte får en glass så slår jag dig!".  Lyfter du upp det på kassadisken, presenterar det för kunderna och applåderar dess uppträdande?

11 december, 2013 - 12:43

Uthängningar av rasister är en farlig väg

Under nätanonymitetens mask döljs inte bara extremister utan vanliga människor. Problemet med rasism på internet går därmed inte att lösa med hjälp av uthängningar.

All heder åt Researchgruppen och Expressen som ställer politiker till svars för extrema och främlingsfientliga kommentarer yttrade under skydd av nätets anonymitet. För bara 15-20 år sedan hade dessa politikers verkliga åsikter troligtvis bara luftats i privata sammanhang och därmed aldrig nått väljarna. Nu har de som tänker rösta på SD nästa år fått ytterligare bevis för att de i så fall stöder ett parti med stor tolerans för – eller ja, efter alla avslöjanden år ut och år in kan man faktiskt säga att de till och med uppmuntrar – ren rasism.

Men Expressens uthängning av privatpersoner är långt mer problematisk. Ska tidningar även hänga ut personer som är aktiva i chauvinistiska grupper på Facebook? Eller de som följer och retweetar vänsterextrema gruppers Twitterkonton? Var drar vi gränsen?

Sett från ett annat perspektiv: vad gör att förövarna i fallen med just dessa eventuella brott, exempelvis hets mot folkgrupp, är viktigare att hänga ut än män som våldtar barn? Och sedan när omfattas "chefer och företagare" (som i dagens tining hängs ut som näthatare) av allmänintresset på samma sätt som politiker?

Expressens publicering leder med andra ord till många udda etikfrågor. Chefredaktör Mattssons försvar i dagens Medievärlden besvarar dem inte helt.

Uthängningskulturen bygger också på ett feltänk: många tror att hat och extremism på nätet kan bekämpas genom att de "onda" demaskeras. Problemet är att alla numera löper risk att göra sig skyldiga till övertramp, hat och påhopp på nätet. I boken Skrivbordskrigarna (2013) beskriver jag denna konsekvens av Internet och sociala medier; hur nätets format, snabbhet, anonymitet, grupptänk och inte minst en hetsande stämning på forum och dylikt kan göra att en medelålders kvinnlig lokalpolitiker och lärare enligt Expressen uttrycker sig på samma sätt som en vit makt-terrorist: när ska "de ursprungliga européerna" inse att de måste beväpna sig inför ett tredje världskrig? Och det är detta som är det verkligt intressanta och skrämmande.

Ett hysteriskt förhållningssätt av typen VILKA ÄR DE OCH VAR BOR DE? är naturligtvis enklare och säljer fler tidningar/ger fler klick. Men rent demokratiskt är det en farlig väg att gå. Det leder också till ett falskt skapande av "vi", de goda, och "de", de avskyvärda näthatarna. En sådan uppdelning blir rent kontraproduktiv – nätradikalerna känner sig (i viss mån befogat) åsiktsregistrerade och blir ännu mer extrema, medan de som reagerar mot nätrasismens utbredning inte får någon djupare förståelse för fenomenet. Alla förlorar.