Hallpressen har på eget bevåg ställt sig utanför mediesveriges digitala kapprustning. Det är både uppfriskande och förvånande.
Att snabbt finnas på nya plattformar och att ligga mer eller mindre i digital framkant är något som de flesta mediehus strävar efter. Att prata digital utveckling, sociala medier och hög nätnärvaro i allmänhet är en självklarhet i branschen och ska så vara. Men man kan med rätta tala om en webb- och teknikstress där den som inte förbehållslöst hyllar det digitala och strävar efter att snabbt rulla ut nytt och fräscht på diverse plattformar riskerar att ses som bakåtsträvande, teknikfientlig och gammeldags.
Därför blir jag smått chockad när jag pratar med Daniel Bacelj och gänget på Hallpressen. Visst, man har dragit i gång ett omfattande digitalt utvecklingsarbete som kommer att resultera i digital närvaro på samtliga plattformar, men man har inte bråttom. Bacelj och ledningen på Hallpressen känner ingen stress, inget behov av att ligga i framkant och betonar vikten av eftertänksamhet. Och eftersom ingen ännu hittat en fullödigt fungerande digital affärsmodell så spelar det ingen roll om man rullar ut sina plattformar idag eller om ett år.
Om sanningen ska fram har väl Hallpressen, historiskt sett, inte varit kända för att ta täten när det gäller moderniseringar. Och den här eftertänksamheten och avvaktande hållningen inför det digitala kan ses som en rest från den tiden.
Men jag tycker att det finns något befriande och självständigt i Hallpressens agerande. Att skita i att sjunga med i den samstämmiga digitala hyllningskören, är ett agerande jag gillar. Lite tjurskalligt, kanske, och säkert provocerande för många. Men jag tror att vårt kollektiva rusande mot den digitala medieframtiden behöver sådana som Hallpressen. Det svalkar lite lagom, ger andrum och tid att reflektera.
Sett ur ett annat perspektiv kan hållningen ses som mer eller mindre läsarfientlig. Jönköpings-Posten är den enda större tidningen i landet som inte finns på webben. Och detta drygt 15 år efter att de första tidningarna började finnas på nätet. I fallet JP hade lite stress kunnat vara på sin plats, speciellt som läsarna under lång tid uttryckt önskemål om att kunna läsa tidningen på webben.
Att leva och verka mitt i Stockholms medievärld är att hela tiden befinna sig i den brusande digitala framtiden. Det är spännande och inspirerande. Men att möta människor som vågar eftertänksamheten är som att dricka ett stort glas vatten när man är törstig. Det friskar upp.