Lisa Bjurwald

Om pressfrihet och medieetik

17 augusti, 2011 - 11:31

Massmördarens medieplan  

Anders Behring Breivik hade en detaljerad plan för att få optimal exponering efter terrordåden. Hur har pressen följt den?  

Av alla citat om terroristen bakom attackerna mot Norge var det ett som stod ut i mängden. ”Anders Behring Breivik är, så vitt jag kan värdera det, dessvärre inte sinnessjuk”, menade hans barndomsvän Peter Svaar, i dag journalist på norska NRK (DN 25/7). ”Det hade gjort allt så mycket enklare om han var det. Bilden av den galne tempelriddaren, drogad på steroider, är till för att sälja tidningar.”  

Som redan uppmärksammats hade den kallblodige massmördaren en tydlig mediestrategi. ”Gripandet utgör starten för propagandafasen. (…) En korsriddare är inte bara en hjältemodig motståndskämpe, en enmansarmé; han är också en enmans-marknadsföringsbyrå,” skriver Breivik i 2083 – En europeisk självständighetsförklaring.

Så ideologiskt driven är Breivik att han beskriver massmorden som en marknadsföringsaktion för manifestet, i vilket han målar upp bilden av ett Europa i krig med islam. Den ideologi vi representerar är produkten vi försöker sälja till de europeiska folken, skriver han cyniskt.

Medierna som verktyg
Medierna har länge haft ett symbiotiskt förhållande till terrorism. Terrorister är beroende av pressbevakningen för att få genomslag för sina aktioner. En av de ledande forskarna på området, Brigitte L. Nacos, anser till och med att medieuppmärksamhet är ”den moderna terrorismens raison d’etre”. Därmed vilar ansvaret tungt på medierna. Vid ett terrordåd finns, till skillnad från vid en vanlig olycka, en avsändare som spänt väntar på att de första raderna om attacken ska publiceras.  

I terrorismlitteraturen citeras ofta några rader ur Carlos Marighellas Minimanual of the Urban Guerrilla (1960), ett referensverk för väpnade grupper. “Moderna massmedier är, bara genom att annonsera vad revolutionärerna har för sig, viktiga propagandainstrument”, konstaterade Marighella.

När den palestinska terrorgruppen Svarta september valde ut sommar-OS i München 1972 som måltavla, var den intensiva och globala mediebevakningen av sportevenemanget central i beslutet.  
(För fördjupning om medierna och terrorism, se länklistan)

De egna bilderna
“Alla modeller bör stylas så att de ser så bra ut som möjligt (en person som ser ut som en grottman (ref: Usama) kommer inte ha någon större dragningskraft)”, lyder Breiviks rekommendation. Just Usama bin Laden visade sig efter den USA-ledda attacken mot honom i våras ha varit ytterst mån om sin image. När hans hem genomsöktes fann man bevis för hur al-Qaida-ledaren regisserat sina propagandavideor in i minsta detalj. Han såg till att färga sitt grånande skägg svart innan sina framträdanden och hålla en sträng diet för att ge sken av en utmärglad kämpe som offrat allt för jihad.

Breiviks ideal var dock typiskt västerländska. Så här skriver han själv under rubriken Nödvändiga förberedelser inför en fotosession:  

Som tempelriddare kommer du att gå till historien som en av de mest inflytelserika individerna i din tid. Så du behöver se så bra ut som möjligt och säkerställa att du producerar högkvalitativt marknadsföringsmaterial innan operationen. Förbered dig för fotosessionen genom att:

- Tillbringa ett par timmar i solariet för att se fräschare ut.
- Träna hårt (gymma) under åtminstone 7 dagar innan plåtningen
- Klipp ditt hår, raka dig
- Besök en manlig skönhetssalong om du kan och lägg en lätt makeup. Ja, jag vet – det må låta motbjudande för stora, stentuffa krigare som vi, men vi måste se så bra ut som möjligt för fotosessionen
- Använd dina bästa kläder – du kan till exempel ta med 3 olika klädombyten till platsen du ska fotas på – 1. Högtidsdräkt, slips etc 2. Ledig klädsel 3. Sportig klädsel 4. Klädsel i miliärstil (du kan förstås inte ta med dina vapen eller något som indikerar att du är en motståndskämpe).

De hårdstylade bilderna av Breivik visade sig vara guld för bildredaktörerna. Kvaliteten var utmärkt jämfört med de sedvanliga suddiga klippen ur terroristers propagandafilmer på nätet. De erbjöd också variation, vilket Breivik förstod att redaktionerna efterfrågar när nyhetsbevakningen sträcker sig över en längre tid. På en av bilderna är han utklädd till tempelriddare, dekorerad med påhittade medaljer (som senare analyserades i detalj av kvällstidningarnas militärexperter). I nästa befinner han sig på exotisk semester med familjen, för att sedan posera hotfullt med vapen. Det sammantagna intrycket är absurt; en Ken-docka med mordiskt uppsåt.  

Men om medierna till en början sveptes med av bildfyndet, fann de sig snart. När Breivik fördes till tingsrätten i en bepansrad jeep togs den mindre smickrande bild av honom som nu blivit standard att använda. En kampanj som lett till att flera butiker i Norge bojkottat tidningar med Breivik på förstasidorna kan ha fungerat som tankeställare.

De hemliga koderna
Nyheten om att Anders Behring Breivik bakat in dolda GPS-koder i sitt manifest gav journalistkåren gåshud. Personligen fann jag utmaningen omöjlig att motstå, särskilt då jag upptäckte vad som låg bredvid en av de tre Stockholmskoordinaterna: en tempelriddarorden. Välkommen till verklighetens Da Vinci-koden. Precis som Breiviks barndomsvän säger, verkar han förstå precis vilken typ av dramaturgi som går hem hos medierna. Med tanke på hur omfattande hans manifest är har det potential att göda medierna i oändlighet.  

Frågan är om Breiviks gåtor är för enkla. Hans amerikanska förebild UNA-bombaren sysselsatte såväl FBI som undersökande journalister i 10 år med sina invecklade koder. Men kanske hade Breivik planerat att hans budskap, gömda i form av icke-fungerande webblänkar, skulle vara okomplicerade att avkoda – så att journalister snart efter dåden skulle kunna publicera deras innebörd till potentiella kamprekryter. I så fall är det en skickligt gillrad fälla; medierna kan knappast avstå från att publicera något så sensationellt. De har också ett ansvar att analysera motiven och att försöka blottlägga samband mellan terroristen och exempelvis islamofoba grupper, kanske till och med hjälpa till att förhindra nya dåd (däremot kan det förstås vara en poäng att avvakta publicering tills en tids grävande stöter på något av vikt).  

Personporträttet
Breivik förstod att hans ideologi och politiska tillhörighet skulle bli omdebatterade, även om han betraktar världen ur ett konspiratoriskt perspektiv. Den ”multikulturalistiska regimen” kommer att stämpla gärningsmannen som en galning eller karaktärsmörda honom på annat sätt, skriver Breivik. I stället för att erkänna honom eller henne som en kulturkonservativ motståndskämpe kommer man att försöka måla upp bilden av ett “patetiskt offer” som mobbades eller blev diskriminerad på något sätt under sitt liv, gissar han.  

Intressant nog har de flesta medier valt bort denna förenklade syn. Inte för att de räds hotet från en växande nationalistisk rörelse, vilket Breivik tror är anledningen, utan för att de bedömer att han utfört ett politiskt terrordåd och analyserar hans agenda därefter.

Med det inte sagt att man avstått från att granska hans privatliv. Medierna har lyckligtvis hanterat Breiviks anhöriga varsamt och med respekt. Skillnaden är stor jämfört med hans radikaliserade muslimska gelikar, vars familjer regelbundet bemöts med öppen misstänksamhet (har de verkligen inte känt till sina makars eller söners terrorplaner?).  

Breiviks nästa steg
Vi vet ännu inte hur rapporteringen kommer att se ut under Breiviks rättegång. Men genom manifestet vet vi att han är förberedd på sina första kontakter med medierna:

När du konfronteras, närma dig alla journalister med extrema fördomar. Flertalet rapporter bekräftar att västeuropeiska journalister inte är representativa för den folkliga opinionen (…)
Journalister bör i stället betraktas som multikulturalistiska politiska krigare och överväldigande vänstervridna politiska aktivister med en klar och tydlig politisk agenda.

Det över 1 500 sidor långa manifestet och själva personen Anders Behring Breivik, hans bakgrund och politiska kopplingar är stoff nog för tusentals artiklar med lika många olika vinklar. I en klassisk mediahype föder varje artikel nya artiklar, oavsett yttre påverkan. Bevakningen riskerar att urarta i en ond cirkel, där terroristen och medierna gynnas av varandra och ansvarsfull publicering ställs åt sidan.

De ursprungliga kärnfrågorna bör därför ställas löpande under bevakningens gång: är detta någonting nytt och av vikt? Bidrar det till vår förståelse av gärningsmannen och hans motiv? Hur gynnas terroristen av publiceringen, och är berättelsen tillräckligt viktig för att värderas högre än eventuella pr-vinster för Breivik?

Det är värt att notera att de sociala medier som Breivik själv utnyttjade så flitigt bjudit honom på en överraskning. Det är på nätet som han stött på hårdast motstånd. Genom gemensamma ansträngningar har korrumperade versioner av hans manifest spridits ut, och negativt laddade bilder (exempelvis på avföring) har taggats med hans namn, så att de dyker upp som första träffar vid en bildsökning.
Den här typen av nätaktivism är förstås ingenting som etablerade medier kan ägna sig åt. Men det är intressant att se hur snabbt och effektivt nätaktionerna lyckats skapa en alternativ, förlöjligande bild av världens just nu mest omdiskuterade terrorist.  

Läs mer om medier och terrorism:
Jihad Online (Anti-Defamation League)
Terrorism and the Media (researchprojektet Transnational Terrorism, Security, and the Rule of Law, TTSRL)
Standardverket Terrorism and the Media av Brigitte L. Nacos

Taggat:

View the discussion thread.

Genom att posta din kommentar accepterar du våra regler för kommentarer.

Kommentarerna är en av sajtens mest värdefulla beståndsdelar. De tillför ny information, ifrågasätter den som finns och kommer med nya infallsvinklar och uppslag. Kommentarerna utvecklar oss, vår bevakning och våra läsare. Tänk bara på att:

Publicerade kommentarer blir tillgängliga för andra användare och kan även användas på andra platser än medievarlden.se.

Medievärlden tillämpar förhandsmoderering, vilket innebär att Medievärldens ansvarige utgivare också är ansvarig utgivare för alla kommentarer som publiceras på sajten.

Vi publicerar inte kommentarer som bryter mot lag eller tidningens förhållningsregler.

Vi publicerar inte kommentarer som exempelvis innehåller nedsättande omdömen om kön, ras, religion eller sexuell läggning och kommentarer som innebär spridning av innehåll som innebär uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring eller om det är uppenbart att användaren gjort intrång i upphovsrätten.

Vi publicerar inte kommentarer som innebär förtal, spridning av felaktiga rykten och propaganda samt kommentarer som innehåller personangrepp eller reklam.

Medievärlden publicerar inte heller kommentarer som vi inte vill visa upp i anslutning till våra artiklar, om de exempelvis bedöms vara irrelevanta eller ha en negativ inverkan på samtalsklimatet.

Medievärlden på nätet följer de etiska reglerna för press, TV och radio.

Besökare uppmanas anmäla kommenterar som bryter mot lag och uppförandekod via anmälningsfunktionen eller att direkt kontakta chefredaktör: Axel Andén på 070-3733360

Medievärlden Analys

I september lanserar Medievärlden en tjänst för dig som behöver bättre beslutsunderlag och vill höja din och dina medarbetares kompetens i avgörande framtidsfrågor.

Medievärlden Analys fokuserar på omvärldsbevakning, rapporter och analyser i affärskritiska frågor.
Har du råd att vara utan den?

Anmäl dig

Mer information

Fler inlägg

3 maj, 2013 - 11:21

Pressfriheten attackeras också på hemmaplan

Oron för de nära och kära, blicken över axeln och tvekan inför att skriva nästa artikel är desamma i Skövde som i Mexico City.

Vi journalister älskar att frossa i våra egna kollegors hjältemod. Ju mer exotiska öden, desto bättre. Och det är klart att exempelvis Dawit Isaaks öde är horribelt: fängelseförhållandena är obeskrivliga och åren tickar på utan att den tysta (fastfrusna?) diplomatin tycks komma närmare ett frigivande. Men kårens fetisch för det macho riskerar att göra oss hemmablinda. Ingenting exemplifierar detta så väl som Publicistklubbens möte i Stockholm i februari, då man hade bjudit in en representant från en sajt som uppmanar till hot och förföljelse av – publicister.

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg kan vittna om hur den typen av näthat känns i praktiken. Efter en artikel om moskébyggen mottog han följande anonyma hot: ”Du är en måltavla. Om du verkligen bor i den lilla stuga som du är skriven på är det ju märkligt att ingen har släckt ditt usla liv redan.” Jag vill se dig gå en skräckfylld död till mötes, fortsatte mannen, som nu dömts för olaga hot efter att tidningens IT-avdelning – inte polisen, värt att notera – lyckades spåra upp honom.

I höstas berättade Ljusnans medarbetare för Medievärlden om den otäcka upplevelsen av att bli uthängda av nazister. Rasistiska krafter växer och Ljusnan är inte den enda lokaltidning som kommer att drabbas. Och extremister är ofta långsinta. Journalistparet som utsattes för bombattentatet i Nacka 1999 lever fortfarande med en hotbild och skyddade identiteter.

Vid ett senare möte delade Publicistklubbens ordförande Stina Lundberg Dabrowski ut ett tjusigt yttrandefrihetspris till en journalist från Hakazien. Michail Afanasiev vill inte le, berättade hon dramatiskt, för han har fått sina tänder utslagna i kampen mot korruptionen. Men oron för de nära och kära, blicken över axeln och tvekan inför att skriva nästa artikel är desamma i Skövde som i Mexico City. Publicistklubbens och andras förminskande agerande – exempelvis redaktörer som låter sina anställda trakasseras i kommentarsfälten – säger: Din rädsla är mindre värd. Det har vi bestämt. Du har väl kvar dina tänder, eller hur?

15 april, 2013 - 15:07

Debatten om yttrandefrihet har blivit fårskallig

Yttrandefrihetsdebatten blir allt mer fårskallig. Vi måste prata om "får".

Vi måste prata om "får": det obehagliga kodord som smugit sig in i den svenska debatten efter en lång sejour i Dansk folkepartis hemland. "Men det får man väl inte säga i det här landet!" är ett uttryck så flitigt använt av SD-sympatisörer* att det blivit en antirasistisk punchline.

"Vad får man säga i debatten om invandring och rasism?", undrade gårdagens SVT Agenda, där Publicistklubbens ordförande Stina Lundberg Dabrowski orerade om makteliter som har gjort svenskarna rädda för att säga sin mening. Och ikväll anordnar PK Stockholm en debatt som presenteras så här:

"En ny ton av oförsonlighet smyger sig in när vi diskuterar svåra och angelägna samhällsfrågor. Vem får säga vad till vem och varför?"

Låt oss sluta upp med dessa löjliga insinuationer och komma överens om följande:

Sverige är en ohotad demokrati där alla får säga vad de vill, inom lagens ramar.

Fler människor än någonsin tidigare för fram sina åsikter, och långt ifrån alla dessa är mainstream. Faktum är att så många extrema krafter utnyttjar nätets möjligheter att jag och andra journalister kunnat skriva hela böcker om fenomenet.

Om man sprider obehagliga åsikter, eller idéer som kan förväntas väcka meningsmotståndares debattlust, då får man kallt räkna med att bli emotsagd. Det är liksom en av yttrandefrihetens poänger.

Ord spelar roll. När man som SVT väljer den vinklade (och sedermera kritiserade) diskussionsrubriken "Hur mycket invandring tål Sverige?" i stället för något neutralt, som exempelvis "Hur bör svensk invandringspolitik se ut?", kommer detta att kritiseras - inte bara från antirasistiskt håll.

Är det inte ganska oroväckande att dessa självklarheter plötsligt måste påpekas?

* Min dator föreslår "SS-sympatisörer", vilket lustigt nog också är korrekt: även nynazister är anhängare av konspirationsteorin om hemliga makteliters åsiktsförtryck.

18 mars, 2013 - 15:04

SKUP efter Breivik och Assange

Lisa Bjurwald rapporterar från SKUP-konferensen, Norges motsvarighet till Gräv.

Norge. Tønsberg, Norges äldsta stad, är en omåttligt populär sommardestination – men desto sömnigare resten av året. Med undantag för en helg, då hundratals murvlar samlas för att kombinera fortbildning och festande på SKUP-konferensen, den norska motsvarigheten till Gräv. Som om inte det var nog action för lilla Tønsberg var dessutom Hollywood på plats i år, i form av ett filmteam som dokumenterade konferensen för filmen om Wikileaks. Julian Assange talade nämligen på SKUP för tre år sedan och nu ville stjärnregissören Steven Spielberg återskapa scenerna. Lustigt nog fanns också den gamle Guardian-räven David Leigh bland årets talare. Leigh har skrivit boken Wikileaks: Inside Julian Assange’s War on Secrecy, som den kommande storfilmen bland annat är baserad på.

För många journalister utanför Norge är SKUP mest känt som Anders Behring Breiviks potentiella terrormål. Att Breivik i sitt manifest uppmanar till massmord på journalistkonferenser märktes inte nämnvärt på säkerheten (men till skillnad från Gräv12 var det omöjligt att komma in på banketten utan sin personliga inbjudan). ”Vi är nog fortfarande naiva [vad gäller säkerhet] i Norge”, menade journalisten Kjetil Stormark, som bland annat gett ut den definitiva boken om terrordåden (Da terroren rammet Norge, 2011) och Massemorderens private e-poster (2012). Stormark fick Breiviks privata mail – över 7 000 – överlämnade till sig av hackare. Inför årets konferens hade SKUP gett Kjetil Stormark i uppdrag att undersöka hur många norska journalister som blivit hotade i sitt arbete de senaste fem åren. Siffrorna som presenterades var nedslående: 20 procent av journalisterna, och hela 40 procent av redaktörerna. Rapporten kan läsas i sin helhet här.

Som inbjuden talare imponerades man av det proffsiga arrangemanget. Svenska journalistkonferenser framstår tyvärr lite som den fattiga kusinen från landet i jämförelse. I Tønsberg var det till exempel lika många kavajer som koftor – något som kanske låter som en detalj, men som säger mycket om självbilden (och kanske självrespekten) i branschen. För övrigt kan man notera att norska journalister festar hårdare än svenska och är mycket stolta över att kunna slå storebror i denna mediefolkets paradgren. De verkar också twittra mindre från seminarier och dylikt. Kanske är det medaljens baksida…

Största skrattsalvorna: De pressgrodor som inledde banketten med tillhörande prisutdelning. En blivande klassiker är nedanstående rubrik om en insekt, som gjorde… inte särskilt mycket:

(”Satt orörlig i två timmar”)

Största snackisen: Den NRK-journalist som under fredagens Late Night Show (för övrigt förebild för det inslag på årets Gräv som slutade i Sveland vs Josefsson-debaclet) imponerade med sin uppriktighet kring ett hårt kritiserat reportage. NRK hade följt romska tiggare men undanhållit tittarna väsentlig information: kvinnan som är huvudperson i reportaget var dömd för medhjälp till barnvåldtäkt på sin 11-åriga dotter, som tvingats ingå äktenskap. ”Jag gick i empatifällan”, medgav NRK-journalisten, och vann åter många kollegors respekt.

Mer läsning och årets vinnare: www.skup.no

7 januari, 2013 - 18:18

Vansinnigt att redaktörer tillåter lynchmobbar

Redaktörernas slapphet inför virtuella lynchmobbar har gått för långt. Medarbetarna måste gå före trollen.

När ska redaktörerna lära sig att sätta de egna medarbetarna före "trollen"? Författaren Katarina Mazetti har, som många medier rapporterat, utsatts för hot av både virtuellt och fysiskt slag efter en krönika om svenskhet i Icakuriren. 600 kommentarer släpptes igenom innan kommentarsfunktionen stängdes av. Sexhundra! Bland dem fanns inlägg som var så hotfulla att de polisanmälts.

Jag trodde att följande riktlinjer var väl inarbetade, men tydligen finns det ett behov av att formulera dem (även om jag lika gärna hade kunnat skriva detta för fem år sedan):

Stäng av kommentarerna på artiklar om ämnen som invandring och rasism, som riskerar att locka till sig nätmobben.
Alternativt, håll koll på kommentarsfältet dygnet runt (stäng av det över natten!). Om tonen börjar spåra ur, stäng av kommentarsfunktionen. Om ni tittar under artikeln ifråga och finner SEXHUNDRA kommentarer, revidera er IT-strategi, och/eller sparka webbredaktören.
Respektera era medarbetare; låt dem inte utsättas för sexuella, rasistiska eller andra typer av trakasserier. Låt det aldrig gå så långt att du riskerar deras personliga säkerhet. Det är förstås vansinnigt att det sistnämnda inte är en självklarhet. Ibland verkar det som om det mer interaktiva nätet har lett till minskat publicistiskt civilkurage i jakten på "snackisar" och störst antal klick - eller på grund av rent oförstånd.

Medievärlden har nu förhandsgranskade artikelkommentarer. Jag är övertygad om att de flesta av våra läsare är ointresserade av antimuslimska konspirationsteorier och skitsnack om artikelförfattaren under texter om exempelvis amerikanska betalväggar. Till skillnad från vad skrivbordskrigarna tror, har irrelevans och mobbning på skolgårdsnivå alltid varit större problem än kommentarernas påstådda "politiska inkorrekthet".

22 oktober, 2012 - 11:05

Intet nytt under kjolen

Har du koll på trosmissarna? Det frågar Expressen.se sina läsare i ett webbtest som tyvärr är ett tecken i tiden.

I skrivande stund har närmare 168 000 personer klickat sig igenom frågorna, som alltså handlar om någonting så omskakande som kända kvinnor som hamnat i tokiga trossituationer genom åren.
Ibland för att få publicitet (kategorin Victoria Silvstedt), ibland för att en fotograf helt fräckt stuckit upp en kamera mellan benen på dem då de gått in eller ut ur en taxi. Vill man vara petig kan man med andra ord hävda att det sällan rör sig om några egentliga "trosmissar".

Men vad det egentligen handlar om är förstås ytterligare ett exempel på den sjuka mediefixeringen – inte längre förbehållen hårsalongstidningarna – vid kvinnokroppen och dess fysiska och stilmässiga "defekter". DN:s Malin Ullgren skriver bra om den allt märkligare kontrasten mellan den "avslöjande" skampålejournalistiken (kom och se, en trebarnsmamma med celluliter!) och den löjeväckande retuscherade varianten (en trebarnsmamma med hy som ett spädbarn!).

Jag skulle vilja ge en extra geting i stilpoäng till Expressen för bilden på den då 18-åriga familjefilmstjärnan Emma Watsons (Hermione i Harry Potter-filmerna) underliv, vänligt nog täckt med en knallgul stjärnillustration. Det är aldrig för tidigt att börja med de mediala gynundersökningarna!

15 oktober, 2012 - 13:10

SVT vinklar om invandringen

Public service-tv viftar bort sitt ansvar för den politiska debattens inriktning.

I förra veckan skrev journalisten Anna-Lena Lodenius en skarp debattartikel som ifrågasatte en formulering i SVT:s senaste partiledardebatt. Med den negativt laddade frågan "Hur mycket invandring tål Sverige?" förutsätter SVT att invandring är en belastning, konstaterar Lodenius, och den som kan det minsta om retorik inser förstås att hon har rätt.

Formuleringen påminner om när SVT Debatt valåret 2010 förde samman Nalin Pekgul (S) och Jimmie Åkesson (SD) under rubriken "Håller Sverige på att islamiseras?". Även vid det tillfället tog man avstamp i en främlingsfientlig världsbild, då dessutom med en konspiratorisk knorr.

Det här handlar inte om att lägga sig i SVT:s ordval utan, som Lodenius så väl beskriver, om en förskjutning av den allmänna debatten in på ett territorium där de främlingsfientligas ramar och utgångspunkter är norm. Invandring är ett problem, islam ett hot, mångkulturen icke-önskvärd.

Som Folkbladets Daniel Nordström påpekar är det självklart viktigt att Sverige har en öppen debatt om invandringen. Och ja, många har kritiserat just själva frågeställningen, vilket kan kännas lite frustrerande. Kan vi inte gå vidare nu, liksom? Men jag anser ändå att det är ett sundhetstecken. Det är inte bra att sopa sådana här snedsteg under mattan, som om ord inte betyder någonting. Dessutom har SVT själva försatt sig i den här situationen och hade enkelt kunnat undvika den genom att välja en mer neutral rubrik ("Hur ska invandringen se ut om 5-10 år?", "Vilka integrationssatsningar bör vi prioritera?").

Under helgen passade SVT på att svara på Anna-Lena Lodenius inlägg. "Det som sägs i riksdagen måste rimligen också kunna sägas i tv", menar Agendas Pia Bernhardson och Eva Landahl. Att neutral public service-tv utan reflektion kan tänka sig att vidarebefordra alla budskap som uttalas i (den tydligen heliga) riksdagen är förfärande.

Bör motverkande av "svenskfientlighet” ingå i skolornas värdegrundsarbete? Se där, en annan fråga som ställts i riksdagen sedan Sverigedemokraternas intåg. Kanske kan det vara något för nästa avsnitt av Debatt?

9 oktober, 2012 - 15:06

Twitter-förälskelsen håller i sig

Jämfört med kollegor i 11 olika länder har svenska journalister den mest positiva bilden av sociala mediers påverkan på journalistyrket. Är vi steget före – eller alltför okritiska?

Den färska undersökningen, från Cision och brittiska Canterbury Christ Church University, visar att en tredjedel av den svenska journalistkåren inte anser sig kunna göra sitt jobb utan sociala medier. Trots denna anmärkningsvärda inställning (eller ska man kalla det beroende?) har alltså svenska journalister den mest positiva bilden av hur exempelvis Twitter och Facebook påverkar journalistyrket.

Vill man vara kritisk kan man misstänka att många av de flitigaste sociala medier-användarna helt enkelt inte reflekterat över de negativa aspekterna av verktygen, såsom den ökade risken för grupptänkande, vilket naturligtvis inte är någonting önskvärt för oberoende journalistik.

Sett ur det perspektivet är det intressant att Sverige har de journalister som i högst utsträckning använder sociala medier för att hitta information (89,3 procent av svaranden, i tjänsten och under en genomsnittlig vecka). Om alla journalister fiskar i samma elitankdamm – för långt fler journalister använder Twitter än vanliga svenskar – måste redaktionerna regelbundet fråga sig vilken typ av information de får på kroken, hur representativ den är, och om en story är en story bara för att den egna enklaven anser det.

Risken för rundgång är stor. Tittar man på de aktiviteter som svenska journalister utför varje vecka handlar det främst om att hålla koll på andras åsikter om deras jobb, såsom att svara på kommentarer om artiklar de har skrivit och att bevaka sociala medier-diskussioner om deras egna knäck.

Intressant i sammanhanget är att hela 74,6 procent av de som svarade i Sverige höll med om att crowdsourcing (där professionella journalister tar allmänheten till hjälp) förbättrar kvaliteten på journalistiken, jämfört med bara 25 procent i Australien och 19,3 procent i Tyskland.

Men det utbredda problemet med kommentarsfälten har sannolikt påverkat svenska journalisters inställning till läsarmedverkan. En majoritet (56,3 procent) anser fortfarande att sociala medier tillåter dem att vara mer i kontakt med sina läsare, tittare eller lyssnare. Siffran har dock sjunkit markant från förra årets 73 procent.

En kommande rapport, Cision Social Journalism Study 2012 – Global Report, kommer att gå på djupet med jämförelserna mellan olika länder.

2 oktober, 2012 - 10:43

Twittercitat gör ingen krönika

P1 Morgons nya mediekrönika saknar substans.

Det blir en kort recension av P1 Morgons nya mediekrönika, för programpunkten i sig är varken lång eller innehållsrik.

Den duktiga inrikesreportern Katarina Helmerson stod för måndagens premiärkrönika, som bestod av nedslag i mediebevakningen av de nya opinionssiffrorna. Det blev en hyfsad blandning av reaktioner, från bland annat liberala VLT och socialdemokratiska Västerbottens Folkblad och en statsvetare som skrivit en kommentar på SVT Debatts opinionssida.

Dagens P1 Morgon innehöll dock inte så mycket en mediekrönika som ett Twittercitat-rabblande. Radiojournalister som citerar vad andra journalister tycker om radiojournalisternas nyss utförda jobb – kan det bli fånigare? Och latare? Man påminns om vad sociala medier-experter som Brit Stakston påpekat: att redaktionerna måste vara medvetna om farorna såväl som fördelarna med att förlita sig på Twitter och riskera att blåsa upp sin egen snäva mediebubbla ytterligare.

I båda krönikorna saknades analys, men i den senaste blev alltså bristen på fördjupning påtaglig. Min besvikelse skulle vara mindre om inte SR själva valt att hajpa sin nya mediekrönika. Men kanske är det inte mer än rättvist att Medievärlden återkommer efter att den första veckan har gått; det kan ju handla om barnsjukdomar. Låt oss då hoppas att de inte blir kroniska, som hos public service-kollegan Aktuellt.

1 oktober, 2012 - 09:59

DN uppfinner ny bokgenre

I går hade Dagens Nyheter en litterär felstavning i klass med ”seanse fiction” – på såväl omslaget som i artikelrubrik och ingress.

Nej, ”chic lit” – vilket översatt till svenska skulle betyda ”elegant litteratur” – är inte en ny, stilmedveten litteraturgenre. Vad Dagens Nyheter syftar på är chick lit: brudlitteratur. Att ha missförstått ett så centralt begrepp i den samtida litteraturen sänker kulturbilagans trovärdighet.

Vad värre är, uttryckets själva betydelse verkar ha gått förlorad – inte heller det något som bara förekommer i just denna artikel, utan lite då och då i svensk (och västerländsk) kulturjournalistik. Det är inte lättsmält brudlitteratur bara för att en människa med bröst har skrivit boken ifråga. Och är det ”chick lit som går på djupet”, ja, vad är det då som skiljer den från en vanlig roman? Att den är skriven av en kvinna och handlar om relationer?

Det ska tilläggas att det här inte är någon ny kritik. Författare, journalister och förläggare har sedan 1990-talet – då chick lit-genren exploderade – suckat över hur romaner som är skrivna av kvinnor och som på ytan behandlar ”kvinnliga” ämnen slentrianmässigt sorteras som chick lit (medan manliga författare undgår sådana glättiga etiketter).

Men för att återkomma till själva termen chick lit. Begreppet används alltså nedvärderande i de allra flesta sammanhang. Chick lit är lika med kiosklitteratur med omslag i pastelliga färger eller bilder av unga kvinnor med ”tokiga” frisyrer. Kanske räcker det med att konstatera att Sex and the City är chick lit i tv-form – och att drottningen av chick lit är Marian Keyes.

Och på ämnet hur kvinnliga författare presenteras i pressen, fick Medievärlden detta citattips av en läsare:

”Hon möter publiken i elegant klänning, skyhöga klackar och Hollywoodlockar. Hon svarar lättsamt på alla frågor, även när det skulle kunna bränna till.”

Ett utdrag ur Vecko-Journalen om Anita Ekberg cirka 1957? Nej, det är TT Spektra som intervjuat JK Rowling, som tillsammans med Salman Rushdie står för en av höstens globalt sett allra mest omtalade böcker. Ridå.

24 september, 2012 - 13:30

Från virtuellt hat till fysiskt hot

Den högerextrema gruppen bakom aktionen mot Pressombudsmannen har tidigare riktat in sig på journalister.

”Ynkliga jävla kräk”, ”hoppas nån sätter en kula i honom”, ”PO är regimens smutsiga lakej!”.

Det är inte ofta ett av Medievärldens välbalanserade diskussionsinlägg utlöser sådana hatiska och våldsamt överdrivna reaktioner. Denna gång handlade det om Dagens Nyheters inte alls självklara beslut att publicera en bild på den misstänkte så kallade spårrånaren. Men nu har vi fått ytterligare ett exempel på hur den virtuella mobben hetsar upp sig så till den milda grad att det får efterverkningar i den ”fysiska” världen.

I lördags morse tog en högerextrem grupp på sin Facebook-sida på sig ansvaret för aktionen mot Pressombudsmannen Ola Sigvardssons bostad. Jag tänker inte namnge gruppen och bidra till att ge aktivisterna den uppmärksamhet de så desperat söker. Det räcker med att konstatera att den här typen av attacker blivit gruppens signum och att man genast kunde misstänka att just de låg bakom. Gruppen har tidigare utfört aktioner mot svenska journalister och chefredaktörers hem. De använder en mycket hotfull symbolik i sina aktioner, med (djur/fusk-)blod, kors, människoliknande ”döda” dockor med mera.

Att utsättas för sådana hot är naturligtvis mycket obehagligt. Men jag tror att jag talar för alla oss som granskar extremhögern, när jag säger att såväl fysiska som virtuella attacker bara sporrar oss ytterligare i vårt arbete. Varje mail och nätkommentar som yrar om “landsförrädare” är en påminnelse om vilka som utgör det verkliga hotet mot Sverige och det fria ordet: extremisterna.