Axel Andén

– om branschutveckling och publiceringar

9 maj, 2012 - 10:15

Se hur journalisterna är ihopkopplade på Twitter

Så här ser journalisternas universum ut på Twitter, utbrutet från Intellectas undersökning Twittercensus:

Strecken mellan cirklarna visar varje relation den twitteranvändaren har med andra twittrare (strecken går till användare den följer och användare som följer den) Storleken på cirkeln visar twittrarens "auktoritet", som avgörs av hur många relationer twittraren har - och hur många relationer dess följare har. 

Varje cirkel får också en viss attraktionskraft och repellationskraft beroende på vilka den är ihopkopplad med. Cirkeln drar till sig följare och skjuter ifrån sig icke-följare. Så avgörs cirkelns placering inom klustret.

Färgerna markerar olika kluster, de är automatiskt beräknade så det är inte helt lätt att sätta en etikett på dem.

Några andra intressanta fakta från presentationen igår:

  • De flesta som finns på Twitter idag har varit med mindre än ett år. De har skrivit 28 uppdateringar, följer 23 konton och följs av 10 (medianvärden). "Det är ett annat Twitter" som Hampus Brynolf konstaterade när han presenterade undersökningen.
  • Sport- och kändiskluster har ökat mest senaste åren.
  • Det har också dykt upp nya kluster som är helt separata - kan vara geografiska kluster eller kluster som följer internationella fenomen. Även här skulle det kunna vara människor som använder Twitter på nya sätt - som chatt eller meddelandekanal för en begränsad krets exempelvis.
  • Det mobila twittrandet står nu för en majoritet av uppdateringarna
  • Över 2 500 twitterklienter används
  • Endast traditionellt svenska namn när Twittercensus listar förnamn som fler än 100 twittrare delar, däremot är könsfördelningen jämn
Och några intressanta slides:
 

Nyregistreringar / omnämnande i mediearkivet. För två år sedan låg kurvan över nyregistreringar före medieomnämnande - nu är det tvärtom:

Sportintresserade är nu fler än journalisterna på Twitter. I alla fall om man utgår från vad folk skriver i sin beskrivning, se sökorden i bilden nedan:

Tid - twittrandet under dagen

Veckodagar - twittrandet uppdelat på veckodagar

 

Twittercensus sajt finns grafik med alla kluster och hela rapporten att ladda ner.

24 april, 2012 - 14:00

Ska journalister berätta var de är?

Positioneringstjänster som Foursquare, men också Facebook och Instagram berättar var du är. Borde journalister undvika det?

Idag diskuterade jag den frågan på Twitter med Anna Lindberg på NTM och Johan Silfversten på SvD.

Risken med att visa var man är genom att checka in i exempelvis Facebook Places eller Foursquare, eller genom att positionera sina statusuppdateringar i Facebook eller Instagram, är att någon man inte vill träffa dyker upp.

Dessutom, som Anna Lindberg tog upp, går det att kartlägga någons vanor genom att följa dess incheckningar eller positionerade uppdateringar. Därför kan man få oönskade möten långt efter att man slutat använda positioneringstjänsterna.

En konsekvens av detta är att även journalister som inte för tillfället är hårt exponerade eller jobbar med känsliga ämnen kan behöva se upp. Nästa jobb kanske är av en helt annan karaktär.

Vår diskussion slutade med att Anna Lindberg raderade sin Foursquare och själv gick jag in och undersökte hur jag kunde stänga av positioneringen i Facebook:

Det här är en fråga som borde diskuteras på redaktionerna, gör den det?

Och vad finns det för motargument?

Mer om hur du undviker riskerna med geotaggning här.

Uppdaterad1: Ytterligare en risk är att positioneringstjänsterna, om man är oförsiktig, äventyrar källskyddet.

13 april, 2012 - 15:43

Guardian kartlägger nätets övervakare

Guardian samarbetar med Mozilla och läsarna för att kartlägga företagen som spårar våra nätvanor.

"Cookies och trackers övervakar ständigt våra liv online. Men vilka är de stora spelarna bakom spårningen. Hjälp oss att avslöja dem och vad de gör med vår data", skriver Guardian.

Mozilla, som utvecklar browsern Firefox, har nyligen lanserat ett tillägg som heter Collusion som visar vilka sajter man besökt och vilken spårning de lämnat på ens dator.

"Genom att använda Collusion och skicka resultaten till Guardian kan vi tillsammans bygga upp en bild av denna dolda värld. När vi hittat de stora spelarna ska vi börja spåra dem tillbaka- och ta reda på vilken data de övervakar och varför", skriver Guardian.

Att tillsammans med läsarna avslöja deras dolda övervakare är en briljant idé och att det görs i samarbete med utvecklarna av ett open-sourceverktyg gör inte det hela sämre. Att öppet kartlägga dem som kartlägger i smyg, det kan bli riktigt bra journalistik om det lyckas!

 
12 april, 2012 - 12:58

Trafik i realtid med Google Analytics

Google Analytics ger webbstatistik i realtid, vilket är en ganska fascinerande upplevelse.

Sedan vi på redaktionen upptäckte Google Analytics Realtid (fortfarande i beta) har det dagliga nyhetsarbetet fått lite mer nerv.

Tjänsten ger en ögonblicksbild av besöken på sajten. Var de finns (på en karta) hur de hittat till sajten och vilka sidor de besöker.

Den visar också vilka sajter de kommer från (hänvisande trafik) och det går också att filtrera och korsköra olika variabler.

För Medievärlden är det tydligt att när nyhetsbrevet går ut klockan 15 tar besöken ett skutt uppåt. Men också när vi twittrar eller skriver på Facebook om en artikel. 

Förutom att det gör webbredaktörsjobbet mer spännande är det ett bra redskap för att bli mer effektiv i tajmingen i de olika kanalerna. Och tajming är tillsammans med rubriksättning de viktigaste verktygen för en aktiv webbredaktör. 

 
29 mars, 2012 - 13:54

Det är inte medierna som misskött Saudiaffären

Att kritisera bevakningen av Saudiaffären är som att kritisera de fria mediernas existens. En mer saklig bevakning går knappt att föreställa sig.

Medierna har gjort sitt jobb: granskat makten och inte låtit sig luras eller avledas medan myndigheter och ministrar trasslat in sig i lögner, halvsanningar och fula knep. 

Därför är det ganska osmakligt av Sten Tolgfors att på presskonferensen avsäga sig allt ansvar, skylla på medierna, och dessutom dra in sin fyraårige son som ska ha påverkats av "mediedrevet". Det här har inte varit något drev i den meningen att en person förföljts på ett osakligt sätt av medierna och fått sitt privatliv upphängt till allmän beskådan. Det har hela tiden handlat om sakfrågan – problemet har varit att makthavarna vägrat prata om den.

Ministrarnas rädsla för ansvar tycks ha accelererat de senaste åren. De offrar gärna sina anställda och kollegor för att rädda sig själva kvar vid makten. Tvärtemot hur det är i vår bransch, med ansvariga utgivare och ensamansvar, där det är självklart att utgivaren tar hela ansvaret och står upp för sina medarbetare. 

Om inte ens en avgående minister kan gå med på att ta den allra minsta gnutta ansvar, vem ska då göra det? Och hur skapar man trygghet i en organisation där medarbetarna när som helst kan offras?

Jag lyssnade på Daniel Öhmans och Bo-Göran Bodins föreläsning på Gräv i helgen, där de berättade om regeringens pr-strategier för att möta granskningen. Det var en mycket fascinerande historia. Utlovade intervjuer som skjuts upp tills alla vettiga sändningstider passerats, eller som tidigareläggs och kommer så plötsligt att journalisterna i studion inte hinner förbereda sig. Det verkar också som att regeringens presstjänst satt i system att ringa journalister som inte är inlästa på ämnet. Allra värst var berättelserna om rena lögner som att ministern inte skulle göra någon media när han i själva verket redan var inbokad i två tv-program den kvällen. 

Och så alla dessa dimridåer. Som debattartikeln där ministern svarar på en massa påståenden som Ekot aldrig formulerat. "Det finns ingen svensk vapenfabrik eller missilfabrik i Saudiarabien" - Nähä.  Och vägran att svara rakt på i stort sett alla frågor som ställs. (Här ska sägas att Daniel Öhmans och Bo-Göran Bodin hanterar det väldigt bra - de släpper aldrig greppet) Jag förstår att det inte går att svara på allt av sekretessskäl. Men det finns väldigt många frågor som det går att svara på. Som om man kände till redan kända fakta.

Daniel Öhman och Bo-Göran Bodin berättade också uppskattande om andra mediers bidrag till granskningen, och att de lagt ut dokument på Sveriges Radios sajt för att underlätta för fler att delta. Och visst kan man se Saudigranskningen som ett gott betyg för svenska medier i stort – att de har  kraften att granska makten även i dess mest ljusskygga rum och avkräva ansvar trots att de motarbetas av ett av de mest påkostade pr-maskinerierna i Sverige.

21 mars, 2012 - 10:38

Så undviker du snedsteg på Twitter

På senare tid har flera personer farit illa av drev på Twitter. Några tips för att inte gå bort sig i onödan:

Kjell Häglund skriver i Journalisten om ett fall där en tonåring blivit utpekad som rasist på Twitter. Ronnie Sandahl berättar om en liknande historia i gårdagens Aftonbladet.  

Kjell Häglund avslutar sin text med en vädjan: "Det enda jag kan göra är att väjda till åtminstone alla på sociala medier med en inre journalist inom sig: Vi kanske inte alltid är i tjänst, men vi kan aldrig klä av oss vårt kall. Innerst inne lever vi på nyfikenhet och inte på narcissism. Och vi lever högt på att ha direkt kontroll över trovärdigheten i, och källan till, vad vi skriver och sprider."

Ett budskap för alla twittrare att skriva ut och klistra upp på skärmen. Jag har själv gått bort mig flera gånger sedan jag började twittra 2008. Här är några tips för att undvika felsteg som baseras på egna tillkortakommanden:

  • Bedöm avsändaren – Ett vanligt misstag är att lita för mycket på den som retweetar (återpostar) och därför inte själv bedöma ursprungskällan. Du kan också fråga den som retweetat om dennes relation till källan. Hans G Andersson har listat några punkter för källkritisk bedömning på Twitter
  • Fråga först – Min erfarenhet är att de flesta snedsteg på Twitter hade kunnat undvikas med en inledande fråga. "Har du sagt att..?", "Stämmer det verkligen att..?", "Är det du som twittrar?". Precis som jag skulle gjort som journalist i andra situationer. Jag har flera gånger hört saker av källor jag litar på, men som missförstått något, och gått ut för hårt på Twitter.
  • Formulera öppna anklagelser – Ungefär samma som föregående punkt, men för den som inte anser sig ha tid att invänta ett svar. Twittra med en brasklapp, som "Om det är så att .. tycker jag att ..". Problemet med brasklappar är förstås att det blir väldigt trångt på 140 tecken.
  • Twittra inte stressad – Ett annat tips är att undvika att ge sig in i diskussioner när du egentligen inte har tid. Det blir mycket lättare fel då. 
  • Skämt är svårt – Humor balanserar ofta på gränsen, och är så beroende av erfarenheter, referenser och sinnesstämning att det mycket lätt blir mycket fel. 
  • Rätta och be om ursäkt – Jag brukar ta bort felaktiga tweets för att undvika vidare spridning, men i så fall skriva en rättelse. (För att ta bort en tweet loggar du in på twitter.com, håller muspekaren över tweeten och trycker på soptunnan.) Den som blivit felaktigt anklagad ska självklart få en ursäkt, jag har vid två tillfällen också ringt upp för att förklara mig ordentligt.
 
14 mars, 2012 - 17:16

Så var det att jobba med liveblogg via mobilen

Under MEG testade Medievärlden att jobba med Cover it live via mobilappen.

Vi har använt livebloggen Cover it live vid större evenemang i flera år, men då via en dator som undertecknad (Axel) suttit med. Under MEG i Göteborg publicerade hela redaktionen direkt till livebloggen via mobiltelefonerna. Här är livebloggen arkiverad (när den var aktiv låg den i topp på sajten och slog ut högerspalterna, den hade också en extra box med twitterflödet från taggen #meg12). Här är våra erfarenheter:

Axel:

  • Publicering av texter och bilder fungerade utmärkt via mobilappen.
  • Publicering av filmer fungerade inte alls. Felmeddelanden vid uppladdningen och när vi väl fick upp en film var dimensionerna förvrängda så att den såg ut att vara filmad genom en skrattspegel.
  • Istället fick vi ladda upp filmerna till Youtube, som Cover it live har en utmärkt koppling till. Bra att klistra in länken så blir klippet inbäddat.
  • Däremot saknas koppling till Bambuser. Bambusersändningarna fick vi länka till med vanlig textlänk. Den enda livetjänsten i Cover it live är Livestream. (Vill minnas att jag påtalat detta för Bambuser för flera år sedan)
  • Jag saknade också möjligheten att få in ett Flickrflöde i livebloggen, då hade vi kunnat få in TU:s bilder (som publicerades på Flickr) automatiskt i flödet.
  • Automatiska flöden från Twitter fungerar alltid bra, både taggar och konton. Vi valde att ha en egen box med helhetsflödet från #meg12 till höger och endast ha våra egna konton (@medievarlden @axelanden @mickemark) i själva livebloggen.
  • Jämfört med twitteruppdateringar ger inläggen i livebloggen utrymme för egna reflektioner. I dessa inlägg kunde vi både referera vad som sades på scen och utveckla/ifrågasätta resonemangen.
  • En liveblogg kan bli en hub för ett evenemang om man lyckas samla allt material på ett ställe. Vi borde ha varit mycket bättre på att lägga in länkar till andra som också skrev om MEG. (Även konkurrenter)

 

Micke:

Ett problem för mig är att jag främst läst livebloggar i samband med hockeymatcher. Vilket påverkat mig mer än jag var medveten om. För jag kände ett tryck av att hålla samma tempo från debatterna och seminarierna. Vilket kunde ge ett väl bluddrigt intryck:

Ett helt fiktivt exempel:

11.02. Tomas Brunegård: ”Jag menar att….”

11.04. Jonas Nordling kontrar: ”Det stämmer inte för…”

11.06. Tomas Brunegård replikerar: ”Jonas. Vi inom Stampen…”

Kanske var den totala satsningen på livebloggen inte den ultimata lösningen heller. Vissa seminarier/debatter kanske skulle blivit artiklar eller vanliga bloggposter i stället.

Men det mest intressanta är ju egentligen vd läsarna tyckte. Hur tycker du att det blev?

9 mars, 2012 - 16:36

Våra intryck från MEG

Mediedagarna i Göteborg var en succé. Men självklart finns det saker som kan bli bättre, här är våra synpunkter:

Axel Andén:

Medievärldens livesändningar från seminarierna sågs av 5 - 30 personer per sändning. Mingelbilderna har setts av 500 efter en timme, fast det är fredag eftermiddag. Och det är faktiskt ingen dålig bild av vad som är behållningen med en sådan här sammankomst.  Det var framför allt uppslutningen och stämningen som gjorde de här två dagarna till en riktigt bra upplevelse. 

Seminarierna var överlag bra. Särskilt de där publicister mötte jurister och publicister i viktiga diskussioner om de lagar och lagförslag. Och stort plus för internationella keynote speakers, exempelvis Guardians case om medborgarjournalistik.

Publiken ställer större krav på kunniga moderatorer än vad en intresserad allmänhet gör. En som fungerade väldigt bra var Erika Bjerström medan Carin Hjulström inte riktigt lyckades ställa de där utmanande frågorna.

Ur ett utställarperspektiv var det lite för glest med folk. (Uppdaterat:) Totalt 3000 besökare, 1200 med seminariekort var för lite. Så till nästa år kanske målet ska vara 5000 deltagare? Ett alternativ kunde vara att samordna med Gräv och/eller Årets Bild. Eller att öppna upp mer för allmänheten, men då finns förstås risken att det blir mindre effektivt som mötesplats för branschen.

Vi testade att jobba med livebloggen Cover it live från våra mobiler, och valde att inte skriva vanliga artiklar / inlägg för att fokusera allt på livebloggen. På måndag kommer vi att skriva om våra erfarenheter av det.

Mikael Marklund:

Tomas Brunegård konstaterade under sin sista debatt på Meg12 att vi, här syftade han på tidningscheferna, har ett enormt stort ansvar för att få med sig alla förändringståget och förstå det snabba behovet av utveckling.

Om fler tidningschefer håller med om resonemanget bör de gå från ord till handling. För på mässgolvet och på seminarierna var det gott om chefredaktörer och vd:ar. Men mycket få vanliga journalister eller säljare.

Varför är det så?

För att spetsa till det – har inte ledningen varit på tillräckligt många inspirerande träffar? Är det inte dags att även de på golvet ska få den här typen av kickar? 

Några av de tidningschefer jag pratade med om detta hävdade att det finns ekonomiska orsaker i grunden. Och kanske är det så. Men nog borde det gå hitta utrymme för att ta med sig någon som inte har någon form av chefstillägg på Meg13?

Personligen tycker jag att det varit två mycket givande dagar. Många intressanta seminarier (samt i ärlighetens namn några sömnpiller också) och ännu fler intressanta möten på mässgolv och i korridorer.

Den inspiration och de kickar den här tillställningen ger borde fler få ta del av.

Visst skulle det vara bra om fler på företaget än bara toppen på pyramiden får del av en sådan upplevelse?

Vill man att alla (eller i alla fall fler) ska vara med och jobba för att hitta nya sätt att ta betalt för journalistiken måste dessa också få verktyg och bränsle för att göra det. Vilket det säkert kommer att finnas på Meg13 också.

Tänk om man kunde göra det till en ännu större branschangelägenhet?

Nästa vecka utses Årets Bild. Om två veckor delas guldspadarna ut. Tänk om dessa delas ut på Meg nästa år? Kanske kan till och med utdelningen av Årets Dagstidning flyttas dit. Vilken Megakonsumtion av skumpa det kan bli…

Lisa Bjurwald:

Jag skulle kunna lägga in några ord om den bristande säkerheten på Svenska Mässan som slutkläm, men vill gärna göra en poäng av att ta upp säkerhetsaspekten allra först. För är det något som verkar behöva bankas in i svenskarnas hjärnor, så är det detta. Trots att vi (unikt i världen?) tvingats se både en statsminister och en utrikesminister mördas mitt bland allmänheten. Jag har tidigare skrivit om den usla säkerheten på Bokmässan 2011; något som var extra allvarligt med tanke på terrorattackerna i Norge och Anders Behring Breiviks uttalade måltavla, journalistkonferenser. Glöm inte heller terrorplanerna mot Jyllands-Posten, där redaktionsmedlemmarna skulle halshuggas.

När Medievärldens redaktion i går anlände till Meg (som arrangeras på samma mässa som Bokmässan) var det om möjligt ännu sämre säkerhet än i höstas. Vi gick rakt in i entrén från gatan, in på mässområdet – och sedan vidare in på seminariet om "utgivning och ansvarslöshet" där bland annat TU:s Jeanette Gustafsdotter och Expressens Thomas Mattsson medverkade.

Utan att registrera oss, och utan att behöva uppvisa någon namnskylt – eller ens våra pressleg. Snacka om ansvarslöshet! 

Så, hur var Meg12? Riktigt bra för att vara premiär. Den svenska mediebranschens toppnamn diskuterade med intressanta utländska gäster från såväl politiken (Europaparlamentet) som medievärlden (bl.a. Guardian och WAN-IFRA). Missa inte Medievärldens liveblogg från en rad olika seminarier. Men är det något seminarieplanerarna bör tänka på inför Meg 2013 så är det att göra arrangemangen mer specifika. Annars blir det bara platityder när tre eller fler paneldeltagare ska säga något med substans på 45 minuter. Konkreta förslag och idéer lyste alltför ofta med sin frånvaro. Alltså: I stället för ett samtal om yttrandefrihetens utmaningar, ett om yttrandefrihetens utmaningar i exempelvis Ungern, och så vidare.

23 februari, 2012 - 14:34

Bebisen förlöste sajternas kreativitet

Idag kunde man verkligen känna av stämningen på redaktionerna när man surfade in på kvällstidningarnas sajter.

På Aftonbladet.se hade man verkligen tagit ut svängarna. Besökaren möttes av en flygande stork och bebisljud. Sajtens toppuffar var utslagna till förmån för en livesändning i studio. Lite längre ner på sajten fanns en enkät med frågan "Gläds du med Victoria och Daniel?" där det enda alternativet var "Ja".

Expressen slog ut hela toppen, även vänsterspalten och toppade med en livesändning från Slottsbacken. Expressen byggde också upp en livesajt med liveblogg där tidningens egna reportrar lade in sitt material, en liveruta för läsarnas kommentarer samt livesändningen och stillbilder live.

På båda sajterna kunde man skicka en hälsning till prinsessan och föräldrarna.

Allt ovanstående kanske inte var 5+ men det var nog första gången jag verkligen kunde känna stämningen på redaktionen genom redigeringen av sajten. Det som framför allt är glädjande är att man rör sig så fritt mellan olika medieformer. Med en palett av text, bild, video, ljud, livebloggar, overlayerannonser och allehanda funktioner målar webbredaktionerna en tavla som håller ihop och som fångar stämningen för stunden.

Uppdaterad:
Lekfullheten fortsätter idag, Aftonbladet har idag en webbfråga om Herman Linqvists namn:
22 februari, 2012 - 14:41

Betalväggen och journalistiken

Sunday Times reporter Marie Colvin ville att hennes material från Syrien skulle spridas utanför tidningens betalvägg.

Marie Colvin, en av världens mest erfarna krigskorrespondenter dödades i Homs idag. Hon önskade att hennes material från platsen skulle spridas utanför Sunday Times betalvägg. "I rarely do this", sade hon enligt NRC:s korrespondent Gert Van Langendonck, när hon bad honom sprida materialet, "but getting the story out from here is what we got into journalism for" 

Själv sitter jag och klickar på Times och Sunday Times sajter och möts av inloggningsrutor för alla relaterade artiklar.

Min slutsats av detta: En betalvägg kan komma i konflikt med journalistikens grundsyften, och de nyhetsmedier som anser sig finnas till också av andra skäl än rent kommersiella bör ha en viss flexibilitet i sina betalväggar.