Axel Andén

– om branschutveckling och publiceringar

25 januari, 2012 - 15:57

Rekordår för Medievärlden

Medievärlden slog besöks- och budgetmålen 2011 med fördjupad journalistik och nya kommersiella tjänster.

Medievärlden ser tillbaka på ett händelserikt år. Vi tappade en medarbetare, Caroline Thorén och fick en ny, Lisa Bjurwald. Vi har tuffat till oss och väjer inte för svåra diskussioner och infekterade frågor. Vi har blivit den naturliga platsen för alla som vill hålla koll på den publicistiska delen av mediebranschen och följa med i branschdiskussionerna.

Det var vi som först uppmärksammade den nya kreditupplysningslagens konsekvenser för journalister och vi har lett bevakningen av fotoförbuden. Samma vecka som vi skrev om "Umeåmodellen", där två tidningars redaktioner gick samman, infördes den på Gotland. Vi besökte Sveriges Radio och TV4 inför deras satsningar på nyhetskanaler och intervjuade SVT om varför de valde en annan väg. Vi har kontinuerligt bevakat medieföretagens mobila satsningar och digitala betalmodeller.

Vår undersökning om artikelkommentarer lade grunden för en omfattande diskussion under hösten om etik och publicistiskt ansvar. Vi nöjde oss inte med att spegla utvecklingen, utan analyserade, kommenterade och föreslog lösningar. Det resulterade i att ett antal tidningar ändrade sitt sätt att jobba med kommentarer.

Vi är en branschtidning för hela landet, och sätter ett stort värde i att inte bara bevaka, utan också besöka de orter där lokala medieföretag gör spännande saker. Under 2011 rapporterade vi bland annat från Jönköping om Herencokoncernens omvandling, från Umeå om samgående av redaktioner och från Skellefteå om Norrans framtidsprojekt. Vi träffade också Aftenpostens Breivik-grupp i Oslo.

Det mest glädjande är att läsarna också verkar gilla det vi gör. Vi ser ständigt växande besökssiffror och får mycket positiv feedback. När vi gör något undermåligt får vi höra det tämligen omgående, vilket också är ett bevis på att förväntningarna är höga.

På fyra år har vi ökat antalet unika besökare på månadsbasis (november) med 210 procent till 50 000 (16 000). 

På fyra år har vi ökat antalet unika besökare per vecka med 200 procent till ett snitt på 15 000 (5000) vid årsskiftet. Vi redovisar vår trafik på Sis Index.

Vi ligger långt efter Dagens Media och Resumé, men vårt universum är också mindre. Medievärlden vänder sig framför allt till den publicistiska delen av mediebranschen, och alla som är intresserade av den. Journalisten redovisar inte sina siffror, vilket är synd, för då skulle vi ha någon att jämföra oss med.

Förutom sajten är våra viktigaste kontaktytor vårt dagliga nyhetsbrev som har 5 400 prenumeranter och vårt Twitter-konto som har 6 500 följare. (en topplacering i mediebranschen!) Antalet prenumeranter och följare växer stadigt, särskilt på Twitter.

Vi har också utvecklat nya kommersiella tjänster. Mediejobb är en premiumtjänst för platsannonser med ett lågt grundpris och möjligheten att addera tilläggstjänster. Under 2011 publicerade vi drygt 100 platsannonser, och nu i januari har efterfrågan varit större än någonsin. Vår förhoppning är att Mediejobb underlättar företagens rekrytering och bidrar till en bättre arbetsmarknad för journalister. 

Vi har också lanserat Pressreleaser från Newsdesk, där vi under hösten publicerat 125 pressreleaser direkt från källan. Tack vare dessa nya tjänster klarade vi intäktsmålen med god marginal, trots den tuffa hösten.

I år ska vi bli ännu bättre, och det kan vi bara bli med läsarnas hjälp. Varje tips, inspel och konstruktiv artikelkommentar gör oss bättre. Så fortsätt ringa, mejla, twittra och kommentera!

23 januari, 2012 - 15:08

Tidningarna slog SVT – på tv

När Håkan Juholt tillkännagav sin avgång i lördags var det tidningarnas tv-sändningar som var bäst.

SVT sände studiosamtal och hade en reporter som stod utanför och refererade Ekot. Samtidigt hade Expressen och Aftonbladet klockrena livesändningar från presskonferensen där det hände. Den tunga tekniken, som är överlägsen när den fungerar, kan också göra dig mer sårbar.

Tidningarna, som byggt nytt från grunden, har byggt upp flexibla och snabbrörliga webb-tv-enheter som snabbt finns på plats där det händer. De experimenterar med formen och tar nya spännande grepp. Ibland kan det få lite löjets skimmer över sig, som när Aftonbladet hade livesändningar från entrén till slottet och Haga. Men tidningarna försöker, testar nya grepp, och löser de problem som uppstår.

Varför SVT inte skickade in någon med lättare utrustning för att filma live är lite av en gåta. Om de hade massor av duktigt folk på plats – varför omgrupperade de sig inte och fixade sändningen med lättare teknik? En mobiltelefon hade räckt. Eller en handhållen videokamera med sändare.

En viktig anledning till att TV4 och Sveriges Radio satsat på nya nyhetskanaler är att de vill utveckla liveformatet och skapa mer flexibla enheter för stora nyhetshändelser. SVT ansåg sig däremot inte behöva det. Kanske blev lördagens haveri en tankeställare?

Jag diskuterar detta med SVT:s Olov Carlsson i Nordegren i P1 kl. 15 och räknar med att kunna ställa frågor till honom om vad de har för back-up-plan.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om Expressens tv-sändningar.

Fredrik Wass, tidigare Alltid Nyheter, bloggar om tradition och smidighet.

17 januari, 2012 - 17:50

Medievärldens Iphoneapp fixad

Medievärldens Iphoneapp fungerade inte för den som hade uppdaterat till IOS 5. Nu är det felet åtgärdat.

För att få den nya versionen måste man uppdatera appen.

Och för den som inte har appen är det hög tid att skaffa den. Appen är gratis att ladda ner, men har en del plustjänster som kostar pengar. Läs mer om Medievärldens Iphoneapp här.

29 december, 2011 - 12:28

2011

Axel Andén listar 2011

Axel Andén utser årets flipp, flopp, hopp, citat, siffra ord och medieperson, samt väljer sin egen bästa text från året som gick:

Årets flipp: Bevakningen av Mellanöstern har aldrig varit så bra som i år.

Årets flopp: Bevakningen av klimatfrågorna.

Årets hopp: Den arabiska våren.
 

Årets citat: "Alla är journalister" - Emanuel Karlsten. Årets kanske mest citerade och remixade - i alla fall i sociala medier.

Årets siffra: 324 000 betalande prenumeranter online hade New York Times efter tredje kvartalet i år.

Årets ord: Kulturmarxist. Terroristen Anders Behring Breiviks epitet för fienden som omfattar exempelvis socialdemokrater, liberaler, feminister och kulturarbetare. 


Årets rubrik: "Strippekongen skal være morfar" - Ekstrabladet om Victorias graviditet.

Årets medieperson: Aktivisten, utan mobilfilmerna hade mediebevakningen och världen inte förändrats som de gjort i år.

Min text: Intervjun med Anette Novak om vad de gjort på Norran. Det angår alla i branschen. 

23 december, 2011 - 12:16

God Jul önskar Medievärlden

Nu tar Medievärlden ledigt några dagar. Vi önskar alla våra läsare en riktigt god jul!

Vi kommer inte att skicka ut dagliga nyhetsbrev under mellandagarna, men vi kommer att hålla koll på vad som händer, och vi skickar ut extra nyhetsbrev om  det händer något stort

Missa inte vårt tema 2011, där redaktörer, redigerare, reportrar, ledarskribenter, koluminster och fotografer valt sina bästa sidor, texter och bilder.

Nästa vecka kompletterar vi med våra egna listor.

Till dess: God Jul!

/Axel, Lisa och Micke

15 december, 2011 - 17:00

En anmälan är ingen nyhet

Det händer ofta att en vanlig anmälan – som egentligen inte säger någonting – blir en nyhet i branschpressen.

Thomas Mattsson bloggar om hur lätt det är att en anmälan till JK blir en nyhet, och tar som exempel upp ett blogginlägg som publicerades i Medievärlden. Jag håller med honom i sakfrågan, men inte när det gäller exemplet.

Vår linje, som jag kanske framför allt kommunicerat via Twitter, är att inte göra nyhet på en anmälan. För att vem som helst kan anmäla vad som helst när som helst.

Det som Thomas Mattsson beskriver är dock ingen nyhetstext, utan en blogg. Som hade skrivits oavsett om inslaget JK-anmälts eller inte. Att vi inte ringde Expressen för att få en kommentar beror även det på just detta, att det är ett blogginlägg. Hade det varit en nyhetsartikel skulle vi självklart ha försökt få en kommentar från Expressen, som för övrigt är ett föredöme när det gäller att kommentera sina publiceringsbeslut.

Att det inte är Expressen som gjort inslaget framgår dessutom tydligt i blogginlägget.

Vi hade absolut kunnat kontakta Expressen och frågat om någon ville bemöta kritiken. Den synpunkten tar vi med oss.

När det gäller frågan om anmälningar tycker jag generellt att det görs för många nyheter på att något anmälts. Jag har själv blivit anmäld ibland och det kan vara en anonym person som via en anonym e-postadress skrivit en mening till JK. 

Jag kan dock se att anmälningar i vissa fall är nyhetsmässiga, när det gäller frågor som fått stor uppmärksamhet är det intressant att veta att en myndighet nu tar ställning till dem. Och när JK väl väljer att ta upp ett fall ökar relevansen betydligt.

Det är också viktigt att följa upp de fall där man av någon anledning skrivit att de anmälts till JK.

9 december, 2011 - 13:46

Vad Flashback-diskussionen kunde handla om

Diskussionen om den nya journalistiken på nätet fick gärna handla mer om etik och ansvar.

Om jag har förstått Sveriges Radio rätt vill man skapa en diskussion om den nya typ av journalistik som bedrivs på nätet. Själv skulle jag gärna se en diskussion om etik och ansvar.

På Medievärlden skriver vi ständigt om när traditionella medier är oansvariga och skadar människor, och ytterst sällan om när det sker utanför TF-YGL-området. Om man vänder på det och ser det ur de drabbades synvinkel är det egentligen absurt. En överväldigande majoritet av de etiska övertrampen sker i de nya miljöerna, medan branschpress och mediekritiska sajter nästan uteslutande granskar de traditionella medierna. Lika skevt är det inom juridiken, där de etiska övertrampen på nätet får lagstiftarna att överväga skärpt lagstiftning för grundlagsskyddade medier som inte har någon del i detta!

Jag förstår ärligt talat inte detta behov av att sätta en gloria på Flashback. Flashback är Flashback, med goda och dåliga sidor. Precis som dagspress är dagspress med sina goda och dåliga sidor. Om någon skulle skriva att dagspress ÄR Sverige, att dagspress är mångfald skulle jag nog också skriva en text för att problematisera den bilden. När Medievärlden nu skrivit om Flashback-drev på samma sätt som vi skriver om drev i traditionella medier (Vi hade tidigare en vinjett "Mitt i stormen" där personer som utsatts för drev intervjuades) har det väckt upprörda känslor. Vilket är lite märkligt, då jag kan tycka att det är naturligt att den som får journalistpris granskas på samma sätt som journalister.

En följd av diskussionen skulle kunna bli mer etisk självrannsakan i de amatörkollektiv som ägnar sig åt journalistik. Det skulle i så fall vara mycket välkommet! Att "skydda" de svaga, som ansvarig utgivare eller journalist, implicerar en maktposition, en hierarki, medan en enskild användare på Flashback kanske mer ser sig som en underdog som inte behöver ta ansvar, och kanske inte heller förstår vilken skada en publicering kan leda till.

Kanske finns det här ett problem med det ickehierarkiska skapandet som det talats för lite om: synen på den kollektiva makten och det kollektiva ansvaret? 

Kanske finns det behov av medborgarjournalistbranschpress som granskar medborgarjournalistiken? Jag vet inte, men jag är ingen anhängare av konsekvensneutral journalistik, och när det gäller Flashback känner jag mig i många fall tveksam till om de avslöjanden som gjorts väger upp skadan de tillfogat människor. En avvägning som publicister ständigt gör. 

Om detta fick diskussionen gärna handla, och då menar jag en konstruktiv diskussion, med goda exempel och förslag på lösningar. Ett fortsatt skyttegravskrig för knappast diskussionen framåt. 

6 december, 2011 - 14:54

Ansvarslöst Flashback skadar människor

I det yrvakna Flashbackhyllandet är det viktigt att hålla en sak i minnet: Flashback är en oansvarig utgivare som skadar människor.

Flashback är fantastiskt. Här diskuteras viktiga frågor i konstruktiv anda, nya fakta ser dagens ljus och man kan få tips om allt mellan himmel och jord. Precis som ett forum ska vara när det är som bäst.

Ingen kan heller neka till att användarna på Flashback hittar guldkorn och gör viktiga avslöjanden. Problemet är allt det där andra, de vassa gruskornen, som skadar, sårar och skrämmer. Som är lätta att bortse från när man själv är stark, självständig och icke omskriven.

Det finns också ett problem med anonymiteten: transparensen är obefintlig, vems intressen och ärenden är det som driver på i diskussionerna? Anonymitet kan vara en förutsättning för att få fram känslig information, men också ett skydd att gömma sig bakom för att få hata ostört utan att ta konsekvenserna. Faran med anonymiteten och mobbmentaliteten beskrev Lisa Bjurwald i inlägget "Tvinga ut trollen i ljuset" tidigare i höst.

Och nej, Flashback är inte Sverige. Min, helt subjektiva, bild är att användarna framför allt är män, och att den som är för "PK" lätt skräms bort av den råa, ofta främlings- och kvinnofientliga tonen. Som journalist kan det vara värt att stålsätta sig och lära sig läsa selektivt för att få ta del av guldkornen. (Jag kan dock se en fara i att uppmana folk att stålsätta sig, för en normalisering av ett rått och hatiskt språk kan i sig få konsekvenser. Språket är med och formar verkligheten.)

Det är något yrvaket över hyllningarna av Flashback. Det finns en historia som är lite för bra, som den Catia Hultquist berättade i Dagens Nyheter i går. Något skaver, och det är alla de berättelser som inte berättas om Flashback. Om människor som skadas och kränks på forumet. Människor som far illa, men som inte berättar om det av rädsla för ännu mer uppmärksamhet. 

På en redaktion finns en ständig etisk diskussion, där både reportrar, redaktörer och ansvarig utgivare funderar över konsekvenserna av en publicering . På Flashback finns inget eller ytterst lite av detta. Att Flashback är en oansvarig utgivare är väl en sak, det är liksom Flashbacks hela idé. Att Sveriges Radio ger sitt journalistpris till en diskussionstråd som ägnat sig åt hetsjakt på en familj för att mannen förfalskat bilder på mårdhundar och lodjur är lite svårare att förstå.

Eller som Expressens kulturchef Karin Olsson skriver idag: "Det är ironiskt att det är just Sveriges Radio, med skyhöga förtroendesiffror och en restriktiv policy för namngivning, som dubbar Flashbacktrådar till journalistiska mästerverk". Läs!

25 november, 2011 - 16:20

Kampen förs här och nu

Det viktigaste vi kan göra för yttrandefriheten globalt är att säkra den på hemmaplan.

På Internetdagarna i tisdags hörde jag Netopias redaktör Per Strömbäck säga att man inte ska koppla ihop lagstiftning i Europa med vad som sker i diktaturer i mellanöstern. Det skar i mina öron. Jag tror nämligen att det viktigaste vi kan göra för yttrandefriheten globalt är att säkra den på hemmaplan och att om det är något vi kan lära oss av revolutionerna i arabvärlden är det att yttrandefriheten är värd att kämpa för, att den aldrig får tas för given.

En sorglig påminnelse om hur snabbt det kan gå fick vi när ANC i veckan röstade igenom "secrecy bill" som kommer att få förödande konsekvenser för all viktig journalistik. Den innebär bland annat att journalister och whistleblowers kan dömas till 25 års fängelse om de befattar sig med "hemlig" information. Extra sorgligt då press- och yttrandefriheten var en av de viktigaste frågorna i kampen mot apartheid. Alla i Sydafrika minns "Black Wednesday" 1977, då tidningar stängdes, redaktörer fängslades och demokratiorganisationer förbjöds. Och så här sade Nelson Mandela om framtiden: "Pressfriehten kommer aldrig att vara hotad i Sydafrika, så länge som ANC är det största partiet."

Att ANC nu inför denna lag beror på att partiet pressats hårt av den fria pressen i landet som avslöjat flera korruptionsskandaler, bland annat JAS-skandalen, där både svenska och sydafrikanska medier gjort stora avslöjanden. 

Om sydafrikanska whistleblowers nu kan straffas hårt kommer det att bli svårare också för svenska journalister att avslöja svenska företag som betalar mutor i Sydafrika. Det innebär en inskränkning av pressfriheten och försvagar demokratin. Ytterst är det medborgarna som drabbas, i både Sverige och Sydafrika.

På samma sätt drabbar Etiopens nya terrorlagar svenska medier. De svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye åkte till Ogadenprovinsen för att granska hur svenska Lundin Oil exploaterat området. Nu riskerar de att dömas till långa fängelsestraff enligt Etiopiens nya terrorlagar. Dessa är sin tur sannolikt inspirerade av den terrorlagstiftning som USA och Europa genomförde efter 11-septemberattackerna.

När England drabbades av upplopp hotade premiärministern David Cameron med att börja censurera Twitter. Om en förhållandesvis stabil regim som den i England hotar att ta till en sådan åtgärd, hur ska någon kunna klandra de vacklande regimerna i Syrien eller Bahrain om de gör samma sak. Och självklart används sådana utspel i propagandan i sådana länder

Det är alltid lättare att försvara yttrandefriheten när ens egna intressen inte hotas av den. Som Anders R Olsson påpekade på seminariet på Internetdagarna: Om FN skulle ha en konferens om yttrandefrihet på internet skulle alla länder ha med sig några enstaka frågor som de vill införa som undantag, som de tycker väger tyngre än press- och yttrandefriheten. Men om man sammanställde detta skulle den listan bli väldigt lång. Nils Funcke pratade om rätten till anonymitet, att om vi i ena vågskålen har möjligheten att lagföra vissa yttranden, och i den andra möjligheten att avslöja missförhållanden som någon vill hemlighålla, så väger det senare tyngre. 

Jag tror att det är viktigt att se yttrandefriheten på det sättet. Det finns ofta tunga skäl mot press- och yttrandefriheten, men de väger sällan tyngst när man drar ut tangenterna. Tyvärr finns det ofta mer att vinna för de politiker som inte gör det, och det kan på sikt innebära ett allvarligt hot mot demokratin också i väst.

Den som inte tror att det finns anledning till oro bör läsa Kjell Häglunds krönika "Lagen som hotar spränga sönder internet" i Journalisten, om amerikanska Protect IP Act, eller Stop Online Piracy Act, som hotar att förvandla internet till en slags kabel-tv med kontrollerade sändningar. I Sverige är det, precis som i USA, upphovsrätten och brottsbekämpningen som mest tydligt står i konflikt med yttrandefriheten. Och sedan har vi integritetsfrågorna, med fotoförbud och yttrandefrihetsbrottet integritetskränkning som de mest akuta hoten.

Det finns alltså ingen anledning att luta sig tillbaka och sucka åt diktaturerna. Kampen förs här och nu.


Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för livet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för livet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Karin Olsson, kulturchef på Expressen, som bloggar på http://bloggar.expressen.se/karinolsson/  i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

23 november, 2011 - 15:32

Populism och tabloidisering

Gårdagens seminarium om mediepopulism kom att handla en hel del om tabloidiseringen.

Seminariet arrangerades av Tidskriften Arena, Re:Orient och ABF-Stockholm. I panelen fanns Lars Truedson, Medierna i P1, Thomas Mattsson, chefredaktör Expressen, Lena Andersson, författare och kolumnist. Konflikts programledare Mikael Olsson var moderator.

Lars Truedson angav tre viktiga förklaringar till att innehållet i media blivit mer populistiskt: professionaliseringen, kommersialiseringen och digitaliseringen. Journalisterna kan sin målgrupp bättre, journalistiken har blivit mer som en vara, och på digitala plattformar är allting mätbart.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson var inne på samma spår när han försvarade det som brukar kallas drev, när många olika medier samtidigt ger stor plats åt samma fråga. "Tidigare gjorde man olika eftersom man hade olika förkunskaper. Nu följer alla redaktioner alla flöden och har tillgång till samma bakgrundsmaterial. Att varje redaktion är mer påläst leder till att medierna gör likartade bedömningar", sade han.

Mikael Olsson frågade om det inte fanns en viss risk för konformism, och att en del perspektiv inte berättas? 

Lena Andersson höll med om det, inte Thomas Mattsson: "Brinner ett hus vill man att alla brandmän ska spruta åt samma håll", var hans svar.

Lena Andersson pratade om en populism när det gäller den reflexmässiga makthavarkritiken, och makthavarnas pudlanden. Hon beskrev det som en maktkamp där journalisterna har övertaget.

"Man försvarar sig alltid inför sig själv när man gör någonting som är fel, jag skulle vilja få höra de förklaringarna hellre än pudlandet", sade hon.

Hon efterlyste också en sådan vilja från journalisterna: "Jag skulle önska mig att man som journalist försöker se det andra resonemangets giltighet, ha det som dygd, försöka ge det bästa argumentet för den andra sidan, så att världen blir begripligare".

Från publiken ifrågasattes tabloidiseringen av de svenska dagstidningarna, och de jämfördes med tidningar som Die Zeit och Le Monde.

Thomas Mattsson svarade att den produktutveckling som tabloidiseringen är en del av är något väldigt positivt, att det är det enda sättet att säkra att de svenska tidningarna fortsätter att vara till för alla, och inte blir en angelägenhet för en liten elit som det ser ut i många europeiska länder.

"Det handlar om att försvara den tryckta tidningen. Det är en stor demokratisk fördel att vi har så många som läser också lokalt. Att det är fyra sidor schlager i tidningen ska vägas mot värdet av att det finns en reporter som går till kommunhuset i Sala".

Ulf Nilsons krönikor i Expressen diskuterades också. Enligt Thomas Mattsson syftade Ulf Nilson i sin senaste krönika inte på shiiterna utan på de styrande i Iran. Det var dock inte vad Ulf Nilson själv sade när han intervjuades i Medierna i P1. Då sade han nämligen "Att varenda jävla muslim tycker så här kan jag ju inte vara övertygad om... men tillräckligt många för att det ska vara ett problem...".