Guardian-journalisten Nick Davies, som bland annat avslöjade den brittiska telefonavlyssningsskandalen, var inbjuden av Sveriges Radio för att prata om journalistiken i Europa. I panelen efteråt deltog också Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson och Sverige Radios tillträdande vd Cilla Benkö.
Nick Davies gav en dyster bild av journalistikens framtid. Om inte affärsmodellen återuppfinns går vi in i en era av informationskaos där oseriösa amatörer sprider osanningar som valsar runt i världen utan att faktakollas. (Nick Davies föraktar verkligen medborgarjournalistiken på nätet).
Men när han beskriver medieföretagens journalistik idag är det ungefär samma scenario han målar upp: Hårt pressade proffs sprider osanningar som valsar runt i världen utan att faktakollas. Hans research visar att det bara i ungefär en tiondel av artiklarna i brittiska dagstidningar framgår att de kollats av tidningen. I övriga har innehållet gått rakt in från källan (som ofta är en nyhetsbyrå eller pr/lobby-aktör). Problemet med nyhetsbyråmaterialet, som ökat explosionsartat, är att det ofta bara återger vad någon säger utan att försöka ta reda på om det stämmer, enligt Nick Davies. Lokala skojnyheter sprider sig snabbt över världen. Allvarligare är att militären systematiskt använder media för att sprida osanningar.
Hur det blev så här? När familjeföretag/propagandamaskiner köptes upp av stora koncerner försvann lite av själen. När ekonomin försämrades och internet började konkurera ökade den kommersiella pressen. En journalist producerar idag tre gånger så mycket text som för några decennier sedan.
Det leder till att journalisterna tar genvägar. Mer återanvänt material och nyhetsbyråmaterial i tidningarna är ett exempel. Men tidningarna behöver fortfarande riktiga scoop, och det är där telefonavlyssningsskandalen blir en logisk följd av den nya mediesituationen. Med hjälp av telefonavlyssning och privatdetektiver kan en journalist på en dag få fram ett scoop som annars kulle tagit veckor.
Egentligen är det inte metoderna som är förkastliga, utan vad de används till, enligt Nick Davies. Att använda telefonavlyssning eller privatdetektiver för att avslöja missförhållanden behöver inte vara fel. Men att göra det för att få fram snaskiga detaljer om kändisar eller brottsoffer är djupt oetiskt. Han har därför skissat på en idé till en slags instans dit man som journalist skulle kunna gå och beskriva vilket jobb man håller på med och vilka metoder man vill använda. Om man får klartecken där skulle det väga tungt vid senare eventuella processer.
Att förtroendet för journalister är lågt beskrivs ofta som ett stort, ja till och med avgörande problem för mediebranschen. Och det är klart att det är ett problem om människor inte vågar ställa upp på intervjuer och helt oacceptabelt om journalister skadar och kränker människor. Men vid ett annat seminarium i Almedalen ställde TU:s vd Jeanette Gustafsdotter frågan om det verkligen är bra att folk uppger sig ha förtroende för journalister? Om du har gjort något fel gör du väldigt rätt i att vara misstänksam mot journalister.
Däremot är det katastrofalt om människor inte litar på medieföretagets journalistik. Även om en tidning har journalister som går hårt fram för att få fram en nyhet, kommer den att filtreras genom en nyhetsredaktion och en ansvarig utgivare innan den publiceras. Och det är det som publiceras som allmänheten i första hand ska ha förtroende för. Därför är det en stor paradox att tidningar, och framför allt kvällstidningar, får så låga siffror i olika förtroendebarometrar, samtidigt som en majoritet går till deras sajter när det händer stora och viktiga saker. Kanske borde frågan som ställs vara "Var hittar du information vid stora nyhetshändelser?"
Min personliga uppfattning är att okritisk journalistik är ett större problem än oetiska arbetsmetoder. (Enskilda journalisters och redaktioners oetiska beteende kan däremot vara ett stort problem genom att det tvingar fram lagstiftning som drabbar hela branschen). Men det är värre om läsarna inte litar på produkten än om de inte litar på journalisterna. Och det är därför Nick Davies research är oroväckande. Anette Novak ställde frågan till publiken på ett medieforum i Wien: "Skulle ni skriva på ett annat sätt om ni hade som rutin att intill artikeln visa den skrivna källan så att läsarna kunde jämföra?" Ja, upp med en hand.
