Med tanke på det fullspäckade arbetsliv som Sveriges mesta mediechef genom tiderna, Christina Jutterström, har bakom sig måste det ha varit svårt att skriva memoarboken ”Uppfostrad av män” som ges ut på Natur & Kultur och landade på bokhandelsdiskarna för ett par veckor sedan. Varje chefsperiod i sig skulle ju kunna utgöra en bok. Hur sålla i det enorma material som måste ha tornat upp sig när Jutterström satte sig för att sammanfatta sin karriär?
Christina Jutterström har valt ett enkelt men väl fungerande grepp. Hon berättar om sitt yrkesliv i kronologisk ordning. Börjar med sin barndom, hemmet i Uppsala där pappan Gösta, kriminalkommissarie, styrde med hård hand över hustrun Siri och de två döttrarna, vidare till första jobbet som reporter på Örebro-Kuriren och vikariatet på Sveriges Radio där hon snart blev politisk reporter och senare chef för Ekot. Hon berättar enkelt och rakt, utan krusiduller som den nyhetsreporter hon i grunden är, men med en fin känsla för detaljer om åren som avdelningschef för Rapport, tiden som korrespondent i Afrika och om de hårda och turbulenta åren på DN, Expressen och SVT.
Christina Jutterströms chefsbana tycks nästan ha varit utstakad på förhand. Överallt har hon blivit chef, inte sällan omstridd och ifrågasatt, men alltid driftig, nytänkande, modig. Och envis. Ofta fick Jutterström sina uppdrag med en tydlig uppmaning att förändra och modernisera verksamheten, något som inte alltid mottogs väl av medarbetarna.
Under sina 14 år på Dagens Nyheter, där en stark och kampvillig fackklubb mer än en gång ifrågasatte hennes beslut och där medarbetarna inte gillade att Jutterström la sig i deras jobb, lyckades hon bland annat förändra redaktionens sätt att jobba och lade grunden för den nuvarande modellen med flera tidningsdelar. Det blev en resa som trots epitet som ”Järnladyn” och ”Majorskan” slutade i framgång. När hon sedan tog steget över till chefredaktörsstolen på Expressen fortsatte utmaningarna men denna gång resulterade de i en misstroendeomröstning i fackklubben efter vilken Jutterström valde att avgå. Förändringsarbetet som hon velat genomdriva föll inte i god jord hos medarbetarna, Aftonbladets upplaga gick om Expressens, och en nedåtgående spiral tog sin början.
Christina Jutterström skulle lätt ha kunnat förmedla en ensidig bild av journalisterna på redaktionens golv som bakåtsträvande och ovilliga att ta till sig förändringar. Men samtidigt som hon beskriver problemen med personalen beskriver hon problemen med sig själv: att hon ofta varit dålig på att lyssna och att hon inte såg till att förankra besluten bland medarbetarna i tillräckligt stor utsträckning. Det är intressant att följa en chefs utveckling från hård genomdrivare till mer eftertänksam och lyssnande förändrare. En resa som verkar ha gjort henne till en allt trevligare chef.
Jag hade nog förväntat mig att skildringen av hur det är att vara en av få kvinnliga chefer bland många män i en yrkeskår som genom historien inte alltid haft den fräschaste kvinnosynen, skulle vara vassare. Jutterström konstaterar mest att hon lärts upp av män och ofta haft män som sina närmaste förtrogna under sitt chefsliv. Att kvinnor i chefsposition måste vara ännu duktigare än sina manliga motsvarigheter för att duga och att det finns män som inte klarar av en kvinnlig chef är sanningar som i stor utsträckning fortfarande gäller. Tyvärr.
Efter ”misslyckandet”, som Jutterström själv beskriver sin tid på Expressen, följer några år av studier, själslig förkovran och eftertanke. Men det dröjer inte särskilt länge innan hon är tillbaka i hetluften, denna gång som vd för public service-jätten SVT. Att genomföra den digitala övergången, utveckla SVT:s webb och det som idag är SVT Play, rationalisera och få verksamheten att klara sig på mindre pengar blev Jutterströms uppdrag. Det är intressant läsning och det känns som att det är under de här åren som Jutterströms chefsförmåga slår ut i full blom. Det är också här som texten börjar glöda, kanske för att de här åren ligger nära i tiden, kanske för att Jutterström fick sin revansch efter de hårda åren på Expressen.
”Uppfostrad av män” är inte bara en memoarbok, det är också ett stycke mediehistoria där det personliga och yrkesmässiga vävs samman och tecknar en tydlig bild av ett lands medieklimat under dryga 40 år. För eftervärldens skull borde Jutterström ha skrivit sina memoarer uppdelade på två böcker. Då hade hon kunnat gå ännu djupare och läsaren hade kanske sluppit känslan av att Jutterström haft en smula bråttom.
Jutterström borde också skriva en roman om det kanske svåraste uppdraget av dem alla: att vara högt uppsatt chef och samtidigt mamma. Hon berör ämnet flera gången i ”Uppfostrad av män” och det finns en problematik i det som i alla fall jag skulle vilja läsa mer om.










































