Måndagens seminarium om specialreporterns framtid, anordnat av Sveriges Radio och Sim (o), tog avstamp i frilansjournalisten Sara Sjöströms undersökning av hur antalet specialreportrar inom svenska medier minskat under de senaste tjugo åren.

Sara Sjöström har kartlagt reporterstyrkan på 12 svenska redaktioner mellan 1990 och 2010. På tjugo år har det totala antalet reportrar minskat från 856 till 765. Antalet specialreportrar har minskat från 553 till 468. Överlag är det storstadstidningarna som drar ner statistiken medan tre av fem lokaltidningar faktiskt ökat sitt reporterantal under de tjugo år som passerat.

Enligt Ulf  Johansson, chefredaktör på Nerikes Allehanda, kan ett av skälen till lokaltidningarnas ökade antal reportrar ha att göra med att många av dem kom undan med ”dålig och okvalificerad journalistik” och har blivit tvungna att höja ribban sedan dess.

Ulf Johansson  berättade att NA inte har några renodlade specialreportrar. Alla reportrar har istället ett bevakningsområde av ämnesmässig eller geografisk karaktär som utgör en viss del av tjänsten. På så sätt har man ändå en form av specialreportrar.

– Läsarna har högre krav idag. De är kvalificerade och kunniga och vi måste kunna möta deras krav, säger Ulf Johansson.

För att möta läsarnas krav har NA dessutom satsat mycket på att utbilda sina reportrar inom olika områden. Bland annat har de utbildats inom islam för att kunna leverera en initierad och kvalificerad bevakning av ämnet.

Svenska Dagbladets säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström är specialreporter på heltid och berättade om vikten av att ha ett starkt stöd från sina arbetsledare.

– Källor och nätverk är avgörande för att lyckas men det krävs också starkt stöd från ledningen eftersom man är ensam i det man gör, sa han.

På frågan om det inte är lätt att hamna i knät på sina källor svarade Mikael Holmström att det är enormt viktigt med hög integritet och att man alltid gör klart för sina källor på vilka premisser det är man talar.

Han fick medhåll av Sverige Radios skolreporter Bengt Hansell som tillade att risken att bli ett språkrör för sina källor är mindre för en specialreporter eftersom man är så påläst och insatt i ämnet. Han menade att det är lättare för mindre insatta allmänreportrar att falla offer för olika särintressen.

– Det visar snarare på vikten av specialreportrar eftersom vi genom vår kunskap känner till alla särintressen och kan hålla oss kalla.

Även om minskningen inte varit lika markant som på tidningsredaktionerna så har antalet reportrar på Sveriges Radio också minskat under de senaste tjugo åren. Enligt SR:s vd Cilla Benkö är tiden det största problemet när det gäller reportrarna i allmänhet och specialreportrarna i synnerhet.

Idag har SR fler sändningar och specialreportrarna är tvungna att sköta fler saker än sina specifika bevakningsområden.

– Det är svårt att freda reportrarnas tid, att ge dem tid och möjlighet att läsa på och träffa folk utan att de behöver leda till journalistik, säger Cilla Benkö.

Under seminariet talades det också om de sociala mediernas påverkan på specialreportrarnas arbete. Att journalisterna inte är ensamma på arenan längre kunde samtliga inblandade konstatera. Men att journalistens roll skulle vara hotad när alla i praktiken kan delta i arbetet, var det ingen som trodde.

– Det som kommer att krävas i framtiden är tydliga profiler som alla vill följa. Journalister som har kunskap och är granskande och som fortfarande vet hur man ska hämta hem en historia som ingen vill berätta, säger Robert Olsson, programbeställare på SVT.

Gunnar Nygren, docent i journalistik vid Södertörns Högskola, menade att behovet av specialreportrar kommer att bli större i takt med det ökade nyhetstempot och läsarnas krav på initierad journalistik. Om landet redaktioner kommer att satsa på det är dock mindre säkert eftersom den allt tunnare bemanningen ställer större krav på multikompetens, att färre ska kunna mer.

Fotnot: I Sara Sjöströms undersökning ingick DN, GP, SvD och Sydsvenskan, lokaltidningarna Länstidningen i Södertälje, Nerikes Allehanda, Södermanlands Nyheter, Sundsvalls Tidning, Västerbottens-Kuriren, samt etermedierna Sveriges Radio Ekot, SVT Rapport och TV4 Nyheterna.

"Specialreportern – framväxt, funktion, framtid" är en ny bok från Sim(o). Mer information om boken här.

Se bilder från seminariet på mediestudier.se

Här kan jag känna att jag snarare vill ta ett steg tillbaka, att jag som journalist i den Stockholmska mediesoppan inte ser mitt yrke och dess förutsättningar klart längre.

Jag känner en stor osäkerhet när det gäller synen på journalistyrket. Inte när det gäller vad branschfolk i Stockholm, Malmö och Göteborg tycker utan när det gäller människorna och journalisterna utanför storstäderna.

Merparten av mina yrkesverksamma år har jag tillbringat i landsorten och jag vet hur långt det kan vara mellan en lokaltidningsredaktion och Stockholms mediesfär, hur stark känslan av att befinna sig i helt olika världar kan vara.

Visst, Twitter och Facebook knyter samman folk som befinner sig långt ifrån varandra men det räcker inte. Diskussionen om #journalistroll har ändå blivit en debatt som till allra största del förs i storstäderna av storstadsfolk.

Jag har kollat lite på inläggen som skrivits under hashtaggen journalistroll på Twitter och slagits av hur få tweetar som skrivits av journalister på regional- och lokaltidningar. Jonas Berring på SVT i Umeå, Åsa Wallin på Gotlands Allehanda, Marcus Melinder på Tidningen Ångermanland, Johanna Hillgren på Hallands Nyheter och Anna Lindberg på 24Corren är några av undantagen.

Det är inte det att jag tror att de här frågorna inte debatteras utanför storstädernas mediekretsar, snarare tvärtom. Men jag önskar att de, journalisterna och branschfolket på det här landets många lokaltidningar, talade högre, att de skrev och prackade på oss Tjockholmsjournalister sina tankar och åsikter.

För faktum är att det är skillnad på att vara journalist i Stockholm och i landsorten. Diskussionerna kring #journalistroll skulle både växa och lyfta om infallsvinklarna och avstampen blev fler och mer varierade. Just nu är samstämmigheten i debatten så stor att det behöver hända något som för diskussionen vidare. Och då tänker jag inte på reaktionära utspel à la Giertta utan verklighetsförankrade inlägg som kan föra oss vidare.

Anders Mildner har helt rätt när han säger att det krävs en diskussion om hur vi journalister ser på oss själva och vårt uppdrag. Det är en diskussion som måste föras hela tiden men vars betydelse är extra stor nu när vi befinner oss mitt i en explosionsartad förändring som vi inte riktigt vet vart den tar vägen.

Jag skulle säga att journalistiken och journalistrollen befinner sig i en fet existentiell kris. Det gick fort, helt plötsligt hade den där utvecklingen som vi anat kommit och nästan sprungit förbi oss. Nu kämpar vi för att hinna ikapp men hela tiden med känslan av att vara ett steg bakom, att inte ha kontroll. Och medan twittrare, bloggare och insatta privatpersoner börjar göra det som vi tidigare trodde att bara vi kunde, så växer vår dåliga självkänsla och den lika obehagliga som oundvikliga frågan infinner sig: har vi ens något existensberättigande längre?

En kris alltså.  Och en välbehövlig sådan.  Men som alltid när det gäller kriser så måste man ibland kunna höja blicken, se bortom förvirringen och vilsenheten och våga tro att det kommer att bli bra.

Jag är så sjukt less på att hela tiden behöva läsa inlägg, debattartiklar och tweetar där insatta personer slår fast att medielandskapet förändras, snabbt, här och nu, som att det vore en nyhet för någon 2011. Man kan ha olika åsikter om djupet och betydelsen av omvälvningen, men att den är här och att den kommer att förändra saker, det är ställt utom allt tvivel.

Är det inte dags att istället för att hela tiden och mer eller mindre hysteriskt älta det faktum att vår värld förändras, faktiskt försöka se vilka fördelar det kommer att föra med sig, hur det kan berika oss alla i samhället, hur det kan få oss alla att do good shit, som Jocke Jardenberg brukar säga.

Fredrik Strömberg skriver bra om hur sändare- och mottagarperspektivet ställts på huvudet. De, läsarna, tittarna och lyssnarna har blivit mer som vi. Och vi, journalisterna, har blivit mer som de. Jag ser det som något enormt bra. Bra journalistik gör vi tillsammans. Att ett antal medelklassjournalister ska sitta och ha patent på både sanningar och verktyg kan bara ta oss åt ett sämre håll.

Att hamna i identitetskriser tror jag är nyttigt, både för individer och yrkesgrupper. Men att ständigt betona att krisen är här och jävligt jobbig tar oss ingenstans. Den massiva omvälvningen gör det svårt att se särskilt långt in i framtiden men låt oss ändå spekulera, testa och drömma om hur bra allt kan bli, vilken sjujäkla journalistik vi kan skapa i framtiden.

Det är bara att titta på rapporteringen från Egypten för att få en aning. Titta på hur Al- Jazeera jobbar, hur bloggare och twittrare på gatorna skyfflar fram värdefull information. Det ger en indikation på allt gott den här medierevolutionen kan föra med sig.

Låt oss vara lite mer hands on också: Hur kan vi interagera med läsarna i framtiden? Hur ska vi organisera morgondagens redaktioner? Hur kommer en journalists arbetsdag att se ut om tio år? Vi kanske kommer att ha fel om allt. Mycket möjligt. Men jag tror att det kan hjälpa oss att lite snabbare ta oss ur krisen eller i alla fall hitta lite av den tappade självkänslan.

Den här diskussionen måste dessutom vidgas, där håller jag med Gert Frost när han säger att alltför få är involverade i den här debatten. Jag vill höra fler röster utifrån landet, från lokaltidningarna och från människor som inte jobbar som journalister men som tycker att information, analys och kunskapsspridning är viktigt.

Allt kommer inte att bli bättre i framtiden. Men mycket.

Årets flipp:

#prataomdet.  En välbehövlig diskussion om sexualitetens gränser och gråzoner som också visat vad de sociala medierna verkligen bör användas till.

Årets flopp

Ett riktigt kackelprogram där den som skriker högst vinner och där tittaren alltid lämnas med en känsla av total otillfredsställelse.

Årets medieperson

Karin Pettersson. Först chefredaktör för Fokus sedan Sossarnas kommunikationschef och nu politisk chefredaktör på Aftonbladet. Var ska det här sluta?

Årets överraskning

De stora tidningarna hårdsatsade på Ipad. Och i de flesta fall blev det riktigt bra. Skeptikern i mig hade trott att det skulle dra ut mer på tiden.

Årets halmstrå Mediernas försök att blåsa upp Lars Ohlys (V) uttalande om bröstpumpen i valrörelsens slutskede. 

Min bästa text 2010:
Vad händer med journalistiken när tiden till förberedelse och reflektion hela tiden krymper? Och vad händer med journalisterna? Det här är ett ämne som titt som tätt berörs men som få vill inse de långtgående konsekvenserna av.