Lisa Bjurwald

Om pressfrihet och medieetik

23 augusti, 2011 - 13:53

Tvinga ut trollen i ljuset

Det är bra att journalistkåren bygger upp en stark front mot näthatet. Samtidigt bör vi hålla koll på vår egen ton i sociala medier.

Google är inte bara den nya tidens gammelmormor som sitter på svaren till allsköns vardagliga frågor. Sökmotorns resultat formar också bilden av den person vi söker på, vilket ofta understryks av karriärcoacher. Ju högre upp på resultatsidan en sajt hamnar, desto större chans att vi klickar på den (som boken The Filter Bubble avslöjar är sökresultaten dock skräddarsydda för olika användare). Googlar man på mitt namn kommer en Flashback-tråd om "journalisthoran", där våldtäkt och nackskott rekommenderas, upp som tredje träff. Flera andra journalister — särskilt kvinnliga — har förärats liknande diskussionstrådar. Hotens avsändare är naturligtvis anonyma.

Samma visa i kommentarsfälten. Som de flesta journalister vet är anstormningen värst under känsliga artikelämnen som invandring, Sverigedemokraterna och Mellanösternkonflikten. De som i den pågående mediedebatten om näthat förordar att journalister ska kavla upp ärmarna och ägna halva arbetsdagen åt att mata kommentarstrollen, är mer än lovligt naiva. Som DN:s Paul Frigyes skriver i sin senaste mediekrönika (22/8): "I praktiken går det inte att föra en saklig debatt med dem som bakom alias utnyttjar samtalsforum för att envetet, ensidigt driva en viss fråga eller ägna sig åt mental stenkastning mot människor av visst ursprung, religion eller med upplevd makt. Den journalist som går in och tar sådana debatter hamnar raskt i rollen som en frisinnad, artig adjunkt i ett klassrum fullt av maskerade huliganer. Dialog uppstår ej."

Civilrättsprofessor Mårten Schultz påpekade i helgens SvD att yttrandefriheten aldrig har varit, och inte heller kan vara, obegränsad. Ingen förutom hatarna vinner på att den utnyttjas för att försvara brott. Det är därför bra att allt fler i journalistkåren rör sig bort från den övertoleranta inställningen och i stället börjar bygga upp en gemensam front mot näthatet. Vi kan inte förväntas acceptera vilka arbetsförhållanden som helst. Redaktörerna måste bli medvetna om problemen och lära sig de verktyg som finns att ta till, från avstängning av urspårade kommentarsfält till polisanmälan. Sannolikt krävs också att mediebranschen är med och driver på utvecklingen för att få fram nya lagar och regler att ersätta eller uppdatera de föråldrade med.

Polisen måste ta hoten mot journalister, som förväntas öka de närmaste åren, på allvar. Chefredaktören Isabella Löwengrip har upprepade gånger hotats till livet. Polisen har bemött det med nonchalans och uppmanat henne att sluta blogga. Vi kan inte ha en utveckling där näthatet blir så utbrett och accepterat, att det är professionella skribenter och inte hatmobben som uppmanas att upphöra med sin verksamhet.

Samtalstonen på nätet förstörs inte bara av anonyma galningar på Flashback. Att journalister ger varandra epitet som "korkade" händer i stort sett dagligen på Twitter. Det slipper vi i morgonsofforna. Anledningen är en illusion av anonymitet och intimitet, i kombination med de nya mediernas format, som inbjuder till snabba och känslodrivna inlägg. Sedan hörs förstås också den som skriker högst och fräckast bäst på nätet. För att vi journalister ska ha någon legitimitet i debatten om näthat bör vi försöka att inte sänka oss till digitala sandlådenivåer.

Lästips:

6 Ways to Bring Civility Online (Art of Manliness)

Skriv in flera mejladresser, antingen på separata rader eller med kommatecken emellan.
(Ditt namn) har skickat dig ett meddelande från Medievärlden
(Ditt namn) vill tipsa dig om följande hos Medievärlden.
Genom att posta din kommentar accepterar du våra regler för kommentarer.

Kommentarerna är en av sajtens mest värdefulla beståndsdelar. De tillför ny information, ifrågasätter den som finns och kommer med nya infallsvinklar och uppslag. Kommentarerna utvecklar oss, vår bevakning och våra läsare. Tänk bara på att:

Publicerade kommentarer blir tillgängliga för andra användare och kan även användas på andra platser än medievarlden.se.

Medievärlden tillämpar förhandsmoderering, vilket innebär att Medievärldens ansvarige utgivare också är ansvarig utgivare för alla kommentarer som publiceras på sajten.

Vi publicerar inte kommentarer som bryter mot lag eller tidningens förhållningsregler.

Vi publicerar inte kommentarer som exempelvis innehåller nedsättande omdömen om kön, ras, religion eller sexuell läggning och kommentarer som innebär spridning av innehåll som innebär uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring eller om det är uppenbart att användaren gjort intrång i upphovsrätten.

Vi publicerar inte kommentarer som innebär förtal, spridning av felaktiga rykten och propaganda samt kommentarer som innehåller personangrepp eller reklam.

Medievärlden publicerar inte heller kommentarer som vi inte vill visa upp i anslutning till våra artiklar, om de exempelvis bedöms vara irrelevanta eller ha en negativ inverkan på samtalsklimatet.

Medievärlden på nätet följer de etiska reglerna för press, TV och radio.

Besökare uppmanas anmäla kommenterar som bryter mot lag och uppförandekod via anmälningsfunktionen eller att direkt kontakta chefredaktör: Axel Andén på 070-3733360

Fler inlägg

3 mars, 2015 - 15:41

Polisen försvarar sitt absurda agerande

Polisens uppdrag är att skydda journalister – inte att normalisera de propagandasajter som sprider hoten.

Det är svårt att veta om man ska skratta eller gråta, när hatsajter som uppmanar till förföljelse av journalister välkomnas till polisens seminarium om hot mot journalister. Inte för att stå i den anklagades bås – utan för att sitta som katter bland hermeliner mellan tunga branschchefer som Jan Helin och Thomas Mattsson. Chefer, vars publikationer exponerat just sajter som Avpixlat i prisbelönta gräv.

Händelsen är med andra ord så absurd att det skulle vara lätt att skratta bort den. Men ett svar har just inkommit – nästan två veckor efter att Medievärlden försökt nå Säpo och rikspolischefen för en kommentar – som snarare framkallar frustration.

Rikspolischefen Dan Eliasson försvarar nämligen agerandet med dessa ord:

"Polismyndigheten och Säkerhetspolisen har inte velat exkludera redaktioner som bedriver journalistisk verksamhet och har utgivningsbevis."

Detta är rent hyckleri. Som om militanta Svenska motståndsrörelsen med sin nättidning och ansvarige utgivare någonsin skulle vara välkomna till en samling med högt uppsatta mediechefer! Här gör polisen skillnad på invandrar-/muslimhat och judehat. Tydligen anses den första sorten vara lite finare, och dessutom ofarlig. Norsk polis håller troligtvis inte med om den bedömningen efter massaken på Utøya.

Det andra problemet är den normalisering som sker, när sajter som Avpixlat jämställs med legitima medier. Hat, hot, uthängningar och främlingsfientlig propaganda får aldrig förväxlas med journalistik! Särskilt inte av de instanser som har i uppgift att skydda oss i mediebranschen från de hot som kräver offer  efter offer.

Fotnot: Här är rikspolischefens brev i sin helhet:

"Jan Sjunnesson och Mats Dagerlind (chefredaktörer för Samtiden resp. Avpixlat, reds. anm.) tog själva initiativet till inbjudan på ett möte på Publicistklubben där jag och Anders Thornberg (Säkerhetspolisens chef, reds. anm.) medverkade. Mötet går att ta del av på nätet

Polismyndigheten och Säkerhetspolisen har inte velat exkludera redaktioner som bedriver journalistisk verksamhet och har utgivningsbevis. De redaktioner som anmälde sig fick komma på mötet."

23 februari, 2015 - 13:55

Visst är de hysteriska, de där judarna?

Jan Guillou har intressanta poänger i sin senaste kolumn. Men de drunknar i direkt hånfulla utfall mot judar.

Så varför uppmärksamma texten alls? Därför att det är obehagligt att en kolumnist kan uttrycka sig på detta sätt i en stor tidning som Aftonbladet – och dessutom göra så under uppmuntrande tillrop från tidningens kulturchef, som sannerligen inte varit undantagen kontroverser när det gäller rapportering om just judar och Israel. Ämnet verkar kräva en för fin balansgång för att antiisraeliska AB-skribenter inte ska snubbla och falla pladask.

Jan Guillou skriver:

"Efter att mer än ett dussin moskéer i Sverige utsatts för mordbrand och andra attentat har polismakten beslutat att ta till exceptionella krafttag. Man har posterat stridsutrustade specialpoliser med särskilt häftiga tyska kulsprutepistoler utanför landets synagogor och judiska skolor."

Dessa hånfulla, förminskande ord riktas alltså mot den extremt utsatta judiska gruppen, där föräldrar tvingas lämna sina barn till förskola och grundskola under krigsliknande omständigheter på grund av hotbilden. En hotbild som ingen normalt funtad människa kan ifrågasätta.

Varför slå mot de som redan ligger, Guillou? Och samtidigt låtsas vara okunnig om en hotbild som bevisats gång på gång under de senaste decennierna i Europa, och som består av såväl militanta högerextremister som jihadister (plus "vanliga" judehatande tokar)?

Och lyssna på meningen innan: "Efter att mer än ett dussin moskéer i Sverige utsatts för mordbrand och andra attentat har polismakten beslutat att ta till exceptionella krafttag." Här ställer Guillou av någon anledning två till viss del lika, till viss del olika rasismer mot varandra. Att muslimer hotas, innebär väl inte att judar inte gör det? Vad tjänar man på att jämföra en akut hotbild med en annan?

Och det slutar inte där. Guillou anklagar sedan svenska judar för att ljuga om att den senaste tidens attacker i Europa fått dem att diskutera om de bör lämna Sverige:

"Så till exempel vittnade ordföranden i Svenska Kommittén mot Antisemitism, Willy Silberstein, i SVT:s Agenda om att nu började de sven­ska judarna tala om att åter packa väskorna. Den utrerade högerdebattören Paulina Neuding, mest världsberömd för att internationellt ha spridit det befängda påståendet att Muhammed var det vanligaste pojknamnet i Malmö, har burit liknande vittnesbörd: 'hennes judiska vänner' hade också börjat tala om att packa väskorna.
Underförstått att fly till Israel, precis som den israeliske premiärministern Benjamin Netanyaho tidigare uppmanade de franska judarna att göra.
Vi tar ett djupt andetag och tänker efter. Mest sannolikt är förstås att Willy Silberstein och Paulina Neuding bara ljuger, fast med gott uppsåt.
Tanken att den svenska juden­heten börjat förbereda sig på flykt ur landet är inte bara hårresande. Den är en oerhörd förolämpning."

Varför är detta så svårt att tro på? Skulle inte samma tanke dyka upp hos vilken människa som helst (särskilt någon vars barn tvingas gå till skolan under polisbeskydd), om extremister från olika politiska läger började terrorisera, säg, franskättlingar? Nej, hysteriska och otacksamma är judarna, enligt Jan Guillou.

Hade Guillou kunnat hålla sina fördomar borta och fokuserat på en spaning kring hur det ligger i såväl terroristers som den israeliska regeringens intresse att skräckslagna judar flyr Europa, hade kolumnen kunnat bidra till debatten. Genom att håna en förföljd minoritet har den tyvärr diskvalificerat sig från det.

16 februari, 2015 - 16:20

Glöm inte vår fysiska säkerhet

Vad har vi i mediebranschen gjort för att trygga journalisters säkerhet? Kanske är det läge för självkritik i debatten om hoten.

Diskussionen om hot mot journalister blir ofta luddig, ibland rent av pompös. Visst behöver branschen understryka att hot mot redaktioner också är ett hot mot demokratin, men inte i all oändlighet, och inte utan att samtidigt diskutera konkreta åtgärder. En sådan – för att dyka rakt på ämnet – är vår fysiska säkerhet. Vad görs idag, och vad kan göras bättre?

Den pinsamt dåliga säkerheten på mediekonferenser har varit ett återkommande ämne i mina inlägg hos Medievärlden. Pinsamt, därför att terrorister som Anders Behring Breivik pekat ut just sådana samlingar av journalister som mål, och för att hoten mot kåren absolut inte är någon nyhet. Redan Stieg Larsson skrev en handbok i ämnet. Och hur är det möjligt att glömma bilbomben mot journalistparet i Nacka 1999, där en man och hans lille son utsattes för ett mordförsök med anledning av att pappan granskade extremhögern?
    
Under förberedandet av konferenser som MEG och Gräv läggs tid och pengar på allt från bokning av lokaler och seminariedeltagare till fixande av branschmingel. Det är obegripligt att säkerheten inte prioriteras högre – särskilt då många profiler i vår bransch lever under hot och säkerligen uppskattar en trygg medverkan mer än vin och snittar.

Kommer det att se annorlunda ut i år, efter dödsskjutningen mot seminariet på kulturhuset i Köpenhamn (där konstnären Lars Vilks medverkade)? Medievärlden kommer i alla fall att vara på plats vid årets stora evenemang och passa på att göra stickprov.

Dessa konferenser är enstaka händelser men samlar hundratals journalister. Men låt oss inte ignorera den vardagliga säkerheten. Många av landets stora redaktioner har en säkerhetsansvarig, men denne kallas vanligtvis bara in om det föreligger en konkret hotbild. Det ständiga, lågmälda hotet adresseras inte genom exempelvis dörrvakter vid entrén, något man ser i utlandet. Varför är inte detta standard även i Sverige? Vi har en av Europas starkaste högerextrema rörelser och därtill såväl jihadister som organiserade kriminella, alla med medierna i siktet.

TU:s vd Per Hultengård argumenterar idag för övervakningskameror för ökad trygghet och berättar att Datainspektionen ställt upp hinder med hänvisning till att det är integritetskränkande för personer som råkar gå förbi mediehusens entréer. Det argumentet borde väga lätt med tanke på den akuta hotbilden mot landets redaktioner, som till och med var föremål för en hearing i KU i förra veckan.

Men sammanfattningsvis är det inte så lätt att skylla bristen på agerande på staten eller andra utomstående aktörer. Det ligger också ett tungt ansvar på branschens chefer att skydda sina anställda.

10 februari, 2015 - 14:36

Maktgranskning - inte uthängning

Aftonbladets och Researchgruppens granskning av nätforumet Flashback bör inte betraktas som kontroversiell.

Webbforumet Flashback har i åratal publicerat de mest vidriga – och ofta lagvidriga – inlägg om allt från pedofili till kändisars privatliv. Inte minst kvinnliga journalister har varit drabbade.

Genom juridiska kryphål och ett rättsväsende som inte hängt med i den digitala utvecklingen har personerna bakom sajten lyckats fly undan rättvisan. Beklämmande nog är det juridiska läge som tas upp i Aftonbladet, som inlett en granskning av Flashback tillsammans med Researchgruppen, likadant som när jag kom ut med boken "Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet" (Natur & Kultur 2013).

Men tack vare material som läckts till det undersökande journalistkollektivet Researchgruppen får vi nu åtminstone veta vad det är för typer som gömmer sig bakom anonymitetens skydd. Där finns allt från läkare (anonymiserad) till en jurist som arbetar med Sverigedemokraterna i Europaparlamentet (namngiven) – personer som utan tvekan har förtroenderoller i samhället.

Skriverierna är extremt grova; juristen ifråga har exempelvis kallat kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki för "judesvin" och försvarat apartheidsystemet och våld mot kvinnor.

Lyckligtvis finns ingen privatperson som hatat online uthängd med namn, ett övertramp som Expressen tyvärr begick i en annars lika välbehövlig granskning av näthatet (då gällde det en annan sajt än Flashback).

Aftonbladets granskning har alltså precis inletts och man bör vänta till sista delen publicerats med att recensera den. Men hittills finns ingen publicering som kan anses som kontroversiell. Artiklarna handlar inte så mycket om "uthängningar" som att utkräva ansvar. Journalisterna på Aftonbladet och i Researchgruppen har fått tillgång till ett nyhetsmässigt högintressant material. Därefter har de gjort precis det vår kår förväntas göra: sorterat, gått vidare med sin research, ringt upp personer för kommentarer, slutligen avslöjat makthavare.

Fortfarande behöver såväl polis som domstolar ta näthatet på större allvar. Det är inte optimalt att medierna tar rättsväsendet roll. Men nu är det Aftonbladet och Researchgruppen som får bevisa att internet visserligen kan vara en laglös zon, men att politiker och andra makthavare ändå riskerar något med sina anonyma skriverier.

9 februari, 2015 - 14:46

Varning för trollen

Allt fler medieföretag får upp ögonen för att näthat utgör en affärsrisk. Men vad gör de?

Först betraktade vi trollen – rasisterna, sexisterna, rättshaveristerna och de outtröttliga provokatörerna – som ett störande moment som skulle tigas ihjäl. Men trollen gav sig inte.

Sakta men säkert (alltför sakta, i mångas mening, så även min) började det gå upp för mediecheferna att de hade ett personalproblem i knäet. Reportrar hotades/hotas och började undvika vissa ämnen för att slippa få nätmobben efter sig.

Nu börjar dock medieföretagen betrakta näthatet och näthoten med det allvar som fenomenet alltid har krävt. Varför? Därför att man insett att trollen utgör en affärsrisk.

Nu i dagarna avslöjades ett internt memo från sociala medier-jätten Twitters chef, som dömde ut företaget som uruselt på att hantera hatet. "Vi har varit usla på det i åratal", erkände Dick Costolo. "Vi förlorar användare efter användare för att vi inte klarar av att hantera de enkla fall av trollande som de utsätts för varje dag. (...) Jag skäms rent ut sagt över hur illa vi har skött den här frågan under min tid som chef. Det är absurt. Det finns ingen ursäkt för det."

Twitters erkännande lär öka medvetenheten – och spä på stressen. För faktum är att näthatarna ligger steget före. Ange mailadress? Visst, inga problem, hälsar anders@dinmamma.se. Kräva inloggning? Varje troll med självrespekt har minst fem Disqus-konton.

Med andra ord: Menar branschen allvar med att försöka bekämpa näthatet, krävs långt mer sofistikerade strategier än vad vi hittills sett. Fortsättning följer i denna blogg...

2 februari, 2015 - 13:52

Myten om medietystnaden

Det är myten som vandrat från extremhögerns utmarker till högerkrönikörer. I morse gjorde den entré hos SVT.

"7.24 diskuterar Kerstin Holm frågan som inte diskuteras – migration", meddelade Gomorron Sveriges officiella Twitterkonto på morgonkvisten. Det tog inte lång tid för andra twittrare att påpeka att ämnet visst diskuteras – inte minst i SVT.

Till Gomorron Sveriges heder gjorde de snart en pudel: "Vi ber om ursäkt för vår formulering om att migration inte diskuteras. Det var fel. Så sent som i fredags hade vi debatt i ämnet."

Så sent som i fredags! Vill man vara pessimistisk, kan man tolka det som att myten numera fått fäste så pass, att det bara krävs en helg för att radera ut minnet av sanningen.

Det är inte bara hos Gomorron Sverige som migration/invandring har diskuterats. Sökningar på SVT.se ger otaliga träffar, dessutom många år tillbaka i tiden. Där finns allt från rena nyheter till debattartiklar till specialprogram.

Pinsamt nog för SVT har de haft flera specialsatsningar i syfte att slå hål på främlingsfientliga myter, såsom "Sant eller falskt om invandring?", där SVT Nyheter och #DinRöst granskade vanligt förekommande påståenden i debatten (april-maj 2014).

Men trots alla bevis på motsatsen, fortsätter myten att spridas. Särskilt nedslående är det att myten spridits utanför landets gränser i takt med att Sverigedemokraternas inflytande växt. När man medverkar i nordiska mediesammanhang, som skribent eller paneldeltagare, kommer frågan allt oftare från i övrigt pålästa och intelligenta arrangörer, redaktörer och så vidare:

"Du kan väl adressera problemet med den svenska tystnadskulturen?".

Ursäkta, vad för något?

"Jo, att man inte får diskutera invandring i Sverige?".

Kanske kan det vara ett ämne för Gomorron Sverige: faran i högerpopulistiska myter, och varför de är så svåra att krossa.

16 januari, 2015 - 17:34

"Ringde du inte din man innan?"

Di Weekend tycker att kvinnor bör fråga sina män om lov innan de tar ett nytt jobb.

Ur förra veckans stora Di Weekend-intervju med Alice Bah Kunke:

Man anar att exempelvis Carl Bildt inte får samma fråga.

13 januari, 2015 - 15:56

GP blir konservativ

Den tidigare liberala ledarsidan byter färg. I och med den otippade värvningen av den konservativa tyckaren Alice Teodorescu tar GP:s ledarsida ett kliv åt höger. UPPDATERAD

Som liberal skribent är det inte en välkommen nyhet. Tidigare tveklöst liberala ledarredaktioner har redan börjat böja sig för samtidens ultrakonservativa strömningar.

Nu skyndas utvecklingen på av värvningen av SD-omhuldade Teodorescu - inte som skribent, utan som chef för ledarredaktionen, det vill säga den person som leder opinionsarbetet och formulerar tidningens politiska ståndpunkt.

Alice Teodorescu är så konservativ att hon anser att den förra, borgerliga regeringens jämställdhetspolitik är vänstervriden. I sin senaste krönika i Göteborgs-Posten gör hon en märklig koppling mellan muslimska barn och terrorister.

Att Teodorescu själv skulle svänga mot mitten är inte omöjligt men mindre sannolikt, med tanke på att hon rört sig allt längre högerut i sina skriverier.

Alice Teodorescu är okänd för den breda allmänheten (vilket har både för- och nackdelar i hennes nya roll), men för de som följer magplasken i tyckarsfärens ankdamm mest känd för att låtsas som om hon inte förstår att en vit, europeisk invandrare och en mörk, utomeuropeisk sådan kan ha skilda erfarenheter av bemötandet på exempelvis arbetsmarknaden.

Det återstår att se om den typen av ungdomsförbundsretorik håller för en vuxen chefsroll.

Mest förvånande är ändå att ett så tungt publicistiskt beslut om vad som i praktiken är ett byte av GP:s politiska inriktning sker i all hast, och utan diskussion.

Uppdaterad: Här skriver GP om tillsättningen.

Uppdaterad 15/1: Dagens Media skriver idag att ledarskribenterna på GP också kritiserar både valet av politisk redaktör och processen vid tillsättningen.

Uppdaterad 15/1: I en bloggpost från 2011 beskriver Alice Teodorescu sig själv som "gammelmoderat blå".

12 januari, 2015 - 11:25

Attentatet i Paris inte det värsta

Attacken mot Charlie Hebdo och dess efterspel har dominerat medierapporteringen de senaste dagarna. Vilket inneburit att ännu mer brutala händelser hamnat i medieskugga.

Massakern i Paris utförd av islamistiska extremister krävde 12 dödsoffer. Massakern i Nigeria utförd av islamistiska extremister några dagar innan krävde enligt Amnesty International uppåt 2 000. Ändå har många i väst inte ens noterat den afrikanska attacken.

Man ska inte hymla: Människan bryr sig mest om dem som hon uppfattar som lika sig själv. Följaktligen kommer mördade barn i Västafrika aldrig att få samma rubriker i svensk press som mördade barn i Norge.

Dessutom finns det bara en sak som är värre för en västerländsk journalist än en mördad journalist, och det är en mördad vit journalist. Få dåd väcker sådana reaktioner hos presskåren. Attacken mot Charlie Hebdo passar också perfekt in i mediernas dramaturgi i en tid då bilden av den sanningssägande, modige journalisten är naggad i kanten hos allmänheten.

Den här texten är inte skriven för att provocera, utan för att väcka eftertanke och diskussion. Medierna har med rätta bevakat attacken mot Charlie Hebdo som den världshändelse den är (även om man kunde önska att fler publicister besinnat sig och inte publicerat t.ex. bilderna där en polisman ber för sitt liv och sedan avrättas).

Men medan vi ägnat löpsedel efter löpsedel åt händelserna i Paris, vad är det vi förminskat (eller rent av missat)? Ett ännu värre terrordåd.

Boko Haram har raserat en hel stad i Nigeria. Omkring 2 000 mördade män, kvinnor och barn är siffror som närmar sig 11 september-attacken mot World Trade Center i New York år 2001. Inte ens om terrorister sprängde ett svenskt varuhus i luften skulle de sannolikt lyckas mörda så många oskyldiga människor. Det tål att tänkas på.

Låt oss åtminstone hedra Boko Harams offer genom att föra en diskussion om vilkas liv vi klassar som mindre intressanta att rapportera om – och på vilka grunder.

1 december, 2014 - 14:13

Sveriges räddaste morgontidning

Midnatt råder, tyst det är i DN-huset.

Tidningsbranschen går på knäna – och landets tyngsta mediechef avslöjas med ofattbara 19,1 miljoner i årsinkomst. Men var är proteststormen bland de anställda? Gunilla Herlitz underlydande vågar inte knysta om sitt missnöje.

Dagens Nyheter, som kallas både "draken" och "Sveriges malligaste morgontidning", är numera mer av en hunsad liten mus än en stolt och orädd drake. Jag har själv arbetat på DN i omgångar och när jag kom tillbaka år 2011 – efter att nuvarande vd:n Gunilla Herlitz placerats vid rodret – var förändringen markant. Det var helt enkelt knäpptyst i DN-skrapan.

Medarbetare blev påtagligt nervösa när Herlitz stegade in på morgonmötena. Vid fler än ett tillfälle hyschades jag (!) i korridorerna när jag ifrågasatte det klimat, som skulle vara osunt på vilken arbetsplats som helst – men som är direkt uppseendeväckande på en tidning med höga ideal om udd mot makten och yttrandefrihet. Låt oss inte heller glömma tidningens tradition av redaktörer och publicister som inte varit rädda för att kritisera den egna ledningen.

Det råder ingen brist på missnöje och rent raseri hos personalen, tvärtom. Avslöjandet om Gunilla Herlitz astronomiska inkomst har av källor i DN-huset beskrivits som en "käftsmäll". De bittra uträkningarna (hur många uppsagda anställda skulle man inte kunna få tillbaka om man omsatte 19 miljoner i medarbetarlöner?) har flödat i de senaste dagarnas interna kommentarer. Men hur har det låtit utåt? Inte ett pip. Tipp tapp, tassande på tårna.

"Kan inte du skriva något i Medievärlden?". Självklart. Jag talar gärna för kuvade kollegor. Men var är tidningens egna röster? Var är de DN-medarbetare som slår näven i bordet, vässar pennan och skriver svidande vidräkningar med ledningen för att, för en gångs skull, kunna lämna skrapan med ryggen rak? Tomteskaran tassar nätt på tårna, åter in i tysta vrårna.

Unga journaliststudenter som drömmer om att verka i ett yrke som präglas av mod, integritet och kompromisslös självständighet à la Bob Woodward och Carl Bernstein på Washington Post gör bäst i att hålla sig borta från Marieberg. Det gamla draknästet har nu endast plats för en drake – och hundratals hukande undersåtar.