Uppdrag Granskning granskade igår samhällsproblemet "Vad vågar man säga, utan att misstänkas vara rasist?"

Case1, Rolf Brinkemo, "Om jag kan bli anklagad för något sådant här, hur ska då inte andra känna, som bara vill tycka till"

Case 2, Stefan Gunnarsson: "I de här frågorna, i det här ämnet, så är det som att det bara hänger en krypskytt ovanför en och är beredd att dra iväg en salva, så fort man säger ett fel ord"

Det låter som ekon av det som Janne Josefsson sagt i otaliga debatter denna vår. Det är också likt det som Magnus Wennerholm skriver på sin blogg.

Kritiken mot programmet har framför allt gällt att ett av casen, Per Brinkemo, tidigare jobbat för Uppdrag Granskning, och även gjort program med reportern Magnus Wennerholm. Detta redovisas mycket tydligt i programmet, och är egentligen ett mindre problem.

Ett större problem är att programledaren Janne Josefsson buktalar genom sina case. Att han är djupt involverad i en debatt i dessa frågor. Och detta redovisas ingenstans i programmet. Programmet kan ses som en partsinlaga i en pågående samhällsdebatt, förpackad som oberoende granskning. Det är både ett trovärdighetsproblem och ett transparensproblem.

Ett av Uppdrag Gransknings bästa program de senaste åren var avslöjandet om Bjästa. Där svängde reportrarnas tes under researchens gång för att landa i sin motsats. Sannolikheten att det skulle ske minskar sannolikt ju mer fastlåst position reporterarna själva har i frågan. Att Janne Josefsson plötsligt svänger och gör ett program som handlar om att man inte kan kalla någon i den svenska offentligheten rasist, eller ens påpeka att den uttryckt sig rasistiskt, är högst osannolikt.

Därför håller jag inte med Uppdrag Gransknings chef Nils Hanson om att programmet fått samma kritik om det låtit andra reportrar göra programmet. Att ett av casen för länge sedan gjort två program för Uppdrag Granskning behöver inte vara ett stort problem om det redovisads öppet. Att däremot båda reportrarna, och en före detta reporter som är med som case, är debattörer i den fråga som programmet ska granska är ett stort problem.

Twitter annonserar nu efter en person som ska leda organisationens nyhetsarbete. "Twitter har redan förändrat nyhetsagendan och gett journalister nya sätt att få kontakt med sina läsare. Nu letar vi efter en erfaren ledare som ska driva nästa fas i Twitters partnerskap med nyhetsindustrin". Det väcker flera frågor:

Vad innebär jobbet?

Twitter skriver att det innebär att ta fram "strategierna som gör Twitter oumbärligt för redaktioner och journalister". Det handlar också om att få medieföretagen att inlemma Twitter i sina egna strategier. Twitter söker en person som både leder nyhetsteamets dagliga arbete och "har en stark vision för den bredare potentialen för Twitter och nyheter". 

Alltså ett jobb med olika dimensioner: utveckla partnerskap, hjälpa medieföretag att utvecklas och utveckla det egna nyhetsteamets verksamhet. (I platsannonsen specificeras uppdraget i punktform). Men framför allt handlar det om att vara en spindel i nätet för hela nyhetsindustrin. (I alla fall i USA).

Vem är rätt person för ett sådant jobb?

Bland annat krävs det, enligt Twitter, både djup erfarenhet av att leda redaktörer och journalister och av att genomdriva strategiska partnerskap.

Men precis som Twitter som, i den här kontexten, började som ett oskrivet blad, är det inte säkert att det blir en person med en tung position i medieindustrin eller techindustrin. Det mest logiska vore kanske en person från ett företag som i skärningspunkten mellan de båda. Å andra sidan verkar det viktigaste uppdraget vara att bygga relationer med mediebranschen, och då skadar det inte med en person som redan har det.

Vart är Twitter på väg? 

Michael Wolff på Guardian skriver att Twitter verkar sikta på att bli en digital kombination av en global nyhetsbyrå och tryckpressjätte. En aktör som både skapar och distribuerar innehållet, och som alla andra delar av nyhetsindustrin är beroende av: 

"Det här är första gången ett teknologiföretag har bestämt sig för  att en av dess primära funktioner är nyheter. Google, Yahoo och Microsoft har alla, i varierande utsträckning, lagt resurser på nyheter och sett möjligheter i dem, men bara som en informationsvara, och sett sig själva som distributörer och inte skapare. De ansåg sig aldrig ha något annat än en nyhetssamlande och filtrerande funktion".

Han skriver att även om Twitter kanske inte ville dit från början har företaget nu hamnat i nyhetsindustrin: "Vare sig de planerade det eller inte, är det nyhetsindustrin de stör och förändrar. Som tv tidigare, har de fått en historisk möjlighet. Jag läser det som en klagande annons: snälla hjälp oss att inte sabba det."

När får Twitter en nyhetsorganisation i Sverige?

Den tjänst som nu annonseras efter gäller bara partnerskap med medieindustrin i USA. Frågan är när Twitter anställer en  "head of news and journalism" för Europa, och om det på sikt kommer att finnas en i varje land, även i Sverige? Eller om det kommer att finnas en mer operativt inriktad nyhetschef på landsnivå.

En reporter på Aftonbladet begärde ut uppgifter om näringsdepartementets internrepresentation. Då skickade Annie Lööfs pressekreterare dem till Ekot och TT, som inte hade frågat efter dem.

Dessutom lämnade Annie Lööf felaktiga uppgifter till KU när hon nekade till att handlingarna skulle ha skickats till Ekot.

"Jag beklagar det inträffade och konstaterar att näringsdepartementet borde ha säkerställt att handlingen hade lämnats ut till reportern som begärt ut den innan den lämnades ut till någon annan", skriver Lööf nu i ett brev till KU.

Det här handlar om rent sabotage av viktig samhällsbärande journalistik, och de som saboterar är folkvalda och tjänstemän som ska jobba för landet och demokratin för sina skattefinansierade löner.

I ett av de mest intressanta föredragen på Gräv 2012 i Malmö beskrev Ekots reportrar Daniel Öhman och Bo-Göran Bodin spelet bakom publiceringarna om Saudiaffären. Citerar ur ett tidigare blogginlägg:

"Utlovade intervjuer som skjuts upp tills alla vettiga sändningstider passerats, eller som tidigareläggs och kommer så plötsligt att journalisterna i studion inte hinner förbereda sig. Det verkar också som att regeringens presstjänst satt i system att ringa journalister som inte är inlästa på ämnet. Allra värst var berättelserna om rena lögner som att ministern inte skulle göra någon media när han i själva verket redan var inbokad i två tv-program den kvällen. Och så alla dessa dimridåer. Som debattartikeln där ministern svarar på en massa påståenden som Ekot aldrig formulerat."

Ekot lyckades inte bara vinna, utan också vända spelet till sin fördel genom att hålla inne uppgifter för att sedan kunna avslöja lögner (Lite som Expressen jobbade med SD-avslöjandena). Men är det rimligt att journalister ska behöva tänka på publiceringarna som ett krig mot pressavdelningar? Och att de ska förvägras material de har rätt att få för att sedan få se det publiceras av mindre förberedda konkurrenter?

Det är stötande att en nedbemannad presskår också ska behöva slåss mot en allt mer resursstark informatörskår som använder fula och olagliga knep i syfte att sabotera viktig journalistik. Särskilt när sabotaget finansieras med skattepengar.

Financial Times har tagit fram en graf som visar hur användarna läser på datorer och mobila enheter över dygnet.

Eftersom Financial Times är en affärstidning är det kanske inte så konstigt att läsningen på nätet och i mobilen är störst på förmiddagen, avtar något under arbetsdagen och är lägre på kvällen.

Det mest spännande är helgerna, där mobilt har blivit den viktigaste plattformen. Högst är läsningen lördag morgon, följt av söndag kväll och söndag morgon.

Jasper Jackson på The Media Briefing konstaterar att Financial Times nu har hög läsning på digitala plattformar under tider där det förut varit låg läsning, helt enkelt eftersom folk nu kommer åt innehållet även under dessa tider. 

"Vi ser ingen substituteffekt. Folk som läser på många plattformar ökar sin konsumtion, de läser mer och längre", säger Tom Betts på Financial Times till The Media Briefing.

Ännu mer spännande är graferna från Guardian som är uppdelade på olika mobila enheter. Den första visar ungefär samma som FT:s graf. Att den mobila läsningen toppar på helgerna:

Denna graf visar läsningen över dygnet uppdelat på olika digitala plattformar: 

• Den vanliga sajten peakar vid lunchtid och sedan minskar läsningen resten av dagen. 
• Apparna för Iphone och Ipad peakar vid åtta på morgonen när folk är på väg till jobbet, men får en ny, lägre, topp på kvällen. 
• Facebookappen ökar successivt under dagen för att få en rejäl topp under sen eftermiddag. (Vilket antagligen förklaras av förströelsesurfning på jobbet)
• Men kanske mest intressant är mobilsajtens kurva som ökar under hela kvällen och är den dominerande digitala plattformen under sen kväll. 

Samma mönster visar denna kurva, också från Guardian, där det vita strecket visar läsningen av sajten, via webbläsaren i Ipad:

En förklaring till detta, enligt Jasper Jackson på The Media Briefing är att läsarna på kvällarna i högre utsträckning följer länkar till innehåll.

Enligt Anthony Sullivan, produktchef på Guardian, handlar det om läsning via surfplatta i hemmet (uppkopplingen sker via Wifi) och antagligen i kombination med andra enheter, som tv. Utmaningen är, enligt honom, att fundera ut vad det innebär för innehållet. "Vad är vårt innehållsförslag för surfplattor?" 

Den som tror att det räcker att ha en strategi för print och en för digitalt bör studera de här kurvorna extra noga. Varje digital plattform har sitt eget konsumtionsmönster och innehållet måste anpassas efter det, och det kan vara skillnad även mellan olika plattfromar på samma enhet.

"På mobila enheter är helgmaterial, och livsstils- och konstbevakning extremt populärt. När det gäller desktop är mycket fokuserat på arbetsmönster och hur läsarna jobbar", säger Tom Betts till The Media Briefing.

Jasper Jackson skriver att det här också kommer att påverka hur redaktionerna jobbar med sina publiceringar: "Uppenbarligen kommer det inte att fungera att ha någon som jobbar 9 till 5 med mobil publicering."