Det var en trevlig kväll igår. Den första branschdagen avslutades med middag och tillhörande prisregn på Berns. God mat, en konferencier med fingertoppskänsla och lite ifrågasättande av vissa jurybeslut på Twitter gjorde det till en helkväll.
Antar att vissa festade långt in på natten men undertecknad var som vanligt ganska tråkig och präktig och gick hem tidigt för att orka upp i tid till den andra branschdagen.
Inblickar i de ungas mediekonsumtion var rubriken för ett av seminarierna. TU:s Jon Goland presenterade en undersökning, gjord i samarbete med Ungdomsbarometern, om unga mediekonsumenter mellan 15 och 25 år.
Jag ska inte gå in på detaljer utan istället lista några av undersökningens huvudpunkter:
* Ungas mediekonsumtion är mer ämnes- än kanalstyrd.
* De lokala nyheterna är viktiga.
* Tips från vänner utgör den bästa reklamen medan sms-reklam rankas lågt.
* Kommenterande på bloggar och forum ses som något positivt.
* Tilltron till papperstidningen är generellt hög även om inte särskilt många grupper konsumerar papperstidningar på en daglig basis.
* Ungdomarna i undersökningen tittade generellt mest på Kanal 5.
Samtliga ungdomar tycker också att vuxna som försöker plocka upp den unga generationens intressen och fånga deras uppmärksamhet gör det på fel sätt. Tydligen försöker vi vuxna lite för hårt. Att försöka hänga med i ungdomars snack och jargong upplevs av de flesta som pinsamt och töntigt.
Mediehuset Fanzingo i Alby fortsatte seminariet med att berätta om sin verksamhet. De låter unga skriva texter och göra film, tv och radio på riktigt med det egna engagemanget och den egna verkligheten som drivkraft.
Och här tror jag, precis som Fanzingos Stina Balkfors och Luis Lineo, att en viktig nycket finns när det gäller mediernas svårigheter att attrahera de unga.
Genom att låta unga jobba i skarpt läge, att tro på dem och faktiskt låta dem ta plats och ansvar, det är så man når dem. Ett fel jag tror att vuxenvärlden i allmänhet och medievärlden i synnerhet gör är att man ”bestämmer” hur de ungas värld ser ut, vad de vill och vad de kan. Jag tror att vi måste ge unga större spelrum, fler möjligheter att ta egna initiativ och också tillåtelse att misslyckas.
Stina Balkfors tog som ett exempel på hur vuxnas förtroende kan förändra ungas liv, en händelse från sin egen ungdom. Som 18-åring ville hon åka på en konferens i Baltikum om mänskliga rättigheter. Hon tipsade tidningen på orten och fick den att betala hennes resa i utbyte mot att hon skrev om konferensen. Hon hade aldrig skrivit professionellt förut men lyckades ro projektet i land med massiv respons som följd.
Enligt Stina Balkfors öppnade det här hennes dörr mot framtiden. Att få ett förtroende och att lyckas förvalta det och dessutom utveckla sig själv gav henne drivkraften att fortsätta sitt engagemang.
Visst, det kanske inte är det lättaste att som stressad och pressad nyhetschef ge unga och oprövade konkret inträde i nyhetsrummet men jag tror att det är så vi måste jobba. Vi behöver inte vara så förtvivlat rädda för att vara tråkiga i de ungas ögon. Trista och töntiga blir vi när vi anstränger oss så att vi blir blå för att nå deras värld. Det är förtroende, bekräftelse och respekt som får världarna att mötas. Så enkelt. Så svårt.










































