Axel Andén

– om branschutveckling och publiceringar

20 september, 2012 - 10:51

Ett horribelt publiceringsbeslut

Se & Hörs publicering av toplessbilderna på Catherine kan leda till att Europadomstolen ger sig på svensk tryck- och yttrandefrihet.

Det är lätt att förstå upprördheten över bildpubliceringarna. Catherine, prins Williams fru, har solat topless på en privat och skyddad plats tillsammans med sin make. Att då bli smygfotograferad och publicerad är ett grovt övergrepp mot den personliga integriteten.

Nu har svenska Se & Hör publicerat toplessbilderna. Det brittiska kungahuset har hotat med att driva processer mot de tidningar som gör det. Sannolikt genom att vända sig till en domstol och inte genom att anmäla till Pressens Opinionsnämnd.

Om brittiska kungahuset försöker driva publiceringen i svensk domstol kommer den att upptäcka att det inte finns något brott som gäller integritetskränkning här. Den kampen vann mediebranschen genom att peka på en ansvarsfull publicistik och ett väl fungerande självsanerande system. 

Senast Europadomstolen behandlade ett svenskt fall av integritetskränkning var när en dotter smygfilmats i duschen av sin styvfar. Europadomstolen valde då att inte att fälla Sverige, med hänvisning till att det gick att fälla den handlingen med annan lagstiftning (sexuellt utnyttjande av barn) och att lagstiftning om integritetsbrott var under beredning. Den första punkten gäller inte i det här fallet och den andra punkten gäller inte längre.

Om det brittiska kungahuset tar fallet till Europadomstolen skulle det alltså i förlängningen kunna innebära att Sverige påtvingas lagstiftning. I så fall har ett horribelt publiceringsbeslut saboterat åratal av arbete, försämrat förutsättningarna för hundratals seriösa tidningar, och eroderat världens äldsta tryckfrihetsgrundlag. 

14 september, 2012 - 16:32

Etiopien

"Vår absoluta prioritet nu är att slåss för pressfriheten"

Presskonferensen med Martin Schibbye och Johan Persson handlade till stor del om pressfrihet och hoten mot journalister som försöker göra sitt jobb.

Det var en rörande presskonferens, med två märkbart tagna journalister och en hel sal av kollegor som hyllade dem som hjältar. Jag rekommenderar alla att se den i efterhand, den finns här.

Inte minst stödet från etiopiska journalister i salen var starkt, dels den etiopiske journalisten Mesfin Negash själv dömts för terrorbrott, dels en journalist från Ogaden som kallade dem hjältar och konstaterade att det fanns fler journalister i ABF-husets Z-sal än i hela Etiopien.

På samma sätt betonade Johan Persson och Martin Schibbye att det viktigaste för dem nu är att kämpa för pressfriheten och för alla de kollegor som är kvar i fängelser. "Vår absoluta prioritet nu är att slåss för pressfriheten, för journalister i Etiopien och för att få ut alla våra kollegor som sitter i Kality.", sade Martin Schibbye.

Om tiden i poliscell innan de kom till fängelset sa Martin Schibbye att det i varje cell satt någon politiker och journalist som var åtalad för terrorism. Och att de då förstod att de hamnat mitt i en "politisk crackdown" mot politiskt oppositionella och journalister.

Ett av syftena med det hårda straffet verkar ha varit att skrämma etiopiska journalister till tystnad. Om detta kan drabba svenska journalister, vad kan då inte drabba er, var budskapet. Det stod också klart att de inte menade ett ord i sin "bekännelse" i etiopisk tv där de tackade den etiopiska regeringen. "Vi får ju inte låta länder komma undan med att döma journalister som terrorister. Det får ALDRIG HÄNDA IGEN."

Martin Schibbyes inledningsord på presskonferensen:

"Efter att ha suttit 438 dagar som samvetsfångar i ett fångläger och inte kunna säga vad vi tycker, tänker eller känner, så är den starkaste känslan här idag, och sedan vi släpptes inte den rent fysiska friheten från kedjor, utan att ha fått yttrandefriheten tillbaka. Det är en mänsklig rättighet som vi tar alldeles för given. Etiopien lyckads med att fängsla oss två journalister, men de lyckades aldrig tysta journalistiken

Vi har under de senaste 14 månaderna upplevt saker, sett saker, utsatts för händelser som är rätt unika. Vi har vandrat, vi har levt och vi har fängslats med några av världens mest utsatta och bortglömda människor. Vi har själva gått igenom det man annars endast möter i intervjuer med flyktingar och på reportageresor. Befolkningen i den stängda Ogaden-provinsen bloggar inte, de tar inte med sig papper och penna i fängelserna, de publicerar inga memoarer utan deras berättelser om övergrepp bärs av flyktingar över till Somalia och Kenya där de åldras. Vi bestämde oss för ett antal månader eller år sen för att gå till dessa berättelsers källa, att gå till regionens oljefält. Men reprotaget som skulle handla om olja kom snart att handla om bläck. 

På ett personligt plan är det klart att det är en oerhörd lättnad, en glädje, en chock att vara fria, men på ett professionellt plan får vi aldrig glömma att det är en internationell skandal att vi dömdes som svenska journalister till elva års fängelse för att vi gjort vårt jobb, för att vi intervjuat en part i en konflikt. 

Detta är kärnpunkten. Och även om vi är glada idag att jag och Johan kom ut ur fängelset så går våra tankar till alla de som är kvar, till de som är sjuka, till de som aldrig kommer att lämna fängelset utan dö där. Våra tankar går framför allt till de journalister, de kollegor som vi lärt känna under vår tid i instängdhet. 

När vi gick ut genom grindarna i måndags så häver sig en medfånge fram och tar ett par slag från en batong på underarmarna för att komma fram till oss, han tar tag i mig och viskar i mitt öra, "please Martin and Johan promise, tell the world what you have seen". Det här arbetet börjar idag och kommer att pågå så länge vi lever."

11 september, 2012 - 11:03

Etiopien

Martin Schibbye, Johan Persson – och vårt ansvar

Ilskan över det som drabbat Martin Schibbye och Johan Persson kan riktas åt många håll. UPPDATERAD

Martin Schibbye och Johan Persson har ägnat sig åt det som alla journalister borde göra, det som de flesta journalister egentligen vill göra men som nästan inga journalister faktiskt gör: att avslöja sådant som ingen av de omskrivna vill ska publiceras, och som mäktiga aktörer vill förhindra publicitet kring. Det är därför de ska tas emot som hjältar, inte för att de hade oturen att dömas efter drakoniska terrorlagar för att de tagit sig in i ett stängt område med okonventionella metoder. 

De drivs också av ett starkt personligt engagemang för de människor som saknar en stark röst när de drabbas av globala orättvisor, något de faktiskt blivit misstänkliggjorda för. Men sådan journalistik blir bara viktigare i ett medieklimat där många tycker sig ha gjort sitt jobb när de gett två halvsanningar lika mycket plats i en artikel. 

Den enda gång jag träffat Martin Schibbye var i migrationsöverdomstolen när han var där för att stödja den förföljda bangladeshiska journalister Anwar Hossain. Ett år senare var rollerna ombytta men solidariteten lika stark: Anwar Hossain har i Sverige varit en av de mest engagerade i kampen för att få ut Martin Schibbye och Johan Persson från fängelset i Etiopien. 

Stödet från mediebranschen och människorättsorganisationerna ska nog inte underskattas. (Även om det tog för lång tid för de flesta medier att förstå allvaret i situationen, vilket Yasmine el Rafie skrivit flera bloggposter om. Hon skriver  också om villkoren och utsattheten för frilansar i farliga situationer). Med journalister som Johan Persson och Martin Schibbye finns det en risk att makthavarna tjänar på att de stannar i fängelset. Genom att fortsätta bevakningen av deras fall och dessutom fortsätta den granskning de redan påbörjat blir det tydligt att de inte kan försvinna in i glömska och att om de inte får göra klart jobbet kommer andra att göra det. 

Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson skriver i en kolumn att vi inte ska låta tacksamhet stå i vägen för ilskan. Martin Schibbye och Johan Persson har precis kommit levande ur ett helvete som få av oss kommer att komma i närheten av, och de kommer antagligen att behöva tid för att komma i form igen. Men det finns det ingen anledning för oss andra att hålla tillbaka, för den som inte riskerar något har ett ännu större ansvar att inte vara tyst.

Ilskan ska så klart riktas mot den diktatur och det politiserade rättsväsende som har dömt Johan Persson, Martin Schibbye och en mängda andra journalister och oppositionella till långa fängelsestraff. Den skulle också kunna riktas mot alla de regeringar (inklusive vår egen) som naggar de mänskliga rättigheterna med oproportionerlig terrorlagstiftning och legitimerar sådana lagar som drabbade svenskarna i Etiopien. Den skulle kunna riktas mot det hyckleri som gör att vi ser mellan fingrarna när länder som Etiopien, Bahrain och Saudiarabien bryter mot de mänskliga rättigheterna för att de har allierat sig med mäktiga västländer. Den skulle också kunna riktas mot de ansvariga för det migrationsverk som fortsätter att utvisa journalister som Anwar Hossain till sådana länder som Johan Persson och Martin Schibbye med knapp nöd just klarat sig ifrån.

Idag skriver den etiopiska journalisten Mesfin Negash i Dagens Nyheter (ej på nätet) om demokratikampen i Etiopien och nämner flera andra fängslade etiopiska journalister: Eskinder Nega, Reeyot Alemu och Woubshet Taye. Själv flydde han när hans tidning Addis Neger lades ner 2009 och bor nu i Sverige, åtalad i sin frånvaro för terrorism. Att i tysthet utvisa journalister till precis den situation som hela den svenska offentligheten fokuserat på att få ut två svenska journalister från skulle vara motbjudande, men inte förvånande.

UPPDATERAD: Mesfin Negash fick  uppehållstillstånd i Sverige i våras, enligt Reportrar utan gränser.

5 september, 2012 - 10:41

World Newspaper Congress

Glimtar av framtidens journalistik

Skällande hundar eller planerade nyheter? Innehåll eller upplevelser? Hur ska dagstidningarnas journalistik utvecklas för att möta en rörlig digital publik?

"Nyhetsjournalister är som hundar bakom ett stängsel som börjar skälla varje gång något passerar".
Orden kommer från Jacek Utko, från Bonnier Business Pressi Polen, som pratade på World Editors Forum i Kiev på tisdagen.

Det är givetvis överdrivet, orättvist och generaliserande. Men det ger en bra bild av vad nyhetsredaktionerna måste undvika när de blir mer slimmade.

Att sätta sin egen nyhetsagenda är avgörande för att lyckas i ett medielandskap där de allmänna nyheterna finns i luften. Det återkommer bland många av de redaktörer som pratar på World Newspaper Congress och World Editors Forum.

Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson formulerade det som att skillnaden mellan egna nyheter och generella nyheter är större än skillnaden mellan online och print.

Och Svenska Dagbladet ligger långt fram med sin planerade nyhetsproduktion. Tidningen planerar stora nyhetsjobb 1-3 veckor i förväg och har workshops för planering av långsiktiga jobb 3-6 månader i förväg. Förstasidorna planeras 7-10 dagar i förväg, och får rivas ungefär var tredje dag för att en aktuell nyhetshändelse slår ut den planerade.

Tidningen jobbar i två tempon, varje desk har en snabb och en långsiktig nyhetschef, och även reportrarna delas in i dessa grupper. På kvällarna har tidningen en minimal desk, den har minskat med 75 procent sedan det nya arbetssättet infördes. Målet är att undvika de irrelevanta nyheterna och istället bli agendasättande med egna nyheter, samt att minska stressen, misstagen och kostnaderna.

Den tidning som börjar varje dag med tomma sidor kommer att ägna sig mer åt allmänna nyheter än åt egna nyheter, enligt Martin Jönsson. Planerad produktion för att undvika scenariot med de skällande hundarna, alltså. Och kanske hjälper det också för att undvika att bli för pr-styrd. Mycket av det som passerar utanför det där stängslet är planterat av pr-byråer, företag och lobbyister. Den planerade produktionen kan leda till att redaktionen tar tillbaka mer av kontrollen över nyhetsagendan.

Raju Narisetti från Wall Street Journal pratade om att journalistiken måste gå från att bara skapa bra innehåll till att skapa bra upplevelser (digitalt). "Vi behärskar det redan, men bara vid stora nyhetshändelser, som OS. Vi måste börja göra det på en daglig basis", sade han. För att lyckas med det är det extremt viktigt att få utvecklare och journalister att jobba bättre tillsammans. "Om ni tyckte att integrationen mellan print och online var svår, testa att integrera innehåll och kod." Kodarna ser innehållet som "stuff" och koden som konst, journalisterna ser innehållet som konst och koden som "stuff".

För att få dem att närma sig varandra måste man utgå från användarupplevelsen, som båda grupperna förstår. Narisetti föreslår också att kodarna ska sitta med nyhetsredaktionen och creddas med byline för att känna sig mer involverade.

Raju Narisetti ser det som avgörande att öka sin publik, en publik som blir allt mer "promiskuös" och för att lyckas med det måste journalistrollen definieras om. Enligt Raju Narisetti måste journalister i framtiden jobba aktivt med att få folk att ta del av deras journalistik. 

Självklart handlar det mycket om att vara aktiv i sociala medier. Storyfuls vd Mark Little sade att varje nyhetshändelse nu skapar en egen community. Det ligger mycket i det och följdfrågan till nyhetsredaktionerna blir då: Vad är vår roll i dessa communities?

3 september, 2012 - 10:27

World Newspaper Congress

Parodisk invigning på Wan-konferensen

President Viktor Janukovitj slog ifrån sig – och invigde ett frimärke.

Wan-Ifras ordförande Jacob Mathew kritiserade i sitt invigningstal pressfriheten i Ukraina på flera punkter, bland annat svårigheten att få sändningsfrekvenser, en ny lag som gör det svårare att få ut information från myndigheter och oförmågan att skydda journalister från förföljelse.

President Viktor Janukovitj behöll ett stenansikte under hela talet, och gick sedan upp och skyllde på lokala politiker och byråkratin. Talet avslutades med en högtidlig ceremoni där han invigde ett nytt frimärke.

Direkt presidenten gick upp i talarstolen reste sig ett antal unga män och kvinnor med plakat som kritiserar pressfriheten i Ukraina, vilket skapade visst tumult i salen. Några stoppades av säkerhetsvakter men de flesta kunde stå kvar med sina plakat under hela talet.

De delade också ut flygblad där de listat övergrepp och problem.

30 augusti, 2012 - 14:59

Nu kommersialiseras kommentarerna

Läsarkommentarerna har tidigare inte haft någon direkt kommersiell potential. Nu kan det bli ändring på det.

Kommentarstjänsten Disqus används av många svenska publikationer, bland annat Medievärlden. Nu ska publicister för första gången kunna tjäna pengar på Disqus.

I den senaste uppdateringen införde Disqus "discovery box", en ruta för att visa annat inressant innehåll på sajten. Så här ser den ut för oss:

Idag meddelade Disqus att det ska gå att ha "promoted discovery" i denna ruta. Innehållet i rutan kommer från Disqus annonsörer, och den som har sajten får betalt per klick. Det ska gå att svartlista olika typer av innehåll och det ska gå att stänga av tjänsten när som helst. Läs mer på journalism.co.uk.

Disqus är inte de enda som ser en kommersiell potential i annonserna.

På Aftonbladets nya sajt, kommer ett nytt annonsformat att lägga sig över kommentarerna. "Vi vet att kommentarerna är väldigt lästa, så det är ett premiumläge", sade sajtchefen Andreas Aspegren till Medievärlden när sajten presenterades.

De här försöken är intressanta, eftersom kommentarerna tidigare varit ett slags sorgebarn på sajterna som ingen brytt sig om att utveckla, varken redaktionellt eller kommersiellt. 

Om de nu börjar dra in pengar kanske det blir lättare att motivera ett mer aktivt redaktörskap för att höja kvaliteten. Annonsörerna kommer antagligen att föredra en miljö med kvalificerade kommentarer.

Finns det fler exempel på detta? Jag tar gärna emot tips!

23 augusti, 2012 - 16:04

YFK – fyra förlorade år

Yttrandefrihetskommittén har arbetat i fyra år för att åstadkomma – i stort sett ingenting.

När TU:s vd Per Hultengård beskriver resultatet som en seger handlar det inte så mycket om att press- och yttrandefriheten utvidgas eller förbättras. Pressfrihetsvännernas seger bestod i att de lyckades hålla ställningarna mot försämringar i grundlagarna. 

Den kampen lyckades med ett undantag: att tidningarna enligt YFK:s förslag kan tvingas betala rättegångskostnader även om de frias av domstolen. Men det är ändå ett betydligt mindre slag mot pressfriheten än förslaget om det nya brottet grov integritetskränkning skulle ha inneburit. (Förslaget röstades alltså ner av politikerna i kommittén.)

De enda förbättringarna av befintliga grundlagar, förutom vissa mer lagtekniska detaljer, är förbudet mot att hindra spridningen av yttranden och införandet av preskriptionstid för artiklar i artikelarkiv. (Läs mer om YFK:s förslag här)

Kommittén listar själv några frågor som inte hanns med:

  • Meddelarskydd i offentligfinansierad privat verksamhet
  • Utvidgning av hets mot folkgrupp till att också omfatta transpersoner
  • Stärkt skydd vid användningen av tvångsmedel mot redaktioner

Meddelarskydd i offentligfinansierad verksamhet har jag bloggat om tidigare. Privatiseringarna håller i princip på att erodera meddelarfriheten så den frågan måste få en lösning.

En annan fråga som kommittén borde ha löst är den om arvsynd för nätartiklar. Förslaget om att införa preskriptionstid för artiklar i digitala arkiv gäller endast artiklar som publicerats i papperstidningar. Den regeln borde gälla även artiklar som enbart publicerats på nätet. 

Det skulle också vara önskvärt att få klarhet i vad som gäller för de olika sociala medieplattformar som blivit viktiga för medieföretagens publicistiska verksamhet. Som det är nu lämnas domstolarna att tolka lagar som skrevs innan sociala medier fanns.

Varför hann då inte kommittén göra mer? Framför allt för att dess ordförande Göran Lambertz lade allt krut på att utforma NYGL, en ny lag som skulle ersätta de gamla grundlagarna. När det stod klart att NYGL inte skulle gå igenom (Till slut ville ingen av politikerna i kommittén införa NYGL) fanns det väldigt lite tid kvar för att förbättra de nuvarande grundlagarna TF och YGL.

Nu var kommitténs direktiv visserligen inte att förbättra nuvarande grundlagar utan att undersöka om det går att utforma en teknikneutral grundlag. Den frågan svarar kommittén i och med detta rungande nej till. Och det blir givetvis starkare när det finns ett genomarbetat alternativ (NYGL) att jämföra med.

Jag förstår att ett grundlagsskydd som baseras på att varje yttrande bedöms utifrån dess skyddsvärde är omöjligt att kombinera med ensamansvar, anonymitetsskydd och meddelarfrihet. Däremot borde det gå att göra en lag teknikneutral på så sätt att alla plattformar kan söka grundlagsskydd på samma sätt och på samma villkor. Ansökningsprocessen borde kunna förenklas avsevärt och att prislappen borde sänkas. Ett enkelt webbformulär borde räcka och priset vara maximalt några hundralappar.

Om det gick att förenkla ansökan om grundlagsskydd till ett enkelt webbformulär borde det också kunna omfatta olika externa plattformar, som Facebook Twitter, Youtube, Wordpress och liknande. Att någon annan än utgivaren (Alltså Facebook Twitter, Youtube, Wordpress) också kan ändra i innehållet borde inte stoppa möjligheten att få grundlagsskydd.

YFK:s fyra år* har resulterat i att lagstiftaren, fär sjätte gången, slagit fast att det inte går att införa en teknikneutral grundlag. Och beslutet har denna gång tagits på ett mycket genomarbetat underlag. Men vad gäller förbättringar och förtydliganden på press- och yttrandefrihetsområdet är det fyra förlorade år.

* YFK tillkom som en ny utredning med nya direktiv efter valet 2008 och ersatte då den stående enmansutredning som tillsattes 2003. 

13 augusti, 2012 - 11:14

Medievärlden är tillbaka!

Medievärlden är tillbaka igen efter sommaruppehållet, det här ska vi bevaka under hösten:

Ett axplock av de frågor vi kommer att bevaka i höst:

• Det pressetiska systemet – DN, Sydsvenskan och DI lämnar TU vid årsskiftet. Vad innebär det för det pressetiska systemets framtid?

• Nya affärsmodeller – Under våren har ett antal tidningar lanserat eller aviserat kommande satsningar. Nu börjar det bli dags att utvärdera resultaten av de första försöken.

• Mittmedia – Nya vd:n Thomas Peterssohn ska få ihop de disparata delarna till en mer samordnad koncern. Anna-Karin Lith får en nyckelroll som övergripande chef för Mittmedias redaktioner.

• Folket – snart som endagastidning. Hur går omställningen? Hur reagerar läsarna?

• Yttrandefrihetskommittén – Uppdraget att se över grundlagarna TF och YGL ska redovisas senast den 31 augusti 2012. Alla ledamöter - utom ordföranden Göran Lambertz - vill behålla befintlig lagstiftning. "Alla är avvikande utom en" som Maria Abrahamsson uttryckte det i en panel i Almedalen.

• Presstödsutredningen – en ny översyn av det svenska presstödet, under ledning av Hans-Gunnar Axberger, ska vara färdig den 31 augusti 2013. Ett första delbetänkande ska lämnas senast den 15 september 2012.

• Public service-utredningen – betänkandet överlämnas till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth 11 september. Då lär debatten ta ny fart.

• Press- och yttrandefriheten – På hemmaplan hotas yttrandefriheten av klåfingrig lagstiftning. I omvärlden finns både hot och möjligheter med den nya tekniken. I exempelvis Syrien har den svenska mobiltjänsten Bambuser fått stor betydelse för möjligheten att sprida livebilder från stängda städer. Bambuser samarbetar nu bland annat med AP för att sprida filmer från landet, samtidigt har flera aktivister dödats medan de filmat och regimen använder ny teknik för att spåra oppositionella. 

• Utgivarna – Den nya organisationen kommer att bli en tung röst för det öppna samhället i Sverige. Samtidigt finns motstridiga intressen inom organisationen - vilket öppnar för en spännande höst.

Vad vill du att vi ska bevaka? Glöm inte att tipsa oss!

 
6 juli, 2012 - 12:55

Trevlig sommar önskar Medievärlden!

Nu släpper vi in sommarflödena på sajten.

Medievärlden tar sommaruppehåll och sajten uppdateras med externa flöden den kommande månaden.

Vi är tillbaka igen måndag 13 augusti. Några frågor vi kommer att bevaka i höst:

  • Det pressetiska systemet – DN, Sydsvenskan och DI lämnar TU vid årsskiftet. Vad innebär det för det pressetiska systemets framtid?
  • Nya affärsmodeller – Under våren har ett antal tidningar lanserat eller aviserat kommande satsningar. Nu börjar det bli dags att utvärdera resultaten av de första försöken.
  • Mittmedia – Nya vd:n Thomas Peterssohn ska få ihop de disparata delarna till en mer samordnad koncern. Anna-Karin Lith får en nyckelroll som övergripande chef för Mittmedias redaktioner.
  • Yttrandefrihetskommittén – Uppdraget att se över grundlagarna TF och YGL ska redovisas senast den 31 augusti 2012. Alla ledamöter - utom ordföranden Göran Lambertz - vill behålla befintlig lagstiftning. "Alla är avvikande utom en" som Maria Abrahamsson uttryckte det i en panel i Almedalen.
  • Presstödsutredningen – en ny översyn av det svenska presstödet, under ledning av Hans-Gunnar Axberger, ska vara färdig den 31 augusti 2013. Ett första delbetänkande ska lämnas senast den 15 september 2012.
  • Public service-utredningen – betänkandet överlämnas till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth 11 september. Då lär debatten ta ny fart.
  • Press- och yttrandefriheten – På hemmaplan hotas yttrandefriheten av klåfingrig lagstiftning. I omvärlden finns både hot och möjligheter med den nya tekniken. I exempelvis Syrien har den svenska mobiltjänsten Bambuser fått stor betydelse för möjligheten att sprida livebilder från stängda städer. Bambuser samarbetar nu bland annat med AP för att sprida filmer från landet, samtidigt har flera aktivister har dödats medan de filmat och regimen använder ny teknik för att spåra oppositionella. 
  • Utgivarna – Den nya organisationen kommer att bli en tung röst för det öppna samhället i Sverige. Samtidigt finns motstridiga intressen inom organisationen - vilket öppnar för en spännande höst.

Glad sommar och trevlig semester!

6 juli, 2012 - 11:36

Nick Davies och faran med okritisk journalistik

Nick Davies tecknar en dyster bild av journalistikens framtid, men det är viktigt att skilja på förtroendet för journalisterna och förtroendet för journalistiken.

Guardian-journalisten Nick Davies, som bland annat avslöjade den brittiska telefonavlyssningsskandalen, var inbjuden av Sveriges Radio för att prata om journalistiken i Europa. I panelen efteråt deltog också Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson och Sverige Radios tillträdande vd Cilla Benkö.

Nick Davies gav en dyster bild av journalistikens framtid. Om inte affärsmodellen återuppfinns går vi in i en era av informationskaos där oseriösa amatörer sprider osanningar som valsar runt i världen utan att faktakollas. (Nick Davies föraktar verkligen medborgarjournalistiken på nätet).

Men när han beskriver medieföretagens journalistik idag är det ungefär samma scenario han målar upp: Hårt pressade proffs sprider osanningar som valsar runt i världen utan att faktakollas. Hans research visar att det bara i ungefär en tiondel av artiklarna i brittiska dagstidningar framgår att de kollats av tidningen. I övriga har innehållet gått rakt in från källan (som ofta är en nyhetsbyrå eller pr/lobby-aktör). Problemet med nyhetsbyråmaterialet, som ökat explosionsartat, är att det ofta bara återger vad någon säger utan att försöka ta reda på om det stämmer, enligt Nick Davies. Lokala skojnyheter sprider sig snabbt över världen. Allvarligare är att militären systematiskt använder media för att sprida osanningar.

Hur det blev så här? När familjeföretag/propagandamaskiner köptes upp av stora koncerner försvann lite av själen. När ekonomin försämrades och internet började konkurera ökade den kommersiella pressen. En journalist producerar idag tre gånger så mycket text som för några decennier sedan. 

Det leder till att journalisterna tar genvägar. Mer återanvänt material och nyhetsbyråmaterial i tidningarna är ett exempel. Men tidningarna behöver fortfarande riktiga scoop, och det är där telefonavlyssningsskandalen blir en logisk följd av den nya mediesituationen. Med hjälp av telefonavlyssning och privatdetektiver kan en journalist på en dag få fram ett scoop som annars kulle tagit veckor.

Egentligen är det inte metoderna som är förkastliga, utan vad de används till, enligt Nick Davies. Att använda telefonavlyssning eller privatdetektiver för att avslöja missförhållanden behöver inte vara fel. Men att göra det för att få fram snaskiga detaljer om kändisar eller brottsoffer är djupt oetiskt. Han har därför skissat på en idé till en slags instans dit man som journalist skulle kunna gå och beskriva vilket jobb man håller på med och vilka metoder man vill använda. Om man får klartecken där skulle det väga tungt vid senare eventuella processer.

Att förtroendet för journalister är lågt beskrivs ofta som ett stort, ja till och med avgörande problem för mediebranschen. Och det är klart att det är ett problem om människor inte vågar ställa upp på intervjuer och helt oacceptabelt om journalister skadar och kränker människor.  Men vid ett annat seminarium i Almedalen ställde TU:s vd Jeanette Gustafsdotter frågan om det verkligen är bra att folk uppger sig ha förtroende för journalister? Om du har gjort något fel gör du väldigt rätt i att vara misstänksam mot journalister.

Däremot är det katastrofalt om människor inte litar på medieföretagets journalistik. Även om en tidning har journalister som går hårt fram för att få fram en nyhet, kommer den att filtreras genom en nyhetsredaktion och en ansvarig utgivare innan den publiceras. Och det är det som publiceras som allmänheten i första hand ska ha förtroende för. Därför är det en stor paradox att tidningar, och framför allt kvällstidningar, får så låga siffror i olika förtroendebarometrar, samtidigt som en majoritet går till deras sajter när det händer stora och viktiga saker. Kanske borde frågan som ställs vara "Var hittar du information vid stora nyhetshändelser?"

Min personliga uppfattning är att okritisk journalistik är ett större problem än oetiska arbetsmetoder. (Enskilda journalisters och redaktioners oetiska beteende kan däremot vara ett stort problem genom att det tvingar fram lagstiftning som drabbar hela branschen). Men det är värre om läsarna inte litar på produkten än om de inte litar på journalisterna. Och det är därför Nick Davies research är oroväckande. Anette Novak ställde frågan till publiken på ett medieforum i Wien: "Skulle ni skriva på ett annat sätt om ni hade som rutin att intill artikeln visa den skrivna källan så att läsarna kunde jämföra?" Ja, upp med en hand.