Hockeyn har många förtjänster för den stad där den är stor. Den bygger gemenskap och stolthet, ger glädje och spänning. Men det finns också mindre trevliga sidor av supporterkulturen. Sidor som handlar om exkludering och den oförsonliga inställningen att du antingen är med oss eller emot oss och där kritik och ifrågasättande är likställt med oförlåtligt förräderi.
I hela Västerbotten och Norrbotten är hockeyn minst sagt viktig. Dess betydelse för människorna har gett den makt och inflytande och förflyttat gränserna för vad som är okej och inte. De heta känslorna som borde vara reserverade för själva matchtillfället spiller med jämna mellanrum över i vardagslivet på ett sätt som inte skulle vara acceptabelt i något annat sammanhang. Och den allmänna åsikten verkar vara att den som gett sig in i leken får leken tåla.
Men ingen ska behöva tåla dödshot för att han eller hon försöker utöva sitt yrke. Det är fullkomligt oacceptabelt. VF har reagerat starkt och slutit upp vid Jonas Fahlmans sida. Resten av tidningarna i Norrbotten och Västerbotten har markerat sitt stöd för Jonas Fahlman men inte med det eftertryck som jag tycker krävs. Och alla hockeygalna journalister norr om Dalälven, som trots sitt förmenta oberoende ägnar matchkvällarna åt att fylla sina Facebookstatusar med hockeykärlek, försvinnande få av dem har upplåtit en enda uppdatering åt en hotad kollega.
Inte för att de inte bryr sig utanför att det är hockey. För att gränserna för vad som tolereras har förflyttats, förskjutits utan att någon riktigt märker det.
Det spelar ingen roll vad man tycker om Jonas Fahlman eller hans jobb. Det spelar ingen roll vem som har rätt och fel. En kollega, en annan journalist har utsatts för dödshot för att han gjort sitt jobb. Kollegorna i norr, och söder med för den delen, borde gå i taket, sluta sig samman och ropa nej så starkt att hockeyarenorna skakar.
Jag har bott i Västerbotten i flera år. Jag har sett människor falla offer för de sunkiga delarna av hockeykulturen tidigare. Jag har sett en halv stad resa sig mot en chefredaktör för att hon publicerade namnet på en hockeyspelare som kört rattfull. Dödshot, hatmail och sönderskurna bildäck blev hennes vardag efter det. Sedan den tiden har jag minst sagt svårt för masshysteri och de gränser den får människor att överträda.
Fahlmans belackare har lyckats tysta honom men förhoppningsvis bara för en kortare tid. I slutändan handlar det här om pressfrihet, om att värna det fria ordet. Därför står vi på Medievärlden upp för vår kollega Jonas Fahlman.
