Axel Andén

– om branschutveckling och publiceringar

29 juni, 2012 - 15:38

Medievärlden i Almedalen

Nästa vecka är vi på plats i Almedalen för att bevaka seminarium om mediefrågor.

Undertecknad kommer att vara i Almedalen söndag - torsdag för att bevaka seminarium om mediefrågor och distribuera vår specialtidning om ansvarigt utgivarskap.

Den övriga mediebevakningen kommer att gå lite på sparlåga, då övriga är på semester, men om det händer stora saker kommer vi givetvis att rapportera, så fortsätt att tipsa oss!

Och kom gärna och säg hej om du är i Almedalen!

20 juni, 2012 - 13:57

Medievärlden på papper igen!

Vi hoppas att ni har märkt det. Men ändå inte. Under några veckor har vi inte haft fullt fokus på det här.

Vi har ägnat de senaste veckorna åt att göra en papperstidning med fokus på utgivarskap som kommer att distribueras under Almedalsveckan.

Delar av innehållet publicerar vi på sajten i juli.

Det är med skräckblandad förtjusning vi kastat oss in i printvärlden igen. Att göra papperstidning är något annat än att göra webb.  Vi har varit ringrostiga. Vissa program har passerat bäst före datum. Men vi kom i mål. Precis vid deadline trots att allt såg så bra ut tidsmässigt - precis som vanligt.

Nu har tryckeriet precis levererat pallen med tidningar utanför vår dörr och det är en speciell känsla att hålla i den tryckta papperstidningen, dra in lukten i näsborrarna och frigöra sig från trycksvärtan på fingrarna.

(En sådan sak som att en av huvudpersonerna, Mats Svegfors, hunnit meddela sin avgång efter att tidningen skickats i tryck är förstås en sak som är svårare att hantera i print).

Eftersom Lisa varit tjänstledig i juni, och jag och Micke fått lägga en hel del tid på papperstidningen, har vi inte kunnat ha samma driv i nyhetsarbetet på webben som vi brukar. Nu är vi dock tillbaka med fullt fokus på webben igen!

Och vem vet, kanske blir det fler papperstidningar framöver...

 
7 juni, 2012 - 09:22

Säkrast att byta lösenord på Linkedin

6,5 miljoner krypterade lösenord till nätverkssajten Linkedin har läckt ut.

Linkedin är en nätverkssajt för professionella kontakter som växt snabbt i Sverige det senaste året. (Till skillnad från andra sociala medier har Linkedin den stora fördelen att man inte behöver lägga någon tid på det, vilket i och för sig också innebär att det inte är särskilt socialt.)

Nu har en rysk hackare kommit över fem miljoner lösenord och lagt ut dem på en sajt för att få hjälp med att knäcka krypteringen. Enligt dagensit.no har 300 000 lösenord avkodats, men de är inte kopplade till användarnamn. Linkedin har bekräftat att lösenorden är på vift.

Det finns olika sajter för att testa om ens lösenord finns med bland de som läckt ut, men det enklaste sättet är att bara logga in och byta lösenord så snabbt som möjligt.

 
1 juni, 2012 - 11:25

Betalt på nätet

Betalt på nätet handlar om paketering

Paketering, sälj och kundtjänst är nyckelfaktorer för tidningar som vill ta betalt för sitt digitala innehåll.

Modellerna för att ta betalt på nätet kan delas upp i fyra kategorier:

  1. Stängd betalwebb (Brittiska Times) – Inget innehåll är tillgängligt för den som inte betalar. Har den uppenbara nackdelen att den dödar länkningen som är en av nätets grundbultar.
  2. Öppen betalwebb/Metered model (New York Times)  – Besökaren kan läsa ett antal artiklar gratis innan det börjar kosta. Inlänkning fungerar för alla som inte nått kvoten.
  3. Premiummodell (Aftonbladet Plus) –Utvalt material kostar pengar. Framför allt handlar det om feature/konsumentjournalistik.
  4. Digitala paket (Helsingin Sanomat) – En eller flera digitala produkter säljs vid sidan av en gratis nyhetswebb med snabba byrånyheter. Är den modell som varit på starkast frammarch den senaste tiden, som  Schibsted-piloten Fædrelandsvennen och Tallahassee Democrat som Medievärlden tidigare skrivit om.

De olika modellerna kan naturligtvis kombineras så att en öppen betalvägg/premiummodell samsas med ett digitalt paket.

På Ifra Nordic Local Media berättade nordens största morgontidning Helsingin Sanomat och norska lokaltidningen Hallingdølen om sina försök att ta betalt på nätet. De har båda byggt digitala paket vid sidan av en gratis nyhetswebb.

Hallingdølens chefredaktör Bjarne Tormodsgard fick nog många att höja på ögonbrynen när han pratade om reaktionerna på betalwebben. De betalande prenumeranterna var glada, medan gratisåkarna var arga. "Men de har aldrig bidragit med en krona till Hallingdølen, jag gillar inte friåkare, de är parasiter". 

Tidningens innehåll finns i fyra kanaler: print, webb, mobilt och läsplatta. Ett tag såldes 33 olika kombinationer och Bjarne Tormodsgard valde då att slå ihop allt till ett paket för att förenkla för läsarna. En prenumeration - alla kanaler.

Nu finns inte längre någon webbredaktion, och reportrarnas material går direkt ut i de fyra kanalerna. På den öppna nyhetswebben finns utvalt material, video och de nyheter som tidningen bedömer vara viktiga för allmänheten.

Resultatet januari - maj har varit:

  • Upplagetappet har upphört, tidningen har fått 130 nya prenumeranter, och har precis börjat med prenumerationskampanjer.
  • Webbtrafiken har minskat med runt 20 procent, vilket var mindre än förväntat
  • Intäkterna från webbannonsering har ökat med 30 procent.

Att fokusera på innehållet (journalistiken) och tillgängligheten snarare än att utveckla nya tekniska innehållsprodukter är nyckeln till framgång enligt Bjarne Tormodsgard.

Själv kunde jag inte låta bli att fundera över vilka nyheter det är som bedöms vara så viktiga för allmänheten att de läggs ut på den öppna webben - och hur redaktionen ser på resten av sina nyheter. En situation där ett samhälle utsätts för fara på grund av inlåsta nyheter skulle vara ett mardrömsscenario.

Helsingin Sanomat imponerar med långsiktighet och konsekvens. Tidningen har en gratis sajt, med snabba nyheter, blåljus och nyhetsbyråmaterial och en digital upplaga av tidningen "Digilehti".

Betalstrategin, som vi tidigare skrivit om i Medievärlden, sjösattes redan 2005 med ett kombopaket med digitalt innehåll och papperstidnigen. (Mer om erbjudandet här)

De första åren var kombopaketet inte särskilt populärt. Vändpunkten kom 2008, enligt Petteri Putkiranta, chef för digitala tjänster på Helsingin Sanomat:

"Vi gjorde många analyser om vad vi behövde för att få fler prenumeranter, och jag fick det svar jag inte ville ha. Det var inget vi behövde utveckla, allt vi behövde göra var att paketera. Och sluta sälja papper. Så vi bytte huvudprodukt till kombon och det var antagligen en innovation".

På ett år fördubblades antalet komboprenumeranter från 50 000 till 97 000.

Idag är 30 procent av de cirka 140 000 prenumeranterna, kombo-prenumeranter. Av de nya prenumeranterna är 80 procent kombo-prenumeranter. (Samtidigt tappar tidningen upplaga totalt).

Säljet har haft en avgörande roll för att styra om prenumeranterna till digitala kanaler, men även kundtjänsten, som fått inrikta sig mer på att hjälpa läsarna med tekniken (exempelvis. folk med föråldrade webbläsare). Där har Facebook varit särskilt värdefullt, både för att ge support till läsarna, och få dem att hjälpa varandra.

Slutsatser av exemplen ovan: 

  • Det är lätt att överskatta tekniken och funktionerna, och glömma innehållet. 
  • Paketeringen och säljet har haft en avgörande betydelse för både Helsingin Sanomat och Hallingdølen. Enkelhet har varit viktigare än flexibilitet och det gäller att sälja in ett nytt sätt att se på det digitala innehållet. (Som i det här klassiska Economist-exemplet)

Läs också Stefan Meleskos analys: Priset måste vara plattformsneutralt

9 maj, 2012 - 10:15

Se hur journalisterna är ihopkopplade på Twitter

Så här ser journalisternas universum ut på Twitter, utbrutet från Intellectas undersökning Twittercensus:

Strecken mellan cirklarna visar varje relation den twitteranvändaren har med andra twittrare (strecken går till användare den följer och användare som följer den) Storleken på cirkeln visar twittrarens "auktoritet", som avgörs av hur många relationer twittraren har - och hur många relationer dess följare har. 

Varje cirkel får också en viss attraktionskraft och repellationskraft beroende på vilka den är ihopkopplad med. Cirkeln drar till sig följare och skjuter ifrån sig icke-följare. Så avgörs cirkelns placering inom klustret.

Färgerna markerar olika kluster, de är automatiskt beräknade så det är inte helt lätt att sätta en etikett på dem.

Några andra intressanta fakta från presentationen igår:

  • De flesta som finns på Twitter idag har varit med mindre än ett år. De har skrivit 28 uppdateringar, följer 23 konton och följs av 10 (medianvärden). "Det är ett annat Twitter" som Hampus Brynolf konstaterade när han presenterade undersökningen.
  • Sport- och kändiskluster har ökat mest senaste åren.
  • Det har också dykt upp nya kluster som är helt separata - kan vara geografiska kluster eller kluster som följer internationella fenomen. Även här skulle det kunna vara människor som använder Twitter på nya sätt - som chatt eller meddelandekanal för en begränsad krets exempelvis.
  • Det mobila twittrandet står nu för en majoritet av uppdateringarna
  • Över 2 500 twitterklienter används
  • Endast traditionellt svenska namn när Twittercensus listar förnamn som fler än 100 twittrare delar, däremot är könsfördelningen jämn
Och några intressanta slides:
 

Nyregistreringar / omnämnande i mediearkivet. För två år sedan låg kurvan över nyregistreringar före medieomnämnande - nu är det tvärtom:

Sportintresserade är nu fler än journalisterna på Twitter. I alla fall om man utgår från vad folk skriver i sin beskrivning, se sökorden i bilden nedan:

Tid - twittrandet under dagen

Veckodagar - twittrandet uppdelat på veckodagar

 

Twittercensus sajt finns grafik med alla kluster och hela rapporten att ladda ner.

24 april, 2012 - 14:00

Ska journalister berätta var de är?

Positioneringstjänster som Foursquare, men också Facebook och Instagram berättar var du är. Borde journalister undvika det?

Idag diskuterade jag den frågan på Twitter med Anna Lindberg på NTM och Johan Silfversten på SvD.

Risken med att visa var man är genom att checka in i exempelvis Facebook Places eller Foursquare, eller genom att positionera sina statusuppdateringar i Facebook eller Instagram, är att någon man inte vill träffa dyker upp.

Dessutom, som Anna Lindberg tog upp, går det att kartlägga någons vanor genom att följa dess incheckningar eller positionerade uppdateringar. Därför kan man få oönskade möten långt efter att man slutat använda positioneringstjänsterna.

En konsekvens av detta är att även journalister som inte för tillfället är hårt exponerade eller jobbar med känsliga ämnen kan behöva se upp. Nästa jobb kanske är av en helt annan karaktär.

Vår diskussion slutade med att Anna Lindberg raderade sin Foursquare och själv gick jag in och undersökte hur jag kunde stänga av positioneringen i Facebook:

Det här är en fråga som borde diskuteras på redaktionerna, gör den det?

Och vad finns det för motargument?

Mer om hur du undviker riskerna med geotaggning här.

Uppdaterad1: Ytterligare en risk är att positioneringstjänsterna, om man är oförsiktig, äventyrar källskyddet.

13 april, 2012 - 15:43

Guardian kartlägger nätets övervakare

Guardian samarbetar med Mozilla och läsarna för att kartlägga företagen som spårar våra nätvanor.

"Cookies och trackers övervakar ständigt våra liv online. Men vilka är de stora spelarna bakom spårningen. Hjälp oss att avslöja dem och vad de gör med vår data", skriver Guardian.

Mozilla, som utvecklar browsern Firefox, har nyligen lanserat ett tillägg som heter Collusion som visar vilka sajter man besökt och vilken spårning de lämnat på ens dator.

"Genom att använda Collusion och skicka resultaten till Guardian kan vi tillsammans bygga upp en bild av denna dolda värld. När vi hittat de stora spelarna ska vi börja spåra dem tillbaka- och ta reda på vilken data de övervakar och varför", skriver Guardian.

Att tillsammans med läsarna avslöja deras dolda övervakare är en briljant idé och att det görs i samarbete med utvecklarna av ett open-sourceverktyg gör inte det hela sämre. Att öppet kartlägga dem som kartlägger i smyg, det kan bli riktigt bra journalistik om det lyckas!

 
12 april, 2012 - 12:58

Trafik i realtid med Google Analytics

Google Analytics ger webbstatistik i realtid, vilket är en ganska fascinerande upplevelse.

Sedan vi på redaktionen upptäckte Google Analytics Realtid (fortfarande i beta) har det dagliga nyhetsarbetet fått lite mer nerv.

Tjänsten ger en ögonblicksbild av besöken på sajten. Var de finns (på en karta) hur de hittat till sajten och vilka sidor de besöker.

Den visar också vilka sajter de kommer från (hänvisande trafik) och det går också att filtrera och korsköra olika variabler.

För Medievärlden är det tydligt att när nyhetsbrevet går ut klockan 15 tar besöken ett skutt uppåt. Men också när vi twittrar eller skriver på Facebook om en artikel. 

Förutom att det gör webbredaktörsjobbet mer spännande är det ett bra redskap för att bli mer effektiv i tajmingen i de olika kanalerna. Och tajming är tillsammans med rubriksättning de viktigaste verktygen för en aktiv webbredaktör. 

 
29 mars, 2012 - 13:54

Det är inte medierna som misskött Saudiaffären

Att kritisera bevakningen av Saudiaffären är som att kritisera de fria mediernas existens. En mer saklig bevakning går knappt att föreställa sig.

Medierna har gjort sitt jobb: granskat makten och inte låtit sig luras eller avledas medan myndigheter och ministrar trasslat in sig i lögner, halvsanningar och fula knep. 

Därför är det ganska osmakligt av Sten Tolgfors att på presskonferensen avsäga sig allt ansvar, skylla på medierna, och dessutom dra in sin fyraårige son som ska ha påverkats av "mediedrevet". Det här har inte varit något drev i den meningen att en person förföljts på ett osakligt sätt av medierna och fått sitt privatliv upphängt till allmän beskådan. Det har hela tiden handlat om sakfrågan – problemet har varit att makthavarna vägrat prata om den.

Ministrarnas rädsla för ansvar tycks ha accelererat de senaste åren. De offrar gärna sina anställda och kollegor för att rädda sig själva kvar vid makten. Tvärtemot hur det är i vår bransch, med ansvariga utgivare och ensamansvar, där det är självklart att utgivaren tar hela ansvaret och står upp för sina medarbetare. 

Om inte ens en avgående minister kan gå med på att ta den allra minsta gnutta ansvar, vem ska då göra det? Och hur skapar man trygghet i en organisation där medarbetarna när som helst kan offras?

Jag lyssnade på Daniel Öhmans och Bo-Göran Bodins föreläsning på Gräv i helgen, där de berättade om regeringens pr-strategier för att möta granskningen. Det var en mycket fascinerande historia. Utlovade intervjuer som skjuts upp tills alla vettiga sändningstider passerats, eller som tidigareläggs och kommer så plötsligt att journalisterna i studion inte hinner förbereda sig. Det verkar också som att regeringens presstjänst satt i system att ringa journalister som inte är inlästa på ämnet. Allra värst var berättelserna om rena lögner som att ministern inte skulle göra någon media när han i själva verket redan var inbokad i två tv-program den kvällen. 

Och så alla dessa dimridåer. Som debattartikeln där ministern svarar på en massa påståenden som Ekot aldrig formulerat. "Det finns ingen svensk vapenfabrik eller missilfabrik i Saudiarabien" - Nähä.  Och vägran att svara rakt på i stort sett alla frågor som ställs. (Här ska sägas att Daniel Öhmans och Bo-Göran Bodin hanterar det väldigt bra - de släpper aldrig greppet) Jag förstår att det inte går att svara på allt av sekretessskäl. Men det finns väldigt många frågor som det går att svara på. Som om man kände till redan kända fakta.

Daniel Öhman och Bo-Göran Bodin berättade också uppskattande om andra mediers bidrag till granskningen, och att de lagt ut dokument på Sveriges Radios sajt för att underlätta för fler att delta. Och visst kan man se Saudigranskningen som ett gott betyg för svenska medier i stort – att de har  kraften att granska makten även i dess mest ljusskygga rum och avkräva ansvar trots att de motarbetas av ett av de mest påkostade pr-maskinerierna i Sverige.

21 mars, 2012 - 10:38

Så undviker du snedsteg på Twitter

På senare tid har flera personer farit illa av drev på Twitter. Några tips för att inte gå bort sig i onödan:

Kjell Häglund skriver i Journalisten om ett fall där en tonåring blivit utpekad som rasist på Twitter. Ronnie Sandahl berättar om en liknande historia i gårdagens Aftonbladet.  

Kjell Häglund avslutar sin text med en vädjan: "Det enda jag kan göra är att väjda till åtminstone alla på sociala medier med en inre journalist inom sig: Vi kanske inte alltid är i tjänst, men vi kan aldrig klä av oss vårt kall. Innerst inne lever vi på nyfikenhet och inte på narcissism. Och vi lever högt på att ha direkt kontroll över trovärdigheten i, och källan till, vad vi skriver och sprider."

Ett budskap för alla twittrare att skriva ut och klistra upp på skärmen. Jag har själv gått bort mig flera gånger sedan jag började twittra 2008. Här är några tips för att undvika felsteg som baseras på egna tillkortakommanden:

  • Bedöm avsändaren – Ett vanligt misstag är att lita för mycket på den som retweetar (återpostar) och därför inte själv bedöma ursprungskällan. Du kan också fråga den som retweetat om dennes relation till källan. Hans G Andersson har listat några punkter för källkritisk bedömning på Twitter
  • Fråga först – Min erfarenhet är att de flesta snedsteg på Twitter hade kunnat undvikas med en inledande fråga. "Har du sagt att..?", "Stämmer det verkligen att..?", "Är det du som twittrar?". Precis som jag skulle gjort som journalist i andra situationer. Jag har flera gånger hört saker av källor jag litar på, men som missförstått något, och gått ut för hårt på Twitter.
  • Formulera öppna anklagelser – Ungefär samma som föregående punkt, men för den som inte anser sig ha tid att invänta ett svar. Twittra med en brasklapp, som "Om det är så att .. tycker jag att ..". Problemet med brasklappar är förstås att det blir väldigt trångt på 140 tecken.
  • Twittra inte stressad – Ett annat tips är att undvika att ge sig in i diskussioner när du egentligen inte har tid. Det blir mycket lättare fel då. 
  • Skämt är svårt – Humor balanserar ofta på gränsen, och är så beroende av erfarenheter, referenser och sinnesstämning att det mycket lätt blir mycket fel. 
  • Rätta och be om ursäkt – Jag brukar ta bort felaktiga tweets för att undvika vidare spridning, men i så fall skriva en rättelse. (För att ta bort en tweet loggar du in på twitter.com, håller muspekaren över tweeten och trycker på soptunnan.) Den som blivit felaktigt anklagad ska självklart få en ursäkt, jag har vid två tillfällen också ringt upp för att förklara mig ordentligt.