Axel Andén

Medievärlden hade ett stort tema om näthat i november 2007. Dåvarande chefen för Aftonbladet.se, Kalle Jungkvist, berättade där om hur sajten skulle premiera den som ville kommentera med namn och bild. Alfred Ruth, tidigare Internetworld, nu på Videoplaza, radade upp olika tekniska lösningar för att få bättre diskussioner. Några exempel:

• Låta användarna själva rangordna kommentarerna, så att högt rankade kommentarer lyfts upp och kommentarer med låg relevans döljs. (jfr Digg.com)
• Profilerade kommentatorer, som registrerar sig med riktiga namn, vars inlägg rankas högre, och som kan ges rätten att moderera andras kommentarer. (jfr Wikipedia)
• Ett system med trovärdighetspoäng, där användare kan ackumulera ett högt förtroende om andra användare anser att deras kommentarer är konstruktiva, och minuspoäng om de ägnar sig åt osakliga personangrepp.
• Ett system där kommentatorn rankas efter hur mycket han eller hon läst om ämnet. Infördes på last.fm där många som inte lyssnade på en viss artist gick in skrev en massa skit om den. (jfr Last.fm)

Nu har det snart gått fyra år. Av ovanstående har vi inte sett mycket på svenska sajter. 

Ett problem är antagligen att många utgivare har ärvt kommentarerna och inte behövt fundera särskilt mycket kring varför man har dem och vad man vill med dem.

Två helt avgörande frågor för hur man ska hantera kommentarerna måste vara:

1. Varför har vi kommentarer? 
2. Vad har vi för målsättning för våra kommentarer? 

Beroende på svaret finns det mängder av åtgärder att ta till. Jag kommer här att ta upp några exempel:

• Se kommentarsfälten som en naturlig arena för de egna medarbetarna, där de bygger relationer med läsarna och försöker styra upp diskussioner som är på väg att kantra. 
• Jobba med aktivt redaktörsskap för kommentarerna, till exempel genom att ställa frågor i anslutning till kommentarerna och att kontakta personer och be dem kommentera.
• Fundera kring incitamenten. Om vi vill att användarna ska bete sig på ett visst sätt, hur bygger vi då ett system som uppmuntrar det beteendet. 
• Testa olika lösningar för att höja / dölja kommentarer utan att behöva ta bort dem. Medievärlden har en sektion som heter Bortvalda kommentarer. Utländska sajter har framgångsrikt infört system för ranking och moderering av användarna, se exempelvis Digg.com och Youtube.
• Testa olika sätt att engagera användarna i att hålla rent bland kommentarerna. Testa att ge vissa användare rätt at moderera kommentarer. Fungerar det på Wikipedia och Flashback, varför skulle det inte kunna fungera på dagstidningssajter?
• Testa olika slags inloggning, som Facebook, Disqus, Open ID, och räcker inte det: testa att dessutom verifiera dem med e-post eller telefonnummer.
• Börja behandla kommentarsfälten mer som insändarsidor, genom att ställa samma krav på inläggen, och verifiera avsändarnas identitet på samma sätt.

Men det går inte att komma ifrån att det viktigaste i grund och botten är vilken inställning vi själva har. Det är där allt börjar. Om inte ens vi själva tycker om våra kommentarsfält, hur kan vi då förvänta oss andras kärlek? 

Jag är så klart mycket tacksam för fler konkreta tips på hur man kan skapa ett bättre diskussionsklimat!

Läs också Mikael Zackrisson som bloggat om kommentarer.

Själv har jag tjuvstartat med fyra dagar på SSWC, fyllda av spännande möten och samtal. I år höll jag, tillsammans med Marcin de Kaminski, en session om den arabiska våren, och hur man kan stötta människor som kämpar för demokrati och yttrandefrihet.

Lisa Bjurwald har efterfrågats dygnet runt som skribent och expert efter terrorattackerna mot Norge, av allt från BBC World och Economist till norska statstelevisionen och The National i Abu Dhabi. Nu skriver hon en text om Breivik och medierna för Medievärlden.

Och Mikael Marklund har haft semester på riktigt. Så ordentligt att han var på jobbet en vecka för tidigt. Förra måndagen vaknade jag till ett meddelande där han undrade var jag var. Svaret blev en semestervecka i bonus.

Imorgon har vi bokat Scanpixstudion för att ta nya byline- och gruppbilder och senare i veckan har vi ett större planeringsmöte. Men nyhetsarbetet börjar redan nu, och vi startar med en rad notiser från veckorna som gått.

Under sommaren har vi också passerat 5 000 följare på Twitter och Nyhetsbrevet har ökat långsamt till 5 300 följare. Det har också kommit in ett antal nya platsannonser via Mediejobb, trots att sajten haft sommaruppehåll.

Tipsa oss gärna, om vad som händer och vad ni vill läsa om! På redaktion@medievarlden.se @medievarlden på Twitter eller telefon 086924600.

Nu kör vi!

Seminariet "Medier, folkmord och de sista överlevande" inleddes med en film som kopplade ihop förintelsen med folkmord i Sudan, Kongo och Rwanda. Hédi Fried, psykolog och överlevande från Auschwitz, inledde diskussionen med att säga att "Hitler ville ta makten på demokratisk väg för att avskaffa demokratin, och det var vad han gjorde." 

Stampens vd Tomas Brunegård citerade Peter Englund som sagt att samtidens blinda fläck är tidsandan, och Aftonbladets chefredaktör Jan Helin ställde frågan: "Hur såg tyska meder ut under 30-talet? Journalistiken ägnar sig åt samtiden och då finns det en risk att man inte ser vad det är som sker. Var finns spåret till nästa katastrof?" Tomas Brunegård sade att ett enda medieföretag inte kan bära hela ansvaret för att upplysa och motverka, att det är globala frågor och att branschorganisationen Wan-Ifra har en viktig roll att spela.

Hédi Fried vände sig till Jan Helin och sade att "Du måste få svenska folket att förstå att det som hände då kan hända alla minoriteter, och att det kan hända här och nu." Politikern Jan Nygren, vars mamma överlevde förintelsen, berättade hur han oroade sig när de skulle få ett tyskt par som grannar. När han tog upp det med sin mamma blev hon upprörd och svarade: "i det här hemmet dömer vi minsann ingen enda människa efter härkomst, språk eller annat". 

Jan Helin var mycket kritisk till hur Aftonbladet och andra medier bevakat folkmorden i Afrika. "Vi har varit beklämmande urusla på att sätta dem i ett sammanhang, om det handlar om rasism vet jag inte, men det är en programmatisk oförmåga att sätta konflikterna i ett sammanhang. Istället handlar det om 'tokiga människor i Afrika som slår ihjäl varandra'". Lika dålig var bevakningen av krigen i Jugoslavien, enligt Jan Helin: "När jag går igenom den nu framstår den som nästan helt obegriplig fram tills konflikten nästan är över."

Samma självkritik kom från Bert Sundström i seminariet "med livet som insats" när han reflekterade kring hur svenska medier i 30 års tid kunde missa att några av Sveriges mest populära turistländer var brutala militärdiktaturer. Men även nu, när rapporteringen handlar om de folkliga resningarna och våldet mot dem som kämpar för demokrati, är det möjligt att de missar det allra viktigaste: de bakomliggande orsakerna. Bert Sundström nämnde tillgången till rent dricksvatten och de stigande matpriserna. Han avslutade med att ge sin syn på vad som är krävs av journalistiken i framtiden: "Vi måste kunna få folk att bry sig".

Mer läsning:

Journalistik jag saknar när rasismen ökar

Utan värdegrund blir journalistiken farlig

Betalt för journalistik – Värderingar skapar värde

I onsdags ordnade Sim(o) och TU ett seminarium om boken "Vem betalar journalistiken". Torbjörn von Krogh var moderator och i panelen fanns jag och Raoul Grünthal samt författarna Birgitta Stål, Stefan Melesko och Hanna Stjärne. 

Boken utgår från en forskningsrapport av Robert Picard från 2006*. En nyckelformulering är "Värderingar skapar värde".  Picard skriver: "Nyhetsorganisationer som en gång i tiden stod nära publiken och publikens intressen upplevs idag av en stor andel av sin publik som själlösa och anonyma, som företag som ägnar sig åt sina egna intressen." 

Att dagstidningarna överlastas med lättuggat featurematerial ser både Robert Picard och Stefan Melesko som en långsiktigt tveksam strategi. Den typen av material får man kastat på sig från alla möjliga håll, vare sig man vill det eller inte. Om tidningen vill vara allt för alla blir den inte riktigt intressant för någon. Picard citerar branschorganisationen WAN som rekommenderat medlemmarna att minska det redaktionella innehållet eftersom läsarna upplever att mycket är ointressant". *

Robert Picard skriver att en särskild utmaning för nyhetsorganisationerna blir att skapa nya värden i en framtid där stödet från annonsörerna kommer att minska. "Det enda sättet att uppnå detta mål är att erbjuda nyheter och information med högre bytesvärde över en mängd plattformar för nyhetsförmedling och samla ihop vinster över hela linjen". Även Stefan Melesko skriver i sitt kapitel om vikten av att hitta nya intäktskällor.

Raoul Grünthals Schibsted har hittills lyckats bra på det området. Han tog själv upp ett bilköp som exempel, där en Volvoannons på SvD.se får läsaren att gå in på Bytbil och leta begagnade bilar för att sedan göra en lånejämförelse på sajten Lendo när det är dags för ett köp. Olika plattformar och affärsmodeller, men alla är ägda av Schibsted. Medieföretagen håller på att bli som vilka företag som helst, sade Raoul Grünthal. Det är därför en stor utmaning att behålla deras särpräglade kultur. Inte minst är de värden branschen förknippas med viktiga när företagen ska rekrytera de bästa människorna, enligt Raoul Grünthal.

En annan nyckelfaktor är samarbeten med andra medier, både inom och utanför koncernen. Inte minst när det gäller distribution och sampaketering på digitala plattformar. TV8:s vd Birgitta Ståls berättade om hur de lyckades bygga upp en tablå fullspäckad med kvalificerad journalistik genom att göra program tillsammans med bland annat Dagens Industri, Aftonbladet, Resumé och Svenska Dagbladet. Men TV8 föll på sin egen framgång. När kanalen kom in i Com Hems utbud räknade MTG ut att det gav mer vinst att sluta med den egna produktionen och köpa in repriser på kända tv-serier istället, enligt Birgitta Stål. Raoul Grünthal framhöll apropå detta att det är viktigt att skilja på värde och vinster, och att man genom att fokusera för mycket på vinsterna riskerar att förstöra bolagets värde. 

Raoul Grünthal sade också att han inte tror på tv som bärare av kvalificerad nyhetsjournalistik, att det är ett medium som gör sig bäst för underhållning. För ett år sedan hade jag varit benägen att hålla med honom. Sedan skaffade jag Al Jazeera English. Jag kan hålla med om att tv kanske inte kan bli ett huvudmedium för den som vill ha kvalificerad journalistik, men det kan spela en viktig roll i en mix tillsammans med tidningar och sociala medier.

Det intressanta med Al Jazeera är att kanalen gör det som dagstidningarna gjorde i begynnelsen, först den liberala pressen och senare arbetarrörelsens tidningar. Kanalen har valt sida. Dess journalister står på människornas sida, och deras engagemang och empati känns genom rutan. De står inte bredvid och rapporterar objektivt om vad som händer, de befinner sig mitt i skeendet både fysiskt, känslomässigt och genom att ta aktiv del i samhällsförändringarna. Som när Ayman Mohyeldin rapporterar live från gatorna i Kairo med ögonen förblindande av tårgas, när nyhetsankaret i studion skriker för att överrösta en regeringsrepresentant som kallar demonstranterna för terrorister eller när Anita McNaught under en timmes intervju gång på gång ger motbilder till Khaddaffis son Saf El Islams version av läget i landet. De har en känsla för rätt och fel och för de människor som lever i de länder de bevakar. De har tröttnat på korruption, diktatorer och hyckleri och slösar ingen onödig sändningstid på att låta makthavare ljuga för tittarna. 

Robert Picard menar att pressen en gång i tiden utropade sig själv till företrädare för folket gentemot de styrande. Och länge fanns det inga andra möjligheter för de individuella och oppositionella rösterna att nå ut. Det finns det idag, och enligt Robert Picard måste nyhetsorganisationerna bli mer involverade i sina användares liv och världen omkring dem. Annars kommer de inte längre att kunna fylla dessa sociala, politiska och kulturella funktioner i människors liv.

Hanna Stjärne beskriver i sitt kapitel hur det samlade medieutbudet för många tagit formen av ett ständigt pågående, personligt flöde, och att medieföretagen måste hitta sin roll i det flödet. Även om medieföretagen kommer att kunna leva länge på sina starka varumärken kommer de inte längre att kunna ta sin trovärdighet för given. "Trovärdigheten kommer även i fortsättningen att förknippas med företag och personer, men i ökad uträckning kommer den att behöva förtjänas i varje stund , till exempel genom att visa på trovärdiga arbetsmetoder", skriver hon.

Enligt Picard måste mediebranschen försöka återerövra sin position som ledare och rådgivare, och han skriver att goda ledare inte anammar falsk neutralitet och objektivitet. "En vitalisering av nyhetsorganisationerna och deras förmåga att producera värde kräver att deras ledare spelar nya och avgörande roller. Både journalistikens historia och näringslivshistoriken visar att framgångsrika ledare skapade inflytelserika och hållbara företag eftersom de trodde på en idé, kämpade för att uppnå den och gjorde det med en inställning och utifrån en moralisk utgångspunkt som fick andra att vilja följa dem."

En journalistik som mest fokuserar på den urbana medelklassens livspussel kommer sannolikt aldrig att kunna väcka några starkare känslor, och därmed ingen starkare betalvilja. En övertro på objektivitet och konsekvensneutralitet leder lätt till en uttunnad journalistik där man är nöjd om "båda sidor fått komma till tals". Om värderingar skapar värde måste de genomsyra hela verksamheten, och jag tror att den som vill göra journalistik för människor måste våga vara mänsklig och värna det mänskliga också i journalistiken. Det är mycket som står på spel. Om tidningsbranschen förlorar sin själ försvinner inte bara dess existensberättigande ur ett samhällsperspektiv. Den kommer inte heller att ha något journalistiskt innehåll att ta betalt för.

Fotnot: Robert Picard skriver framför allt om amerikanska förhållanden, men mycket av det han skriver är lika giltigt i Sverige. Strategirapporten från Wan-Ifra "The value driven newspaper" publicerades 2002.

Torbjörn von Krogh har bloggat om seminariet på mediestudier.wordpress.com.

TU filmade seminariet: (Seminariet börjar cirka 6:40 in och har inledningsvis dålig ljudkvalitet)