Axel Andén

– om branschutveckling och publiceringar

6 juli, 2012 - 11:36

Nick Davies och faran med okritisk journalistik

Nick Davies tecknar en dyster bild av journalistikens framtid, men det är viktigt att skilja på förtroendet för journalisterna och förtroendet för journalistiken.

Guardian-journalisten Nick Davies, som bland annat avslöjade den brittiska telefonavlyssningsskandalen, var inbjuden av Sveriges Radio för att prata om journalistiken i Europa. I panelen efteråt deltog också Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson och Sverige Radios tillträdande vd Cilla Benkö.

Nick Davies gav en dyster bild av journalistikens framtid. Om inte affärsmodellen återuppfinns går vi in i en era av informationskaos där oseriösa amatörer sprider osanningar som valsar runt i världen utan att faktakollas. (Nick Davies föraktar verkligen medborgarjournalistiken på nätet).

Men när han beskriver medieföretagens journalistik idag är det ungefär samma scenario han målar upp: Hårt pressade proffs sprider osanningar som valsar runt i världen utan att faktakollas. Hans research visar att det bara i ungefär en tiondel av artiklarna i brittiska dagstidningar framgår att de kollats av tidningen. I övriga har innehållet gått rakt in från källan (som ofta är en nyhetsbyrå eller pr/lobby-aktör). Problemet med nyhetsbyråmaterialet, som ökat explosionsartat, är att det ofta bara återger vad någon säger utan att försöka ta reda på om det stämmer, enligt Nick Davies. Lokala skojnyheter sprider sig snabbt över världen. Allvarligare är att militären systematiskt använder media för att sprida osanningar.

Hur det blev så här? När familjeföretag/propagandamaskiner köptes upp av stora koncerner försvann lite av själen. När ekonomin försämrades och internet började konkurera ökade den kommersiella pressen. En journalist producerar idag tre gånger så mycket text som för några decennier sedan. 

Det leder till att journalisterna tar genvägar. Mer återanvänt material och nyhetsbyråmaterial i tidningarna är ett exempel. Men tidningarna behöver fortfarande riktiga scoop, och det är där telefonavlyssningsskandalen blir en logisk följd av den nya mediesituationen. Med hjälp av telefonavlyssning och privatdetektiver kan en journalist på en dag få fram ett scoop som annars kulle tagit veckor.

Egentligen är det inte metoderna som är förkastliga, utan vad de används till, enligt Nick Davies. Att använda telefonavlyssning eller privatdetektiver för att avslöja missförhållanden behöver inte vara fel. Men att göra det för att få fram snaskiga detaljer om kändisar eller brottsoffer är djupt oetiskt. Han har därför skissat på en idé till en slags instans dit man som journalist skulle kunna gå och beskriva vilket jobb man håller på med och vilka metoder man vill använda. Om man får klartecken där skulle det väga tungt vid senare eventuella processer.

Att förtroendet för journalister är lågt beskrivs ofta som ett stort, ja till och med avgörande problem för mediebranschen. Och det är klart att det är ett problem om människor inte vågar ställa upp på intervjuer och helt oacceptabelt om journalister skadar och kränker människor.  Men vid ett annat seminarium i Almedalen ställde TU:s vd Jeanette Gustafsdotter frågan om det verkligen är bra att folk uppger sig ha förtroende för journalister? Om du har gjort något fel gör du väldigt rätt i att vara misstänksam mot journalister.

Däremot är det katastrofalt om människor inte litar på medieföretagets journalistik. Även om en tidning har journalister som går hårt fram för att få fram en nyhet, kommer den att filtreras genom en nyhetsredaktion och en ansvarig utgivare innan den publiceras. Och det är det som publiceras som allmänheten i första hand ska ha förtroende för. Därför är det en stor paradox att tidningar, och framför allt kvällstidningar, får så låga siffror i olika förtroendebarometrar, samtidigt som en majoritet går till deras sajter när det händer stora och viktiga saker. Kanske borde frågan som ställs vara "Var hittar du information vid stora nyhetshändelser?"

Min personliga uppfattning är att okritisk journalistik är ett större problem än oetiska arbetsmetoder. (Enskilda journalisters och redaktioners oetiska beteende kan däremot vara ett stort problem genom att det tvingar fram lagstiftning som drabbar hela branschen). Men det är värre om läsarna inte litar på produkten än om de inte litar på journalisterna. Och det är därför Nick Davies research är oroväckande. Anette Novak ställde frågan till publiken på ett medieforum i Wien: "Skulle ni skriva på ett annat sätt om ni hade som rutin att intill artikeln visa den skrivna källan så att läsarna kunde jämföra?" Ja, upp med en hand.

3 juli, 2012 - 14:47

Får SD en rättvis behandling i media?

Sverigedemokraterna anser att partiet behandlas orättvist av media. En bild som bekräftas av Björn Hägers bok Problempartiet.

Frågan diskuterades på ett seminarium i Almedalen som arrangerades av TU med anledning av Björn Hägers bok Problempartiet. Panelen bestod av författaren och journalisten Björn Häger, SD:s partisekreterare Björn Söder, City Skånes chefredaktör Kersti Forsberg och Aftonbladets samhällschef Lena Mellin. Cecilia Garme var moderator.

Björn Hägers slutsats är att journalisterna anser att SD är ett främlingsfientligt parti vars framgångar är att beklaga, och att medierna kan anklagas för att vara partiska och orättvisa i bevakningen av SD genom att hålla tillbaka, granska hårdare eller lyfta fram kritiker som delar journalisternas uppfattning. Som Lena Mellin påpekade finns det inget parti som anser sig vara rättvist behandlat av medier, men att SD behandlas annorlunda var panelen ganska enig om.

Frågan om behandlingen är rättvis är dock mer komplex än så: rättvis för vem? Som Björn Häger påpekade beror det bland annat på vilken journalistisk princip man bekänner sig till. Om ambitionen är konsekvensneutral journalistik är det lättare att se behandlingen som orättvis. För journalister som inte tror på konsekvensneutralitet är det inte lika självklart. Och för den journalist som vill påverka samhället till det bättre kan samhällets utveckling i vissa fall väga tyngre än läsarnas informationsbehov. Björn Häger nämnde bland annat Skånskans chefredaktör Jan A Johansson som ibland avstått publiceringar för att de skulle göra stor skada för samhällsutvecklingen.

Särbehandlingen kan dock vara kontraproduktiv, enligt Björn Häger. Enligt honom läser SD:s väljare ändå inte tidningar, så en styvmoderlig behandling i tidningarna riskerar att förstärka bilden av att partiet förtrycks av etablissemanget utan att egentligen påverka någon av de potentiella väljarna. Han ser ytterligare en risk med det, och tar Dagens Nyheter strategi att hålla nere bevakningen av partiet som exempel: Att tidningens läsare inte på djupet förstår en viktig samhällsförändring.

Några sätt som SD särbehandlas på:

  • Annonser - Många tidningar tar inte in SD:s annonser.
  • Insändare och debattartiklar - SD har svårare att ta sig in på debattsidorna.
  • Nätkommentarer - Åtstramningen av kommentarsfälten har ofta udden riktad mot SD:s sympatisörer.
  • Nyhetsvärdering - Överbevakning av konflikter, starka känslor, stökiga torgmöten och företrädare som beter sig konstigt. Underbevakning genom beröringsskräck, att de inte passar in i medielogiken och att både media och andra partier håller SD och SD:s frågor utanför. Delvis kan de t förklaras av en viss självrannsakan efter bevakningen av Ny demokrati.

City Skånes chefredaktör Kersti Forsberg sade att även SD:s förhållningssätt till medierna försvårar bevakningen. "Det är det enda parti som vägrar svara på frågor på telefon, så vi särbehandlar partiet när vi låter dem svara på mejl och därmed undvika följfrågor", sade hon.

Både hon och Björn Häger tog upp ett annat stort problem med bevakningen av SD och SD:s frågor: den bombmatta av hat från SD-anhängare som drabbar de journalister som skriver om dem. En ny trend är att de hotar med framtiden, efter nästa val, och vad som då ska hända med journalister och antirasister. SD:s partisekreterare Björn Söder ville dock inte kännas vid något ansvar för hur partiets sympatisörer beter sig.

Aftonbladets publicering av Jimmie Åkessons debattartikel diskuterades också. Det var Aftonbladet som bad Jimmie Åkesson skriva en debattartikel om "faran med islam" Det var också Aftonbladet som spetsade till rubriken från "Sveriges makthavare blundar för problemen med islam" till "Muslimerna är vårt största utländska hot". I anslutningen till debattartikeln publicerade Aftonbladet flera sidor OM publiceringen, och många andra medier drog också på stort.

Enligt Björn Häger gynnade publiceringen Sverigedemokraterna och Jan Helin säger också nu att "det blev inte riktigt bra". 

 
29 juni, 2012 - 16:38

Medievärlden i Almedalen

Nästa vecka är vi på plats i Almedalen för att bevaka seminarium om mediefrågor.

Undertecknad kommer att vara i Almedalen söndag - torsdag för att bevaka seminarium om mediefrågor och distribuera vår specialtidning om ansvarigt utgivarskap.

Den övriga mediebevakningen kommer att gå lite på sparlåga, då övriga är på semester, men om det händer stora saker kommer vi givetvis att rapportera, så fortsätt att tipsa oss!

Och kom gärna och säg hej om du är i Almedalen!

20 juni, 2012 - 14:57

Medievärlden på papper igen!

Vi hoppas att ni har märkt det. Men ändå inte. Under några veckor har vi inte haft fullt fokus på det här.

Vi har ägnat de senaste veckorna åt att göra en papperstidning med fokus på utgivarskap som kommer att distribueras under Almedalsveckan.

Delar av innehållet publicerar vi på sajten i juli.

Det är med skräckblandad förtjusning vi kastat oss in i printvärlden igen. Att göra papperstidning är något annat än att göra webb.  Vi har varit ringrostiga. Vissa program har passerat bäst före datum. Men vi kom i mål. Precis vid deadline trots att allt såg så bra ut tidsmässigt - precis som vanligt.

Nu har tryckeriet precis levererat pallen med tidningar utanför vår dörr och det är en speciell känsla att hålla i den tryckta papperstidningen, dra in lukten i näsborrarna och frigöra sig från trycksvärtan på fingrarna.

(En sådan sak som att en av huvudpersonerna, Mats Svegfors, hunnit meddela sin avgång efter att tidningen skickats i tryck är förstås en sak som är svårare att hantera i print).

Eftersom Lisa varit tjänstledig i juni, och jag och Micke fått lägga en hel del tid på papperstidningen, har vi inte kunnat ha samma driv i nyhetsarbetet på webben som vi brukar. Nu är vi dock tillbaka med fullt fokus på webben igen!

Och vem vet, kanske blir det fler papperstidningar framöver...

 
7 juni, 2012 - 10:22

Säkrast att byta lösenord på Linkedin

6,5 miljoner krypterade lösenord till nätverkssajten Linkedin har läckt ut.

Linkedin är en nätverkssajt för professionella kontakter som växt snabbt i Sverige det senaste året. (Till skillnad från andra sociala medier har Linkedin den stora fördelen att man inte behöver lägga någon tid på det, vilket i och för sig också innebär att det inte är särskilt socialt.)

Nu har en rysk hackare kommit över fem miljoner lösenord och lagt ut dem på en sajt för att få hjälp med att knäcka krypteringen. Enligt dagensit.no har 300 000 lösenord avkodats, men de är inte kopplade till användarnamn. Linkedin har bekräftat att lösenorden är på vift.

Det finns olika sajter för att testa om ens lösenord finns med bland de som läckt ut, men det enklaste sättet är att bara logga in och byta lösenord så snabbt som möjligt.

 
1 juni, 2012 - 12:25

Betalt på nätet

Betalt på nätet handlar om paketering

Paketering, sälj och kundtjänst är nyckelfaktorer för tidningar som vill ta betalt för sitt digitala innehåll.

Modellerna för att ta betalt på nätet kan delas upp i fyra kategorier:

  1. Stängd betalwebb (Brittiska Times) – Inget innehåll är tillgängligt för den som inte betalar. Har den uppenbara nackdelen att den dödar länkningen som är en av nätets grundbultar.
  2. Öppen betalwebb/Metered model (New York Times)  – Besökaren kan läsa ett antal artiklar gratis innan det börjar kosta. Inlänkning fungerar för alla som inte nått kvoten.
  3. Premiummodell (Aftonbladet Plus) –Utvalt material kostar pengar. Framför allt handlar det om feature/konsumentjournalistik.
  4. Digitala paket (Helsingin Sanomat) – En eller flera digitala produkter säljs vid sidan av en gratis nyhetswebb med snabba byrånyheter. Är den modell som varit på starkast frammarch den senaste tiden, som  Schibsted-piloten Fædrelandsvennen och Tallahassee Democrat som Medievärlden tidigare skrivit om.

De olika modellerna kan naturligtvis kombineras så att en öppen betalvägg/premiummodell samsas med ett digitalt paket.

På Ifra Nordic Local Media berättade nordens största morgontidning Helsingin Sanomat och norska lokaltidningen Hallingdølen om sina försök att ta betalt på nätet. De har båda byggt digitala paket vid sidan av en gratis nyhetswebb.

Hallingdølens chefredaktör Bjarne Tormodsgard fick nog många att höja på ögonbrynen när han pratade om reaktionerna på betalwebben. De betalande prenumeranterna var glada, medan gratisåkarna var arga. "Men de har aldrig bidragit med en krona till Hallingdølen, jag gillar inte friåkare, de är parasiter". 

Tidningens innehåll finns i fyra kanaler: print, webb, mobilt och läsplatta. Ett tag såldes 33 olika kombinationer och Bjarne Tormodsgard valde då att slå ihop allt till ett paket för att förenkla för läsarna. En prenumeration - alla kanaler.

Nu finns inte längre någon webbredaktion, och reportrarnas material går direkt ut i de fyra kanalerna. På den öppna nyhetswebben finns utvalt material, video och de nyheter som tidningen bedömer vara viktiga för allmänheten.

Resultatet januari - maj har varit:

  • Upplagetappet har upphört, tidningen har fått 130 nya prenumeranter, och har precis börjat med prenumerationskampanjer.
  • Webbtrafiken har minskat med runt 20 procent, vilket var mindre än förväntat
  • Intäkterna från webbannonsering har ökat med 30 procent.

Att fokusera på innehållet (journalistiken) och tillgängligheten snarare än att utveckla nya tekniska innehållsprodukter är nyckeln till framgång enligt Bjarne Tormodsgard.

Själv kunde jag inte låta bli att fundera över vilka nyheter det är som bedöms vara så viktiga för allmänheten att de läggs ut på den öppna webben - och hur redaktionen ser på resten av sina nyheter. En situation där ett samhälle utsätts för fara på grund av inlåsta nyheter skulle vara ett mardrömsscenario.

Helsingin Sanomat imponerar med långsiktighet och konsekvens. Tidningen har en gratis sajt, med snabba nyheter, blåljus och nyhetsbyråmaterial och en digital upplaga av tidningen "Digilehti".

Betalstrategin, som vi tidigare skrivit om i Medievärlden, sjösattes redan 2005 med ett kombopaket med digitalt innehåll och papperstidnigen. (Mer om erbjudandet här)

De första åren var kombopaketet inte särskilt populärt. Vändpunkten kom 2008, enligt Petteri Putkiranta, chef för digitala tjänster på Helsingin Sanomat:

"Vi gjorde många analyser om vad vi behövde för att få fler prenumeranter, och jag fick det svar jag inte ville ha. Det var inget vi behövde utveckla, allt vi behövde göra var att paketera. Och sluta sälja papper. Så vi bytte huvudprodukt till kombon och det var antagligen en innovation".

På ett år fördubblades antalet komboprenumeranter från 50 000 till 97 000.

Idag är 30 procent av de cirka 140 000 prenumeranterna, kombo-prenumeranter. Av de nya prenumeranterna är 80 procent kombo-prenumeranter. (Samtidigt tappar tidningen upplaga totalt).

Säljet har haft en avgörande roll för att styra om prenumeranterna till digitala kanaler, men även kundtjänsten, som fått inrikta sig mer på att hjälpa läsarna med tekniken (exempelvis. folk med föråldrade webbläsare). Där har Facebook varit särskilt värdefullt, både för att ge support till läsarna, och få dem att hjälpa varandra.

Slutsatser av exemplen ovan: 

  • Det är lätt att överskatta tekniken och funktionerna, och glömma innehållet. 
  • Paketeringen och säljet har haft en avgörande betydelse för både Helsingin Sanomat och Hallingdølen. Enkelhet har varit viktigare än flexibilitet och det gäller att sälja in ett nytt sätt att se på det digitala innehållet. (Som i det här klassiska Economist-exemplet)

Läs också Stefan Meleskos analys: Priset måste vara plattformsneutralt

9 maj, 2012 - 11:15

Se hur journalisterna är ihopkopplade på Twitter

Så här ser journalisternas universum ut på Twitter, utbrutet från Intellectas undersökning Twittercensus:

Strecken mellan cirklarna visar varje relation den twitteranvändaren har med andra twittrare (strecken går till användare den följer och användare som följer den) Storleken på cirkeln visar twittrarens "auktoritet", som avgörs av hur många relationer twittraren har - och hur många relationer dess följare har. 

Varje cirkel får också en viss attraktionskraft och repellationskraft beroende på vilka den är ihopkopplad med. Cirkeln drar till sig följare och skjuter ifrån sig icke-följare. Så avgörs cirkelns placering inom klustret.

Färgerna markerar olika kluster, de är automatiskt beräknade så det är inte helt lätt att sätta en etikett på dem.

Några andra intressanta fakta från presentationen igår:

  • De flesta som finns på Twitter idag har varit med mindre än ett år. De har skrivit 28 uppdateringar, följer 23 konton och följs av 10 (medianvärden). "Det är ett annat Twitter" som Hampus Brynolf konstaterade när han presenterade undersökningen.
  • Sport- och kändiskluster har ökat mest senaste åren.
  • Det har också dykt upp nya kluster som är helt separata - kan vara geografiska kluster eller kluster som följer internationella fenomen. Även här skulle det kunna vara människor som använder Twitter på nya sätt - som chatt eller meddelandekanal för en begränsad krets exempelvis.
  • Det mobila twittrandet står nu för en majoritet av uppdateringarna
  • Över 2 500 twitterklienter används
  • Endast traditionellt svenska namn när Twittercensus listar förnamn som fler än 100 twittrare delar, däremot är könsfördelningen jämn
Och några intressanta slides:
 

Nyregistreringar / omnämnande i mediearkivet. För två år sedan låg kurvan över nyregistreringar före medieomnämnande - nu är det tvärtom:

Sportintresserade är nu fler än journalisterna på Twitter. I alla fall om man utgår från vad folk skriver i sin beskrivning, se sökorden i bilden nedan:

Tid - twittrandet under dagen

Veckodagar - twittrandet uppdelat på veckodagar

 

Twittercensus sajt finns grafik med alla kluster och hela rapporten att ladda ner.

24 april, 2012 - 15:00

Ska journalister berätta var de är?

Positioneringstjänster som Foursquare, men också Facebook och Instagram berättar var du är. Borde journalister undvika det?

Idag diskuterade jag den frågan på Twitter med Anna Lindberg på NTM och Johan Silfversten på SvD.

Risken med att visa var man är genom att checka in i exempelvis Facebook Places eller Foursquare, eller genom att positionera sina statusuppdateringar i Facebook eller Instagram, är att någon man inte vill träffa dyker upp.

Dessutom, som Anna Lindberg tog upp, går det att kartlägga någons vanor genom att följa dess incheckningar eller positionerade uppdateringar. Därför kan man få oönskade möten långt efter att man slutat använda positioneringstjänsterna.

En konsekvens av detta är att även journalister som inte för tillfället är hårt exponerade eller jobbar med känsliga ämnen kan behöva se upp. Nästa jobb kanske är av en helt annan karaktär.

Vår diskussion slutade med att Anna Lindberg raderade sin Foursquare och själv gick jag in och undersökte hur jag kunde stänga av positioneringen i Facebook:

Det här är en fråga som borde diskuteras på redaktionerna, gör den det?

Och vad finns det för motargument?

Mer om hur du undviker riskerna med geotaggning här.

Uppdaterad1: Ytterligare en risk är att positioneringstjänsterna, om man är oförsiktig, äventyrar källskyddet.

13 april, 2012 - 16:43

Guardian kartlägger nätets övervakare

Guardian samarbetar med Mozilla och läsarna för att kartlägga företagen som spårar våra nätvanor.

"Cookies och trackers övervakar ständigt våra liv online. Men vilka är de stora spelarna bakom spårningen. Hjälp oss att avslöja dem och vad de gör med vår data", skriver Guardian.

Mozilla, som utvecklar browsern Firefox, har nyligen lanserat ett tillägg som heter Collusion som visar vilka sajter man besökt och vilken spårning de lämnat på ens dator.

"Genom att använda Collusion och skicka resultaten till Guardian kan vi tillsammans bygga upp en bild av denna dolda värld. När vi hittat de stora spelarna ska vi börja spåra dem tillbaka- och ta reda på vilken data de övervakar och varför", skriver Guardian.

Att tillsammans med läsarna avslöja deras dolda övervakare är en briljant idé och att det görs i samarbete med utvecklarna av ett open-sourceverktyg gör inte det hela sämre. Att öppet kartlägga dem som kartlägger i smyg, det kan bli riktigt bra journalistik om det lyckas!

 
12 april, 2012 - 13:58

Trafik i realtid med Google Analytics

Google Analytics ger webbstatistik i realtid, vilket är en ganska fascinerande upplevelse.

Sedan vi på redaktionen upptäckte Google Analytics Realtid (fortfarande i beta) har det dagliga nyhetsarbetet fått lite mer nerv.

Tjänsten ger en ögonblicksbild av besöken på sajten. Var de finns (på en karta) hur de hittat till sajten och vilka sidor de besöker.

Den visar också vilka sajter de kommer från (hänvisande trafik) och det går också att filtrera och korsköra olika variabler.

För Medievärlden är det tydligt att när nyhetsbrevet går ut klockan 15 tar besöken ett skutt uppåt. Men också när vi twittrar eller skriver på Facebook om en artikel. 

Förutom att det gör webbredaktörsjobbet mer spännande är det ett bra redskap för att bli mer effektiv i tajmingen i de olika kanalerna. Och tajming är tillsammans med rubriksättning de viktigaste verktygen för en aktiv webbredaktör.