Caroline Thorén

– om medietrender och branschbevakning

1 december, 2010 - 10:47

Journalistutbildning- då kan du glömma jobbet?

Skribenter med journalistutbildning undanbedes när Blodinbella söker skribenter till sin tidning Egoboost. Det kan man tycka och tänka en del om.

Isabella ”Blondinbella” Löwengrip blir chefredaktör för tidningen med det osympatiska namnet Egoboost. Nu söker hon skribenter. På sin blogg skrev hon häromsistens att en journalistutbildning inte är ett plus i kanten om man vill jobba på tidningen i fråga. Det är snarare passionen för skrivandet som är viktig. Samma passion som Blondinbella känner för företagandet.

Jag, som själv sitter kastar in en inte alltför oansenlig del av min lön i CSN:s stora gap har både en och två gånger frågat mig själv om utbildningen varit värd sitt pris. Och jag är den första att hålla med om att utbildningsgraden inte säger allt om en persons kompetens, förmåga och drivkrafter. Jag vet många journalister som inte pluggat en poäng men som är lysande journalister och med tiden har jag insett att oavsett om du pluggat eller inte så spelar erfarenheten du får på vägen stor roll.

Men jag bli alltid irriterad när människor förnekar att utbildning har relevans och i princip menar att läkare och jurister är de enda yrken man egentligen behöver utbildning för. Ja, och kanske ingenjör. Allt annat kan man lära sig under resans gång. Och med lite go, entreprenörsanda, vassa armbågar och kreativitet så kan man bli vad som helst. Sky’s the limit!

Jag hade säkert kunnat bli en habil journalist även utan min utbildning. Men mina år som student gav mig något mer än bara praktiska yrkeskunskaper.  Ett kritiskt tänkande, teoretiska verktyg, större inblick i hur det här yrket sett ut och förändrats under årens gång och tillfälle att tillsammans med andra diskutera etik och moral i det samhälleliga- och journalistiska rummet. Bland annat. Mina studier i litteraturvetenskap ger inte direkt mer pengar i lönekuvertet men har öppnat många dörrar både inom mig själv och ut mot världen, både nu och då, genom författare som genom litteraturen speglar samtid och dåtid.

Kalla mig gammaldags men jag tycker sådant är värt mycket.

Jag blir förbannad när utbildning framställs som något överflödigt och rent onödigt. Och jag blir ännu surare när de kommer från folk som bokstavligen fötts med silversked i mun. Jag tror säkert att Blondinbella har en massa förtjänster och entreprenörsanda så det räcker för ett helt kompani. Men hon har haft det förspänt också.  För de som inte har ett lika bra utgångsläge kan utbildning vara en bra väg ut och upp.

Kreativitet, entreprenörsanda och driv är de finaste egenskaperna en person kan ha idag. Personligen har jag börjat avsky dem alltmer eftersom jag inte tycker att de säger särskilt mycket. Som jag ser det är alla människor kreativa varelser med drivkraft. Allt handlar egentligen om intresse.

Jag hoppas Blondinbella hittar ett gäng passionerade skribenter till ”Egoboost”. Jag tror dock att jag skiter i att skicka in min ansökan. Ett tungt vägande skäl är att jag tycker det skulle vara smått mardrömslikt att ha en renodlad företagare som chefredaktör.  Dessutom tycker nog inte Blondinbella att mina fyra år på universitetet vittnar om vare sig entreprenörsanda eller passion. Inte ens min enskilda, namnlösa firma eller den här bloggen på Medievärlden kan hjälpa mig att stärka mina aktier på Egoboost-redaktionen, är jag rädd.

Skriv in flera mejladresser, antingen på separata rader eller med kommatecken emellan.
(Ditt namn) har skickat dig ett meddelande från Medievärlden
(Ditt namn) vill tipsa dig om följande hos Medievärlden.
Genom att posta din kommentar accepterar du våra regler för kommentarer.

Kommentarerna är en av sajtens mest värdefulla beståndsdelar. De tillför ny information, ifrågasätter den som finns och kommer med nya infallsvinklar och uppslag. Kommentarerna utvecklar oss, vår bevakning och våra läsare. Tänk bara på att:

Publicerade kommentarer blir tillgängliga för andra användare och kan även användas på andra platser än medievarlden.se.

Medievärlden tillämpar förhandsmoderering, vilket innebär att Medievärldens ansvarige utgivare också är ansvarig utgivare för alla kommentarer som publiceras på sajten.

Vi publicerar inte kommentarer som bryter mot lag eller tidningens förhållningsregler.

Vi publicerar inte kommentarer som exempelvis innehåller nedsättande omdömen om kön, ras, religion eller sexuell läggning och kommentarer som innebär spridning av innehåll som innebär uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring eller om det är uppenbart att användaren gjort intrång i upphovsrätten.

Vi publicerar inte kommentarer som innebär förtal, spridning av felaktiga rykten och propaganda samt kommentarer som innehåller personangrepp eller reklam.

Medievärlden publicerar inte heller kommentarer som vi inte vill visa upp i anslutning till våra artiklar, om de exempelvis bedöms vara irrelevanta eller ha en negativ inverkan på samtalsklimatet.

Medievärlden på nätet följer de etiska reglerna för press, TV och radio.

Besökare uppmanas anmäla kommenterar som bryter mot lag och uppförandekod via anmälningsfunktionen eller att direkt kontakta chefredaktör: Axel Andén på 070-3733360

Fler inlägg

15 juni, 2011 - 12:29

Herenco/Hallpressen

Hallpressen känner ingen stress

Hallpressen har på eget bevåg ställt sig utanför mediesveriges digitala kapprustning. Det är både uppfriskande och förvånande.

 

Att snabbt finnas på nya plattformar och att ligga mer eller mindre i digital framkant är något som de flesta mediehus strävar efter.  Att prata digital utveckling, sociala medier och hög nätnärvaro i allmänhet är en självklarhet i branschen och ska så vara. Men man kan med rätta tala om en webb- och teknikstress där den som inte förbehållslöst hyllar det digitala och strävar efter att snabbt rulla ut nytt och fräscht på diverse plattformar riskerar att ses som bakåtsträvande, teknikfientlig och gammeldags.

Därför blir jag smått chockad när jag pratar med Daniel Bacelj och gänget på Hallpressen. Visst, man har dragit i gång ett omfattande digitalt utvecklingsarbete som kommer att resultera i digital närvaro på samtliga plattformar, men man har inte bråttom. Bacelj och ledningen på Hallpressen känner ingen stress, inget behov av att ligga i framkant och betonar vikten av eftertänksamhet. Och eftersom ingen ännu hittat en fullödigt fungerande digital affärsmodell så spelar det ingen roll om man rullar ut sina plattformar idag eller om ett år.

Om sanningen ska fram har väl Hallpressen, historiskt sett, inte varit kända för att ta täten när det gäller moderniseringar. Och den här eftertänksamheten och avvaktande hållningen inför det digitala kan ses som en rest från den tiden.

Men jag tycker att det finns något befriande och självständigt i Hallpressens agerande. Att skita i att sjunga med i den samstämmiga digitala hyllningskören, är ett agerande jag gillar. Lite tjurskalligt, kanske, och säkert provocerande för många. Men jag tror att vårt kollektiva rusande mot den digitala medieframtiden behöver sådana som Hallpressen. Det svalkar lite lagom, ger andrum och tid att reflektera.

Sett ur ett annat perspektiv kan hållningen ses som mer eller mindre läsarfientlig. Jönköpings-Posten är den enda större tidningen i landet som inte finns på webben. Och detta drygt 15 år efter att de första tidningarna började finnas på nätet.  I fallet JP hade lite stress kunnat vara på sin plats, speciellt som läsarna under lång tid uttryckt önskemål om att kunna läsa tidningen på webben.

Att leva och verka mitt i Stockholms medievärld är att hela tiden befinna sig i den brusande digitala framtiden. Det är spännande och inspirerande. Men att möta människor som vågar eftertänksamheten är som att dricka ett stort glas vatten när man är törstig. Det friskar upp.

 

19 april, 2011 - 14:48

Hur fungerar Facebooks moraliska kompass?

Facebook raderade en bild på två män som kysser varandra. Efter protester backade man och hävdade att raderingen skett av misstag, en ursäkt som nog få köpte. Händelsen väcker en del intressanta frågor om Facebooks moraliska resonemang.

Två killar blev utslängda från en brittisk pub för att de kysste varandra. De startade ett upprop mot den aktuella puben på Facebook och la upp en bild på två fullt påklädda män som kysser varandra. Bilden blev borttagen av Facebook med motiveringen att ”innehåll med naket eller sexuellt material inte tillåts”.

Kulturbloggen Dangerous Minds låg bakom uppladdningen av den aktuella bilden och när Facebook tog bort inlägget uppmanade de folk att fortsätta ladda upp bilder på kyssande par i protest mot raderingen. En uppmaning som många följde. Tämligen omgående backade Facebook, bad om ursäkt för att man raderat bilden och hävdade att det skett av misstag.

Facebooks tilltag borde inte förvåna någon. Det är inte första gången företaget censurerar sina användare och med alla säkerhet inte den sista heller. Men det är intressant att fundera kring de moraliska aspekterna.

På många sätt är den här händelsen så typiskt amerikansk. Det följer den amerikanska moral där våld, lemlästade kroppar och brutalt krig är helt okej att visa ocensurerat men där sex och naket får folk att bokstavligen gå i taket. Det känns ganska talande för hela händelsen att det är Facebook Sverige som gått ut och bett om ursäkt för den raderade bilden. Från det amerikanska huvudkontoret har det inte hörts ett ljud.

Facebook förlitar sig på att användare rapporterar in olämpligt material. Därefter är det upp till en faktisk person att avgöra om innehållet bryter på Facebooks policy. I en artikel på Newsmill skriver Micke Kazarnowicz, ansvarig för Sociala medier på Björn Borg, att den Facebookanställde som tog beslutet om bilden först borde ha tänkt: ”skulle en bild på ett heterosexuellt par i samma situation vara stötande?” Genom en så enkel konsekvensanalys skulle Facebook undvika att spela de homofobiska krafterna i händerna.

Jag tycker att det ligger mycket i hans resonemang. Heteronormen är mer än stark och det finns många mäktiga intressen som jobbar för att den ska bevaras intakt. Men jag skulle önska att ett mäktigt och inflytelserikt företag som Facebook låg i framkant när det gäller fler saker än teknik och kommunikation. De skulle verkligen kunna hjälpa till att göra världen till ett lite bättre ställe. För alla.

Men kanske har händelsen lett till något positivt ändå. I dagarna pågår Facebook-kampanjen Kissing is cool där användarna uppmanas att ladda upp en profilbild på kyssande personer av samma kön. Riktigt bra.

13 april, 2011 - 14:18

Specialreportern går inte i fällan

Specialreportern går inte lika lätt i fällor och har lättare att värja sig mot särintressen. Det var några synpunkter som framfördes på seminariet om specialreporterns framtid.

Måndagens seminarium om specialreporterns framtid, anordnat av Sveriges Radio och Sim (o), tog avstamp i frilansjournalisten Sara Sjöströms undersökning av hur antalet specialreportrar inom svenska medier minskat under de senaste tjugo åren.

Sara Sjöström har kartlagt reporterstyrkan på 12 svenska redaktioner mellan 1990 och 2010. På tjugo år har det totala antalet reportrar minskat från 856 till 765. Antalet specialreportrar har minskat från 553 till 468. Överlag är det storstadstidningarna som drar ner statistiken medan tre av fem lokaltidningar faktiskt ökat sitt reporterantal under de tjugo år som passerat.

Enligt Ulf  Johansson, chefredaktör på Nerikes Allehanda, kan ett av skälen till lokaltidningarnas ökade antal reportrar ha att göra med att många av dem kom undan med ”dålig och okvalificerad journalistik” och har blivit tvungna att höja ribban sedan dess.

Ulf Johansson  berättade att NA inte har några renodlade specialreportrar. Alla reportrar har istället ett bevakningsområde av ämnesmässig eller geografisk karaktär som utgör en viss del av tjänsten. På så sätt har man ändå en form av specialreportrar.

– Läsarna har högre krav idag. De är kvalificerade och kunniga och vi måste kunna möta deras krav, säger Ulf Johansson.

För att möta läsarnas krav har NA dessutom satsat mycket på att utbilda sina reportrar inom olika områden. Bland annat har de utbildats inom islam för att kunna leverera en initierad och kvalificerad bevakning av ämnet.

Svenska Dagbladets säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström är specialreporter på heltid och berättade om vikten av att ha ett starkt stöd från sina arbetsledare.

– Källor och nätverk är avgörande för att lyckas men det krävs också starkt stöd från ledningen eftersom man är ensam i det man gör, sa han.

På frågan om det inte är lätt att hamna i knät på sina källor svarade Mikael Holmström att det är enormt viktigt med hög integritet och att man alltid gör klart för sina källor på vilka premisser det är man talar.

Han fick medhåll av Sverige Radios skolreporter Bengt Hansell som tillade att risken att bli ett språkrör för sina källor är mindre för en specialreporter eftersom man är så påläst och insatt i ämnet. Han menade att det är lättare för mindre insatta allmänreportrar att falla offer för olika särintressen.

– Det visar snarare på vikten av specialreportrar eftersom vi genom vår kunskap känner till alla särintressen och kan hålla oss kalla.

Även om minskningen inte varit lika markant som på tidningsredaktionerna så har antalet reportrar på Sveriges Radio också minskat under de senaste tjugo åren. Enligt SR:s vd Cilla Benkö är tiden det största problemet när det gäller reportrarna i allmänhet och specialreportrarna i synnerhet.

Idag har SR fler sändningar och specialreportrarna är tvungna att sköta fler saker än sina specifika bevakningsområden.

– Det är svårt att freda reportrarnas tid, att ge dem tid och möjlighet att läsa på och träffa folk utan att de behöver leda till journalistik, säger Cilla Benkö.

Under seminariet talades det också om de sociala mediernas påverkan på specialreportrarnas arbete. Att journalisterna inte är ensamma på arenan längre kunde samtliga inblandade konstatera. Men att journalistens roll skulle vara hotad när alla i praktiken kan delta i arbetet, var det ingen som trodde.

– Det som kommer att krävas i framtiden är tydliga profiler som alla vill följa. Journalister som har kunskap och är granskande och som fortfarande vet hur man ska hämta hem en historia som ingen vill berätta, säger Robert Olsson, programbeställare på SVT.

Gunnar Nygren, docent i journalistik vid Södertörns Högskola, menade att behovet av specialreportrar kommer att bli större i takt med det ökade nyhetstempot och läsarnas krav på initierad journalistik. Om landet redaktioner kommer att satsa på det är dock mindre säkert eftersom den allt tunnare bemanningen ställer större krav på multikompetens, att färre ska kunna mer.

Fotnot: I Sara Sjöströms undersökning ingick DN, GP, SvD och Sydsvenskan, lokaltidningarna Länstidningen i Södertälje, Nerikes Allehanda, Södermanlands Nyheter, Sundsvalls Tidning, Västerbottens-Kuriren, samt etermedierna Sveriges Radio Ekot, SVT Rapport och TV4 Nyheterna.

"Specialreportern – framväxt, funktion, framtid" är en ny bok från Sim(o). Mer information om boken här.

Se bilder från seminariet på mediestudier.se

30 mars, 2011 - 11:09

För hockeyn gäller speciella lagar

Som sportreporter på Norran i Skellefteå såg jag flera exempel på de smutsigare delarna av den supporterkultur som VF:s hockeyreporter Jonas Fahlman nu fallit offer för.

Hockeyn har många förtjänster för den stad där den är stor. Den bygger gemenskap och stolthet, ger glädje och spänning. Men det finns också mindre trevliga sidor av supporterkulturen. Sidor som handlar om exkludering och den oförsonliga inställningen att du antingen är med oss eller emot oss och där kritik och ifrågasättande är likställt med oförlåtligt förräderi.

I hela Västerbotten och Norrbotten är hockeyn minst sagt viktig. Dess betydelse för människorna har gett den makt och inflytande och förflyttat gränserna för vad som är okej och inte. De heta känslorna som borde vara reserverade för själva matchtillfället spiller med jämna mellanrum över i vardagslivet på ett sätt som inte skulle vara acceptabelt i något annat sammanhang. Och den allmänna åsikten verkar vara att den som gett sig in i leken får leken tåla.

Men ingen ska behöva tåla dödshot för att han eller hon försöker utöva sitt yrke. Det är fullkomligt oacceptabelt. VF har reagerat starkt och slutit upp vid Jonas Fahlmans sida. Resten av tidningarna i Norrbotten och Västerbotten har markerat sitt stöd för Jonas Fahlman men inte med det eftertryck som jag tycker krävs. Och alla hockeygalna journalister norr om Dalälven, som trots sitt förmenta oberoende ägnar matchkvällarna åt att fylla sina Facebookstatusar med hockeykärlek, försvinnande få av dem har upplåtit en enda uppdatering åt en hotad kollega.

Inte för att de inte bryr sig utanför att det är hockey. För att gränserna för vad som tolereras har förflyttats, förskjutits utan att någon riktigt märker det.

Det spelar ingen roll vad man tycker om Jonas Fahlman eller hans jobb. Det spelar ingen roll vem som har rätt och fel. En kollega, en annan journalist har utsatts för dödshot för att han gjort sitt jobb. Kollegorna i norr, och söder med för den delen, borde gå i taket, sluta sig samman och ropa nej så starkt att hockeyarenorna skakar.

Jag har bott i Västerbotten i flera år. Jag har sett människor falla offer för de sunkiga delarna av hockeykulturen tidigare. Jag har sett en halv stad resa sig mot en chefredaktör för att hon publicerade namnet på en hockeyspelare som kört rattfull. Dödshot, hatmail och sönderskurna bildäck blev hennes vardag efter det. Sedan den tiden har jag minst sagt svårt för masshysteri och de gränser den får människor att överträda.

Fahlmans belackare har  lyckats tysta honom men förhoppningsvis bara för en kortare tid. I slutändan handlar det här om pressfrihet, om att värna det fria ordet. Därför står vi på Medievärlden upp för vår kollega Jonas Fahlman.

4 mars, 2011 - 11:05

Journalistrollen får inte bli en storstadsfråga

I förrgår skrev jag ett inlägg om att jag allt oftare känner mig som en betraktare, att jag blivit mitt yrke så till den milda grad att jag nästan förlorat förmågan att delta. När det gäller själva diskussionerna kring #journalistroll är känslan närmast den motsatta.

Här kan jag känna att jag snarare vill ta ett steg tillbaka, att jag som journalist i den Stockholmska mediesoppan inte ser mitt yrke och dess förutsättningar klart längre.

Jag känner en stor osäkerhet när det gäller synen på journalistyrket. Inte när det gäller vad branschfolk i Stockholm, Malmö och Göteborg tycker utan när det gäller människorna och journalisterna utanför storstäderna.

Merparten av mina yrkesverksamma år har jag tillbringat i landsorten och jag vet hur långt det kan vara mellan en lokaltidningsredaktion och Stockholms mediesfär, hur stark känslan av att befinna sig i helt olika världar kan vara.

Visst, Twitter och Facebook knyter samman folk som befinner sig långt ifrån varandra men det räcker inte. Diskussionen om #journalistroll har ändå blivit en debatt som till allra största del förs i storstäderna av storstadsfolk.

Jag har kollat lite på inläggen som skrivits under hashtaggen journalistroll på Twitter och slagits av hur få tweetar som skrivits av journalister på regional- och lokaltidningar. Jonas Berring på SVT i Umeå, Åsa Wallin på Gotlands Allehanda, Marcus Melinder på Tidningen Ångermanland, Johanna Hillgren på Hallands Nyheter och Anna Lindberg på 24Corren är några av undantagen.

Det är inte det att jag tror att de här frågorna inte debatteras utanför storstädernas mediekretsar, snarare tvärtom. Men jag önskar att de, journalisterna och branschfolket på det här landets många lokaltidningar, talade högre, att de skrev och prackade på oss Tjockholmsjournalister sina tankar och åsikter.

För faktum är att det är skillnad på att vara journalist i Stockholm och i landsorten. Diskussionerna kring #journalistroll skulle både växa och lyfta om infallsvinklarna och avstampen blev fler och mer varierade. Just nu är samstämmigheten i debatten så stor att det behöver hända något som för diskussionen vidare. Och då tänker jag inte på reaktionära utspel à la Giertta utan verklighetsförankrade inlägg som kan föra oss vidare.

2 mars, 2011 - 11:43

Journalistrollen: Fler journalister borde byta jobb

Fler perspektiv gör både journalistiken och journalisterna bättre. Därför borde vi byta jobb med jämna mellanrum.

Jag har jobbat som journalist i snart tio år. Jag har hunnit med ett antal lokaltidningar, en rikstidning och har nu landat i bevakningen av mediebranschen kombinerat med frilansuppdrag. Jag har skrivit om det mesta från jätterädisor i Dingle och lokala hockeyföreningar i Burträsk till översvämningarna i Australien och politiska utspel på olika nivåer.

Givetvis har jag lärt mig mycket under de här åren. Om de områden jag bevakat men också om journalistyrkets fallgropar, tråkigheter och utmaningar. Man kan nog med fog säga att jag är hyfsat trygg i mitt dagliga arbete som journalist. Men det finns ett problem som har stört mig länge och som växer ju längre jag befinner mig i yrket.

Enkelt uttryckt kan man säga att jag upplever att jag blir mer och mer av en betraktare, någon som står på sidan av och skildrar men inte riktigt deltar, inte riktigt förstår, om ni missförstår mig rätt nu. Jag är så grymt van vid att intervjua, fråga, lyssna, skriva, värdera och vinkla att jag gör det hela tiden. Även när jag är ledig och borde vara en medborgare bland alla andra ligger det journalistiska rastret för mina ögon.

I grunden är det väl något bra. Som journalist ska man försöka betrakta skeendena från olika håll, närmare och långt ifrån. Det är bara det att jag ibland får känslan av att falla fritt, att jag faktiskt inte längre vet vad jag talar om. Inte för att jag inte har kunskap om olika ämnen och företeelser utan för att jag inte lever i dem utan bredvid.

Jag är övertygad om att vi journalister borde byta jobb med jämna mellanrum. Byta fokus och angreppsvinkel. Vara mitt i istället för på sidan om eller i värsta fall ovanför. Jobba på försäkringskassan, systembolaget, i vård- eller byggsvängen. Jag inbillar mig att de av oss som kombinerar journalistyrket med annat är de bästa, att de har de där dubbla perspektiven som är så berikande men som man tyvärr tappar efter tillräckligt många år i mediesvängen.

På samma sätt borde de där som jobbar på försäkringskassan, bolaget och vårdhemmet kunna byta jobb, överta någon trött murvels stol för en kortare eller längre tid. Och det kanske är det som är på väg att hända. Inte för att fler journalister upplåter sina stolar utan för att möjligheterna att bedriva journalistik på sin fritid eller parallellt med sitt andra jobb, blivit större. Jag tror vi ska vara tacksamma över det. De dubbla perspektiven tjänar journalistiken väl.

10 februari, 2011 - 15:00

Journalistrollen: Var är visionerna?

Den senaste veckans diskussioner om #journalistroll har varit välbehövlig, intressant och bitvis väldigt klok. Men var är visionerna?

Anders Mildner har helt rätt när han säger att det krävs en diskussion om hur vi journalister ser på oss själva och vårt uppdrag. Det är en diskussion som måste föras hela tiden men vars betydelse är extra stor nu när vi befinner oss mitt i en explosionsartad förändring som vi inte riktigt vet vart den tar vägen.

Jag skulle säga att journalistiken och journalistrollen befinner sig i en fet existentiell kris. Det gick fort, helt plötsligt hade den där utvecklingen som vi anat kommit och nästan sprungit förbi oss. Nu kämpar vi för att hinna ikapp men hela tiden med känslan av att vara ett steg bakom, att inte ha kontroll. Och medan twittrare, bloggare och insatta privatpersoner börjar göra det som vi tidigare trodde att bara vi kunde, så växer vår dåliga självkänsla och den lika obehagliga som oundvikliga frågan infinner sig: har vi ens något existensberättigande längre?

En kris alltså.  Och en välbehövlig sådan.  Men som alltid när det gäller kriser så måste man ibland kunna höja blicken, se bortom förvirringen och vilsenheten och våga tro att det kommer att bli bra.

Jag är så sjukt less på att hela tiden behöva läsa inlägg, debattartiklar och tweetar där insatta personer slår fast att medielandskapet förändras, snabbt, här och nu, som att det vore en nyhet för någon 2011. Man kan ha olika åsikter om djupet och betydelsen av omvälvningen, men att den är här och att den kommer att förändra saker, det är ställt utom allt tvivel.

Är det inte dags att istället för att hela tiden och mer eller mindre hysteriskt älta det faktum att vår värld förändras, faktiskt försöka se vilka fördelar det kommer att föra med sig, hur det kan berika oss alla i samhället, hur det kan få oss alla att do good shit, som Jocke Jardenberg brukar säga.

Fredrik Strömberg skriver bra om hur sändare- och mottagarperspektivet ställts på huvudet. De, läsarna, tittarna och lyssnarna har blivit mer som vi. Och vi, journalisterna, har blivit mer som de. Jag ser det som något enormt bra. Bra journalistik gör vi tillsammans. Att ett antal medelklassjournalister ska sitta och ha patent på både sanningar och verktyg kan bara ta oss åt ett sämre håll.

Att hamna i identitetskriser tror jag är nyttigt, både för individer och yrkesgrupper. Men att ständigt betona att krisen är här och jävligt jobbig tar oss ingenstans. Den massiva omvälvningen gör det svårt att se särskilt långt in i framtiden men låt oss ändå spekulera, testa och drömma om hur bra allt kan bli, vilken sjujäkla journalistik vi kan skapa i framtiden.

Det är bara att titta på rapporteringen från Egypten för att få en aning. Titta på hur Al- Jazeera jobbar, hur bloggare och twittrare på gatorna skyfflar fram värdefull information. Det ger en indikation på allt gott den här medierevolutionen kan föra med sig.

Låt oss vara lite mer hands on också: Hur kan vi interagera med läsarna i framtiden? Hur ska vi organisera morgondagens redaktioner? Hur kommer en journalists arbetsdag att se ut om tio år? Vi kanske kommer att ha fel om allt. Mycket möjligt. Men jag tror att det kan hjälpa oss att lite snabbare ta oss ur krisen eller i alla fall hitta lite av den tappade självkänslan.

Den här diskussionen måste dessutom vidgas, där håller jag med Gert Frost när han säger att alltför få är involverade i den här debatten. Jag vill höra fler röster utifrån landet, från lokaltidningarna och från människor som inte jobbar som journalister men som tycker att information, analys och kunskapsspridning är viktigt.

Allt kommer inte att bli bättre i framtiden. Men mycket.

26 januari, 2011 - 22:34

Branschens nycklar till den nya tiden

Hur bra ett mediehus klarar av att möta den nya tidens krav hänger ihop med självförtroende och förståelse på djupet. Det slog Wan-Ifrakonsulten Sarah Schantin Williams fast i sitt föredrag under DagsVaras andra dag.

Att mediebranschen just nu genomgår den kanske största förändringen någonsin har väl inte undgått någon med intresse för de här frågorna. Det har snarare blivit något som vi i branschen matas med hela tiden, något vi är ständigt medvetna om. Problemet är att vi ganska sällan får konkreta exempel på vad detta betyder, vad det faktiskt innebär i praktiken.

Okej, vi vet att papper och webb måste jobba integrerat, att de sociala medierna spelar en växande roll i journalistiken och att dagens journalister måste kunna jobba i flera kanaler samtidigt. Det är gamla nyheter. Men få av oss har kunnat ge ett helhetsperspektiv på vad förändringen av mediebranschen innebär i det långa loppet och hur vi faktiskt måste jobba för att genomföra den.

Sarah Schantin Williams lyckas kasta en del ljus över de här frågorna. På DagsVaras andra dag berättade hon under en dryg timme om Storbritanniens största mediebolag Archant LTD och deras väg från att vara ett bolag i utvecklingsmässig kris till att bli ett nytänkande medieföretag anpassat till ett helt nytt medieklimat.

Archant äger sammanlagt 64 tidningstitlar. 60 av dem kommer ut veckovis och fyra dagligen. På bara två år genomgick samtliga av bolagets redaktioner, där 450 personer arbetar, en förändringsprocess som omfattade såväl den redaktionella organisationen som tekniken och de redaktionella produkterna. Ett svårt jobb, speciellt som de brittiska mediehusen, enligt Schantin Williams, är tämligen konservativa och inte alltid särskilt förändringsbenägna.

Enligt Sarah Schantin Williams inledde Archant med att definiera de tre största utmaningarna för företagets redaktioner:

•    Cognitive challenge – I många organisationer, oavsett vad man jobbar med, tenderar medarbetarna att förneka de problem som finns. Skälen till detta stavas ofta arrogans och nostalgi.
•    Strategic challenge – Kravet på förändring och utveckling paralyserar. Man vet inte hur man ska göra eller var man ska börja och gör därför ingenting.
•    Political challenge – Man försöker lösa dagens problem med gamla metoder. Inom mediebranschen har uppfattningen varit att lösningen finns i minskade kostnader, något som givetvis är långt ifrån hela sanningen.

När utmaningarna var definierade började man jobba på redaktionell nivå. Webben, vars roll tidigare var att förmedla en blåkopia på papperstidningen i webbform, fördes närmare pappret.  På tidningen Welyn & Hatfield Times började webben syssla mer med undersajter, bildspel och videoklipp och reportrarna fick lära sig att skriva både för papper och webb.

Inga direkt revolutionerande grepp, kan tyckas. Så här jobbar man väl på de flesta svenska tidningar sen en del år tillbaka. Men enligt Schantin Williams ligger problemet inte så ofta i de praktiska åtgärderna som i hur man faktiskt organiserar jobbet.

Enligt henne fungerar de flesta redaktionella omorganiseringar så här: Man bygger om, flyttar runt folk och får ett nytt och fint kontor som ser ut att ha förändrats. Problemet är att folk, trots nya platser och nya uppgifter ofta faller tillbaka i gamla mönster och roller där ingen har riktig koll på sina uppgifter. Förändringen resulterar i en blandning av det gamla och det nya vilket leder till ett enormt resursslöseri och en sämre redaktionell produkt.

Att skapa en välintegrerad redaktion där nyhetsarbetet löper effektivt i flera kanaler handlar istället om att få människor flexibla på djupet, att släppa loss kreativiteten och få medarbetarna att känna sig säkra på att de kan hantera förändringar.

”Vi blir tryggare i framtiden om vi har en organisation som är säker på sig själv och sin förmåga”, som Schantin Williams uttryckte det.

Under de här två åren av total förändring inom Archant stötte man givetvis på många problem och motgångar, slitningar och bråk på de olika redaktionerna. Men på det hela taget lyckades arbetet med att anpassa bolagets alla produkter till en ny tid och ett antal lärdomar kunde dras:

•    Engagemanget från såväl de högsta cheferna som mellancheferna måste vara på topp
•    Ledarskapet på redaktionerna måste fungera effektivt. Något som på flera av Archants tidningar innebär att man har en planerande nyhetschef som tänker långsiktigt och en nyhetschef som leder det dagliga arbetet.
•    Hårt arbete med att skydda och förstärka produktens varumärke är av största vikt.
•    Våga tänka nytt när det gäller ledarskapets struktur på redaktionen. Chefer ska peppa, vägleda och hjälpa.
•    Formulera uppdraget tydligt.

Och när man började jobba på ett nytt sätt lösgjordes tid som i det långa loppet förbättrade produkten.

•    Man fick mer tid att planera innehållet och koordinera redaktionens resurser.
•    Mer tid kunde ägnas åt att fundera på hur olika historier ska berättas, var och varför.
•    Uppdelningen mellan planerande och exekutiv nyhetschef sparade tid och gjorde nyhetsarbetet mer effektivt.

Att skapa välfungerande redaktioner som är anpassade till den nya tidens krav handlar mer om mindset än om huruvida skrivborden i det öppna kontoret står i cirklar eller fyrkanter. Sarah Schantin Williams lyckas verkligen förmedla hur enormt viktigt det att få människor att förstå varför man förändrar, hur det ska gå till, vad det ska resultera i och att medarbetarna tillsammans kan klara av det. Lyckas en ledare med det så är han eller hon så gott som hemma.

Det jag saknade handlade mer om individen. Jag hade velat veta mer om hur de här enorma strukturella förändringarna påverkade medarbetarna. Jag kan tänka mig att vissa fick ett rejält uppsving i både arbetsglädje och effektivitet och att andra kanske hade svårare att klara den tuffa övergången. Det hade varit intressant att få exempel på båda och på hur journalister och mellanchefer fick lära sig att jobba rent konkret.

Det hade också varit enormt intressant med en efterföljande diskussion. Sarah Schantin Williams har kunskaper och erfarenheter som utgör en guldgruva för vilken medieintresserad person som helst. Men med det pressade tidsschemat hanns det tyvärr inte med. Väldigt synd när det gäller ett ämne som är så brännande aktuellt.

11 januari, 2011 - 14:35

Medieormen - full av guldkorn

Diskussioner om journalistikens nutid och framtid förs överallt och hela tiden. Det är bara att ta en titt i det egna Twitterflödet för att hitta en uppsjö av mer eller mindre spännande infallsvinklar på ämnet. Men på senare tid har jag fått en favorit.

Jag snackar om Medieormen. Men inte det interaktiva webbokprojektet utan sajtens diskussionsforum där personer från mediesfärens alla delar diskuterar nutid och framtid, möjligheter och problem. Jag lämnar ofta sajten med känslan av att ha lärt mig något nytt, med nya tankar och ingångar till både bekanta och mindre bekanta ämnen.

Jag tror det beror på blandningen av skribenter. Här möts vd:ar, jurister, journalister, sociala medierexperter och mediekonsumenter. Alla på olika sätt involverade i branschen men på olika håll och på olika nivåer. Ungefär som här på Medievärlden där vi lägger oss vinn om att låta många olika röster komma till tals.

Men även solen har sina fläckar, som min gamla hemkunskapslärare brukade säga. De flesta som gör sin röst hörd på Medieormens diskussionsforum är män. Här kunde kanske de ansvariga jobba lite mer med spridningen. Pålästa, initierade och diskussionslystna kvinnor finns det gott om.

Hur som helst, här kommer några exempel på intressant och upplysande läsning.

Malin Crona, publikredaktör på Sveriges Radios Ekoredaktion: I nätkriget går hemligheter förlorade.

Gabriel Stenström, reporter SR Örebro: Realtidsgrävets realitet.

Martin Ahlqvist, chefredaktör Fokus: Tidskrifter 3.0

Sven Aivert, debattör: Synskadade utesluts från dialogen.

29 december, 2010 - 18:12

2010

Caroline Thorén listar 2010

Caroline Thorén utser årets flipp, flopp, medieperson, överraskning och halmstrå, samt väljer sin egen bästa text från året som gick:

Årets flipp:

#prataomdet.  En välbehövlig diskussion om sexualitetens gränser och gråzoner som också visat vad de sociala medierna verkligen bör användas till.


Årets flopp

Ett riktigt kackelprogram där den som skriker högst vinner och där tittaren alltid lämnas med en känsla av total otillfredsställelse.

Årets medieperson

Karin Pettersson. Först chefredaktör för Fokus sedan Sossarnas kommunikationschef och nu politisk chefredaktör på Aftonbladet. Var ska det här sluta?

Årets överraskning

De stora tidningarna hårdsatsade på Ipad. Och i de flesta fall blev det riktigt bra. Skeptikern i mig hade trott att det skulle dra ut mer på tiden.

Årets halmstrå Mediernas försök att blåsa upp Lars Ohlys (V) uttalande om bröstpumpen i valrörelsens slutskede. 


Min bästa text 2010:
Vad händer med journalistiken när tiden till förberedelse och reflektion hela tiden krymper? Och vad händer med journalisterna? Det här är ett ämne som titt som tätt berörs men som få vill inse de långtgående konsekvenserna av.